18 sep 2015 06:00

18 sep 2015 06:00

Hilda drog ensam till Alaskas vildmark

Hon bröt upp från civilisationen och sökte sig till vildmarken – för att överleva. Arbetslösa fastighetsskötaren Hilda Carlsson från Moholm drog först till Kanada, sedan till Alaska.
– Jag vill inte ångra en dag av mitt liv, inte leva för någon annan, säger 31-åringen.

Efter studier hade Hilda Carlsson inga problem att få jobb som fastighetstekniker. Men så blev hon arbetslös. Hon sökte mängder med jobb men fick inte napp någonstans.

– Jag började bli less. När julen närmade sig blev allting så påtagligt, berättar Hilda.

Hon har haft depressioner förr och så snart hon känner signalerna stannar hon upp, för att lyssna på sig själv.

– Om inte jag får leva mitt liv som jag känner att jag vill leva det så kommer jag inte att överleva. Så jag ställde mig frågan: Vad är det jag håller på med? Jag kände att jag inte levde, utan att jag väntade på något. Det var så det började.

Hon hade sett filmen och läst boken om amerikanen Christopher McCandless, som lämnade allt och begav sig ut i vildmarken i Alaska för att klara sig själv. På ett forum på Internet hade hon fått kontakt med off grid-rörelsen i Kanada och Alaska. Människor som lever utanför elnätet.

I början av mars packade Hilda väskan: Ytterst lite kläder, campingutrustning och överlevnadsprylar. Och så boken ”In i vildmarken”, som har varit en stor inspirationskälla.

– Att bryta upp fysiskt ger distans till det som förblindar en, säger hon och tillägger:

– Fast jag hade egentligen inte tillräckligt med pengar.

”En fristad”

De första månaderna bodde Hilda i ett litet kollektiv i British Columbia i Kanada, hon hade egen husvagn men de lagade mat tillsammans. Där trivdes hon inte så bra.

– Det var goa människor, men de var ganska kontaktsökande och jag behövde komma bort från allt och alla. Dessutom kändes det otryggt att vandra och campa där.

Hon berättar om pumor och om folk som provsköt sina vapen samtidigt som de festade och skräpade ner.

Tiden på en ensligt belägen gård i Alaska blev något helt annat. Hilda och ”gubben” Scott, som hon också hade fått kontakt med på nätet, kom bra överens. Han levde där med sina hundar. Hildas husvagn placerades på lagom avstånd från hans stuga och hon kände en stor frihet.

– Jag kom tillbaka till mig själv.

Resan påminde henne om att hon klarar mycket mer än hon trott. Både fysiskt och psykiskt. Som den tre mil långa, svåra vandringen till Buss 142 (se faktaruta). Hilda var helt utmattad mot slutet, men viljestark; bussen var ju målet med hennes pilgrimsfärd.

”Där ute vid bussen, det är som en bubbla, en helt annan verklighet där ute. Så mycket kärlek på något sätt. Tillåtelse att vara. Det är som en fristad”, sa Hilda i programmet Verkligheten i P3, som dokumenterade hennes färd.

Flytt på gång

Under vildmarksvistelsen var Hilda inte inskriven hos Arbetsförmedlingen. Hon har heller inte haft någon A-kassa, för hon värjer sig mot samhällets strukturer.

– Många säger att man måste göra vissa saker, för att alla gör det. Som att ta ett sju-till-fyra-jobb på fabrik om man blir erbjuden ett. Varför får man inte vara lycklig? Jag skulle inte klara att göra samma sak varje dag. Däremot respekterar jag att andra vill leva sitt liv så.

På frågan om hon tänkt på det här med familjeliv svarar Hilda att hon har flera familjer i dag.

– Jag kan inte se mig med ”Volvo villa vovve”, men med familj på mitt sätt. Fast jag tror inte många lever efter den där normen som vi blir matade med. Det är som med tallriksmodellen. Vem äter så?

Nu är Hilda Carlsson på väg att bryta upp igen. Det blir flytt till Göteborg.

Hon är van att röra på sig, kanske blir det snart någon ny resa. Troligtvis utan sällskap. För det är inte många som hänger med i svängarna när Moholmstjejen byter riktning.

– Jag är så impulsiv. Jag kan inte planera.

Efter studier hade Hilda Carlsson inga problem att få jobb som fastighetstekniker. Men så blev hon arbetslös. Hon sökte mängder med jobb men fick inte napp någonstans.

– Jag började bli less. När julen närmade sig blev allting så påtagligt, berättar Hilda.

Hon har haft depressioner förr och så snart hon känner signalerna stannar hon upp, för att lyssna på sig själv.

