04 apr 2016 18:00

04 apr 2016 18:00

Välkänd jänta fyllde 100

ÄLGARÅS: En gång scout – alltid scout

Hundraåriga Annalisa Haggård, Älgarås, skippar inte morgongympan eller meditationen. Hon är scout sedan barnsben och livet har bjudit på många utlandsresor och upptåg.

– Välkommen! Det här har jag sett fram emot. Jag har mycket som jag vill fråga dig om.

Med de orden tar Annalisa Haggård emot MT. Snart leder hon intervjun; hon är en engagerad tidningsläsare:

– Vad tycker du om den här rubriken?

”Gav mig en tro”

Hon är snabb i tanken, skärpt och allmänbildad den pensionerade gymnastikdirektören Annalisa, som också har mycket att berätta om sitt livs många äventyr. Men vi börjar i Västerås där hon är född.

– Far var ingenjör på Asea och mor hemmafru. De var mycket enkla människor.

Som elvaåring kom hon med i scouterna och hon har levt upp till devisen ”en gång scout alltid scout”. Tidigt kom Annalisa att kallas för Jäntan; scoutchefen Ebbe Lieberath gav henne namnet. Han satt på första bänk på teatern i Västerås och såg flickscouten framträda i samband med ett jubileum i slutet av 1920-talet ”Den jäntan vill jag träffa”, sa Lieberath till David Sjölander i Västerås scoutkår som satt bredvid.

– Scouterna står för något rejält. Scoutrörelsen gav mig också en karaktär och en tro på att det finns en god gud som står bakom mig. Sedan hade vi roligt och jag fick många vänner, säger Annalisa Haggård.

Hon blev så aktiv i rörelsen att hon kom att representera Sverige utomlands. Hon knöt livslånga band med scouter världen över. Tivedsbygden har till exempel tack vare Annalisa fått besök från Nya Zeeland.

Räddade hans liv

Annalisa botaniserar i minnenas arkiv och bjuder på glimtar i raskt tempo. Plötsligt berättar hon om det som hon säger var den värsta stunden i hennes liv.

– Min man hjälpte till att bygga upp ett glasbruk i El Salvador. Jag fick tjänstledigt 1966 och åkte ner dit en månad.

Det som var tänkt att bli en behaglig dag på stranden till Stilla havet blev en skräckupplevelse. En våg höll på att ta makens liv

– Han var ingen van simmare, jag fick simma ut och rädda honom.

Maken, Karl-Henrik, kom från Årnäs. Han var chef på glasbruket där. Som kuriosa kan nämnas att hans släkt har anknytning till Haggården, Mariestad. Karl-Henriks farfar var därifrån.

1960 flyttade paret till Mariestad. Annalisa blev erbjuden tjänsten som skolkökslärarinna på Mariaskolan trots att hon var utbildad gymnastikdirektör.

– De menade att det var lättare att ge mig det arbetet och få tag i en manlig gymnastiklärare. Men jag tackade nej, så jag fick gymnastiklärartjänsten och blev kvar, berättar Annalisa som är utbildad vid Gymnastikhögskolan i Stockholm och även har en sjukgymnastexamen.

– Mariaskolan var en underbar skola!

Maken var vid det här laget hemmaman med vissa konsultuppdrag och hos honom fanns en längtan till skog och jaktmark. De sökte ett sommarställe och en dag när de for runt i en bekants Jaguar i Tivedsskogarna blev det napp. Sommarstugan utanför Älgarås blev deras permanentbostad 1974 – Annalisa behöll den efter Karl-Henriks bortgång.

”Som vi såg ut”

Men nu vill hon berätta om Storlien år 1935. Då var hon nämligen med om Sveriges första instruktörskurs inom utförsåkning.

– Vi var 25 personer. Som vi såg ut – Sven Tofeldt och jag stod sist i ledet. Vi hade Hickoryskidor, han hade spetsbyxor, brett läderskärp runt jackan och lömössa på huvudet, pälsmössa alltså. Hur jag såg ut ska vi inte tala om. Men Ingemar Stenmark kan strängt taget tacka mig för sin karriär, säger Annalisa med glimten i ögat.

På måndagen firade hon sin hundraårsdag med öppet hus och släktkalas; Annalisa har tre barn samt fyra barnbarn och sex barnbarnsbarn. Bland gratulanterna fanns tidigare arbetskamrater från Mariaskolan, scoutvänner från Sverige och Danmark och partikamrater från Moderaterna.

Trots uppvaktning från morgon till kväll var huvudpersonen i högform, tog sig tid med alla gäster och skämtade friskt.

Hur är det att fylla 100?

– Jag har aldrig räknat med det. Jag tar en dag i sänder. Fast min mor blev nästan 100, så när som på fyra månader.

