06 jul 2015 13:31

07 jul 2015 07:23

Ljus festival i motljus

JENNIE HILLI SJÖQVIST

Mitt i publikhavet. Mitt i natten. We will rock you ljuder över centrala Töreboda och publiken klappar den världsberömda ”klapp-klapp-tyst-upprepa-klappen”. Mina 160 centimeter ser siluetter av glada händer, bakhuvuden och axelburna kroppar. Då och då riktas strålkastarna mot publiken och runt alla händer, huvuden och kroppar bildas ljusa glorior. Hängiven festivalpublik i motljus, det är vad som berör mig mest. På festivaler är publiken det allra finaste, och det bästa är att få vara en del av den.

Det är speciellt att Törebodas gator fylls av människor en gång var tredje år. Det visar att allt är möjligt, att en stad med 9000 invånare kan locka det femdubbla antalet till en festival mitt i centrum. Tre dagar vart tredje år kan jag kalla Mariestad för Törebodas förort, jag gör det med glädje. Det är fantastiskt att se Törebodaborna som har bjudit in vänner till sina trädgårdar, att se alla parkerade bilar och den stora mängd människor som rör sig mellan stationen och festivalentrén. Festivalen är mycket mer än musiken. Den är sommaridyll, familjefest och för oss i studentåldern är den en återträff med saknade vänner. För mig är det också det allra bästa tillfället att få äta munkar i gräset med mina bästa vänner, träffa människor jag tycker om och klä mig i hippiekläder.

Klockan 18:00 sjöng Rydell & Quick ”All in tonight, like a rockstar” med 10 000 galna personer i publiken. Publiken hoppade och klappade som om det inte fanns en morgondag. Senare sjöng sig Loreen rakt in i min själ och Ola Salo höll betydelsefulla mellansnack om det viktiga i att vi är olika, om rädslor och hat och han sjöng om kärlek som övervinner allt. Min hals gjorde ont, mitt hjärta och mina ögon svämmade över. Det slutade med att jag och mina vänner kramade en främmande kvinna längst fram i publikhavet. Musik förenar. När jag var tretton år var jag det skrikande fanet längst fram vid kravallstaketet. Jag hoppas att många trettonåringar upplevde samma sak i helgen. Idolskap och människor som skriker i grupp gör mig alltid lycklig. Jag vet att de upplever något de aldrig kommer att glömma.

Mitt i publikhavet. Mitt i den ljusa natten. En gungande folkmassa på 16 000 personer, dubbelt så många händer i luften. Europe står på scenen, det är allsång till världens bästa rockballad: Carrie. Jag står ensam i publiken och ser bara vinkande händer i motljus. När allas röster blir till en enda stor kör tar känslan av gemenskap över sommarnatten. Joey Tempest är oviktig, publiken och musiken är det viktiga. Då är festivaler som bäst. Då är livet som bäst. Då är festivaler självaste livet.

Mitt i publikhavet. Mitt i natten. We will rock you ljuder över centrala Töreboda och publiken klappar den världsberömda ”klapp-klapp-tyst-upprepa-klappen”. Mina 160 centimeter ser siluetter av glada händer, bakhuvuden och axelburna kroppar. Då och då riktas strålkastarna mot publiken och runt alla händer, huvuden och kroppar bildas ljusa glorior. Hängiven festivalpublik i motljus, det är vad som berör mig mest. På festivaler är publiken det allra finaste, och det bästa är att få vara en del av den.

Det är speciellt att Törebodas gator fylls av människor en gång var tredje år. Det visar att allt är möjligt, att en stad med 9000 invånare kan locka det femdubbla antalet till en festival mitt i centrum. Tre dagar vart tredje år kan jag kalla Mariestad för Törebodas förort, jag gör det med glädje. Det är fantastiskt att se Törebodaborna som har bjudit in vänner till sina trädgårdar, att se alla parkerade bilar och den stora mängd människor som rör sig mellan stationen och festivalentrén. Festivalen är mycket mer än musiken. Den är sommaridyll, familjefest och för oss i studentåldern är den en återträff med saknade vänner. För mig är det också det allra bästa tillfället att få äta munkar i gräset med mina bästa vänner, träffa människor jag tycker om och klä mig i hippiekläder.

Klockan 18:00 sjöng Rydell & Quick ”All in tonight, like a rockstar” med 10 000 galna personer i publiken. Publiken hoppade och klappade som om det inte fanns en morgondag. Senare sjöng sig Loreen rakt in i min själ och Ola Salo höll betydelsefulla mellansnack om det viktiga i att vi är olika, om rädslor och hat och han sjöng om kärlek som övervinner allt. Min hals gjorde ont, mitt hjärta och mina ögon svämmade över. Det slutade med att jag och mina vänner kramade en främmande kvinna längst fram i publikhavet. Musik förenar. När jag var tretton år var jag det skrikande fanet längst fram vid kravallstaketet. Jag hoppas att många trettonåringar upplevde samma sak i helgen. Idolskap och människor som skriker i grupp gör mig alltid lycklig. Jag vet att de upplever något de aldrig kommer att glömma.

Mitt i publikhavet. Mitt i den ljusa natten. En gungande folkmassa på 16 000 personer, dubbelt så många händer i luften. Europe står på scenen, det är allsång till världens bästa rockballad: Carrie. Jag står ensam i publiken och ser bara vinkande händer i motljus. När allas röster blir till en enda stor kör tar känslan av gemenskap över sommarnatten. Joey Tempest är oviktig, publiken och musiken är det viktiga. Då är festivaler som bäst. Då är livet som bäst. Då är festivaler självaste livet.