– Om inte jag får leva mitt liv som jag känner att jag vill leva det så kommer jag inte att överleva. Så jag ställde mig frågan: Vad är det jag håller på med? Jag kände att jag inte levde, utan att jag väntade på något. Det var så det började.

Hon hade sett filmen och läst boken om amerikanen Christopher McCandless, som lämnade allt och begav sig ut i vildmarken i Alaska för att klara sig själv. På ett forum på Internet hade hon fått kontakt med off grid-rörelsen i Kanada och Alaska. Människor som lever utanför elnätet.

I början av mars packade Hilda väskan: Ytterst lite kläder, campingutrustning och överlevnadsprylar. Och så boken ”In i vildmarken”, som har varit en stor inspirationskälla.

– Att bryta upp fysiskt ger distans till det som förblindar en, säger hon och tillägger:

– Fast jag hade egentligen inte tillräckligt med pengar.

”En fristad”

De första månaderna bodde Hilda i ett litet kollektiv i British Columbia i Kanada, hon hade egen husvagn men de lagade mat tillsammans. Där trivdes hon inte så bra.

– Det var goa människor, men de var ganska kontaktsökande och jag behövde komma bort från allt och alla. Dessutom kändes det otryggt att vandra och campa där.

Hon berättar om pumor och om folk som provsköt sina vapen samtidigt som de festade och skräpade ner.

Tiden på en ensligt belägen gård i Alaska blev något helt annat. Hilda och ”gubben” Scott, som hon också hade fått kontakt med på nätet, kom bra överens. Han levde där med sina hundar. Hildas husvagn placerades på lagom avstånd från hans stuga och hon kände en stor frihet.

– Jag kom tillbaka till mig själv.

Resan påminde henne om att hon klarar mycket mer än hon trott. Både fysiskt och psykiskt. Som den tre mil långa, svåra vandringen till Buss 142 (se faktaruta). Hilda var helt utmattad mot slutet, men viljestark; bussen var ju målet med hennes pilgrimsfärd.

”Där ute vid bussen, det är som en bubbla, en helt annan verklighet där ute. Så mycket kärlek på något sätt. Tillåtelse att vara. Det är som en fristad”, sa Hilda i programmet Verkligheten i P3, som dokumenterade hennes färd.

Flytt på gång

Under vildmarksvistelsen var Hilda inte inskriven hos Arbetsförmedlingen. Hon har heller inte haft någon A-kassa, för hon värjer sig mot samhällets strukturer.

– Många säger att man måste göra vissa saker, för att alla gör det. Som att ta ett sju-till-fyra-jobb på fabrik om man blir erbjuden ett. Varför får man inte vara lycklig? Jag skulle inte klara att göra samma sak varje dag. Däremot respekterar jag att andra vill leva sitt liv så.

På frågan om hon tänkt på det här med familjeliv svarar Hilda att hon har flera familjer i dag.

– Jag kan inte se mig med ”Volvo villa vovve”, men med familj på mitt sätt. Fast jag tror inte många lever efter den där normen som vi blir matade med. Det är som med tallriksmodellen. Vem äter så?

Nu är Hilda Carlsson på väg att bryta upp igen. Det blir flytt till Göteborg.

Hon är van att röra på sig, kanske blir det snart någon ny resa. Troligtvis utan sällskap. För det är inte många som hänger med i svängarna när Moholmstjejen byter riktning.

– Jag är så impulsiv. Jag kan inte planera.

  • Jenny Allvin

Christopher Johnson McCandless och buss 142

Christopher Johnson McCandless, född 12 februari 1968 död i mitten av augusti 1992, var en amerikansk vandrare, som efter att ha luffat runt i USA i två års tid slutligen tog sig till Alaska där han planerade att leva i ensamhet. Efter cirka fyra månaders isolation i vildmarken avled han, sannolikt i en kombination av matförgiftning och svält. McCandless livshistoria inspirerade till Jon Krakauers bok ”In i vildmarken”, på vilken Sean Penn i sin tur baserade filmen ”Into the Wild” år 2007 med Emile Hirsch i rollen som McCandless.

Den övergivna buss 142, nära Denali nationalpark var omgjord till skydd för jägare och vandrare. Där slog McCandless sig ner och försökte att överleva på det som naturen hade att erbjuda. I hans dagbok finns anteckningar från totalt 189 dagar, de flesta väldigt kortfattade och anger inte mycket mer än vilka djur han skjutit och ätit upp.

En notering i dagboken berättar att han är väldigt sjuk. Någon gång, troligen nära slutet, har han också skrivit en lapp till eventuella förbipasserande där han säger sig vara skadad, svag och döende

Källa: Wikipedia