Själv tycker Annalisa inte att hon är särskilt aktiv numera, men att få en intervju krävde ändå framförhållning då almanackan är förhållandevis välfylld. Gillescouten Jäntan har inget recept på ett långt liv men framhåller att hon fortfarande gör morgongymnastik och att hon mediterar varje dag.

– Välkommen! Det här har jag sett fram emot. Jag har mycket som jag vill fråga dig om.

Med de orden tar Annalisa Haggård emot MT. Snart leder hon intervjun; hon är en engagerad tidningsläsare:

– Vad tycker du om den här rubriken?

”Gav mig en tro”

Hon är snabb i tanken, skärpt och allmänbildad den pensionerade gymnastikdirektören Annalisa, som också har mycket att berätta om sitt livs många äventyr. Men vi börjar i Västerås där hon är född.

– Far var ingenjör på Asea och mor hemmafru. De var mycket enkla människor.

Som elvaåring kom hon med i scouterna och hon har levt upp till devisen ”en gång scout alltid scout”. Tidigt kom Annalisa att kallas för Jäntan; scoutchefen Ebbe Lieberath gav henne namnet. Han satt på första bänk på teatern i Västerås och såg flickscouten framträda i samband med ett jubileum i slutet av 1920-talet ”Den jäntan vill jag träffa”, sa Lieberath till David Sjölander i Västerås scoutkår som satt bredvid.

– Scouterna står för något rejält. Scoutrörelsen gav mig också en karaktär och en tro på att det finns en god gud som står bakom mig. Sedan hade vi roligt och jag fick många vänner, säger Annalisa Haggård.

Hon blev så aktiv i rörelsen att hon kom att representera Sverige utomlands. Hon knöt livslånga band med scouter världen över. Tivedsbygden har till exempel tack vare Annalisa fått besök från Nya Zeeland.

Räddade hans liv

Annalisa botaniserar i minnenas arkiv och bjuder på glimtar i raskt tempo. Plötsligt berättar hon om det som hon säger var den värsta stunden i hennes liv.

– Min man hjälpte till att bygga upp ett glasbruk i El Salvador. Jag fick tjänstledigt 1966 och åkte ner dit en månad.

Det som var tänkt att bli en behaglig dag på stranden till Stilla havet blev en skräckupplevelse. En våg höll på att ta makens liv

– Han var ingen van simmare, jag fick simma ut och rädda honom.

Maken, Karl-Henrik, kom från Årnäs. Han var chef på glasbruket där. Som kuriosa kan nämnas att hans släkt har anknytning till Haggården, Mariestad. Karl-Henriks farfar var därifrån.

1960 flyttade paret till Mariestad. Annalisa blev erbjuden tjänsten som skolkökslärarinna på Mariaskolan trots att hon var utbildad gymnastikdirektör.

– De menade att det var lättare att ge mig det arbetet och få tag i en manlig gymnastiklärare. Men jag tackade nej, så jag fick gymnastiklärartjänsten och blev kvar, berättar Annalisa som är utbildad vid Gymnastikhögskolan i Stockholm och även har en sjukgymnastexamen.

– Mariaskolan var en underbar skola!

Maken var vid det här laget hemmaman med vissa konsultuppdrag och hos honom fanns en längtan till skog och jaktmark. De sökte ett sommarställe och en dag när de for runt i en bekants Jaguar i Tivedsskogarna blev det napp. Sommarstugan utanför Älgarås blev deras permanentbostad 1974 – Annalisa behöll den efter Karl-Henriks bortgång.

”Som vi såg ut”

Men nu vill hon berätta om Storlien år 1935. Då var hon nämligen med om Sveriges första instruktörskurs inom utförsåkning.

– Vi var 25 personer. Som vi såg ut – Sven Tofeldt och jag stod sist i ledet. Vi hade Hickoryskidor, han hade spetsbyxor, brett läderskärp runt jackan och lömössa på huvudet, pälsmössa alltså. Hur jag såg ut ska vi inte tala om. Men Ingemar Stenmark kan strängt taget tacka mig för sin karriär, säger Annalisa med glimten i ögat.

På måndagen firade hon sin hundraårsdag med öppet hus och släktkalas; Annalisa har tre barn samt fyra barnbarn och sex barnbarnsbarn. Bland gratulanterna fanns tidigare arbetskamrater från Mariaskolan, scoutvänner från Sverige och Danmark och partikamrater från Moderaterna.

Trots uppvaktning från morgon till kväll var huvudpersonen i högform, tog sig tid med alla gäster och skämtade friskt.

Hur är det att fylla 100?

– Jag har aldrig räknat med det. Jag tar en dag i sänder. Fast min mor blev nästan 100, så när som på fyra månader.

Själv tycker Annalisa inte att hon är särskilt aktiv numera, men att få en intervju krävde ändå framförhållning då almanackan är förhållandevis välfylld. Gillescouten Jäntan har inget recept på ett långt liv men framhåller att hon fortfarande gör morgongymnastik och att hon mediterar varje dag.

  • Jenny Allvin