13 apr 2015 06:00

13 apr 2015 09:20

Plötsligt stod en stol tom i klass 8A

TÖREBODA: Rafiks försvinnande blev chockbesked för kamraterna

Måndagen före påsklovet dyker ”Raffe” aldrig upp i skolan. Han kommer inte på tisdagen heller. Sakta men säkert börjar det gå upp för klasskamraterna att deras vän har ryckts ifrån dem. Men några klara besked får varken de eller skolan.

– Grät de? Fick de packa? Var poliserna hårdhänta?

Elevernas frågor är många.

– Första dagen tror man ju att eleven är sjuk. Men så hade vi utvecklingssamtal inbokat på tisdagen, berättar läraren Susanna Lindström, som förgäves försökte få kontakt med familjen under veckan före påsklovet.

Så fick hon höra att folk hade sett när poliserna kom till Rafiks bostad i Moholm. Migrationsverket gav inga besked, Susanna reste även till närmaste poliskontor för att få information. Men myndigheterna hänvisar till sekretessen.

– För eleverna, och mig med förstås, är det en sorgeprocess. Rafik har gått här i tre år. Klassen har haft en tuff resa med honom. Han har gått från att ha mått väldigt dåligt till att ha blivit en klippa i klassen. De har vuxit ihop. Tills det här hände.

Upprop på nätet

”Han är vår bror, vår kung”, säger kamraterna. De har varit med om att en elev utvisats förut. Nu rycks ännu en vän ifrån dem.

– Det motverkar integrationen när de i förlängningen kan bli rädda för att knyta an, säger Susanna Lindström.

Eleverna har fasansfulla bilder i huvudet från hur det kan ha gått till när familjen hämtades med polis. De har svårt att koncentrera sig, tankarna vill gärna återvända till Rafik.

– Det var typ världens chock, säger en tjej om beskedet att deras vän troligen visats ut ur landet med tvång.

I den stunden tog Felix Karlsson och Felix Uusitalo initiativet till att fylla Raffes skåp med hälsningar.

– Vi får inte skriva på skåpen. Men just då kände vi att det var okej, säger Felix Karlsson.

Skåpet blev en plats att gå till, för att minnas och sakna.

– Vi blev arga också. På polisen. På myndigheterna. Vi ville göra något för vår bror, Raffe-boy.

Kamraterna känner både sorg och ilska. ”Varför tar polisen inte riktiga brottslingar?” är en av frågorna. Susanna Lindström lät klassen sätta sina tankar på pränt dagen före lovet. En del skrev A4-sidor, andra en mening – direkt från hjärtat.

Det bildades en Facebookgrupp och en hashtag #latrafikstanna.

Fick kontakt

Så kom påsklovet och plötsligt hörde Rafik av sig med en grattishälsning på födelsedagen till Sara Arnham. Flera av eleverna lyckades sedan via ett chattverktyg få kontakt med sin vän. De har fått veta att familjen har flugits till Armenien och att de lever under stor press där nu.

Till MT skriver 15-årige Rafik Iskandaryan att han inte mår så bra. ”Klockan sex på morgonen gick de in utan att knacka. Min lillebror blev rädd. Vi fick en timme på oss att packa. Min bror är bara två år gammal”. Han skriver också att de kördes mellan olika platser, att lillebror var törstig men inte fick dricka. Det gör honom upprörd.

”Du ska hem”

Susanna Lindström visar ett axplock av elevernas spontant nedskrivna hälsningar till Rafik: ”Jag tycker det är omänskligt och tråkigt att det här hände, att vi kanske aldrig ska träffa dig igen.” ”Nu står din bänk tom och vi alla undrar verkligen vart du är och hur du mår.” ”Du ska fan hem Raffe!!”

– Vi är en öppen klass. Här bygger vi broar. Men nu har det raserats, säger Felix Karlsson uppgivet.

Samtidigt är de väldigt glada över kontakten med Rafik.

– Han frågar hur vi mår. Precis sån är han. Snäll och omtänksam!

– Första dagen tror man ju att eleven är sjuk. Men så hade vi utvecklingssamtal inbokat på tisdagen, berättar läraren Susanna Lindström, som förgäves försökte få kontakt med familjen under veckan före påsklovet.

Så fick hon höra att folk hade sett när poliserna kom till Rafiks bostad i Moholm. Migrationsverket gav inga besked, Susanna reste även till närmaste poliskontor för att få information. Men myndigheterna hänvisar till sekretessen.

– För eleverna, och mig med förstås, är det en sorgeprocess. Rafik har gått här i tre år. Klassen har haft en tuff resa med honom. Han har gått från att ha mått väldigt dåligt till att ha blivit en klippa i klassen. De har vuxit ihop. Tills det här hände.

Upprop på nätet

”Han är vår bror, vår kung”, säger kamraterna. De har varit med om att en elev utvisats förut. Nu rycks ännu en vän ifrån dem.

– Det motverkar integrationen när de i förlängningen kan bli rädda för att knyta an, säger Susanna Lindström.

Eleverna har fasansfulla bilder i huvudet från hur det kan ha gått till när familjen hämtades med polis. De har svårt att koncentrera sig, tankarna vill gärna återvända till Rafik.

– Det var typ världens chock, säger en tjej om beskedet att deras vän troligen visats ut ur landet med tvång.

I den stunden tog Felix Karlsson och Felix Uusitalo initiativet till att fylla Raffes skåp med hälsningar.

– Vi får inte skriva på skåpen. Men just då kände vi att det var okej, säger Felix Karlsson.

Skåpet blev en plats att gå till, för att minnas och sakna.

– Vi blev arga också. På polisen. På myndigheterna. Vi ville göra något för vår bror, Raffe-boy.

Kamraterna känner både sorg och ilska. ”Varför tar polisen inte riktiga brottslingar?” är en av frågorna. Susanna Lindström lät klassen sätta sina tankar på pränt dagen före lovet. En del skrev A4-sidor, andra en mening – direkt från hjärtat.

Det bildades en Facebookgrupp och en hashtag #latrafikstanna.

Fick kontakt

Så kom påsklovet och plötsligt hörde Rafik av sig med en grattishälsning på födelsedagen till Sara Arnham. Flera av eleverna lyckades sedan via ett chattverktyg få kontakt med sin vän. De har fått veta att familjen har flugits till Armenien och att de lever under stor press där nu.

Till MT skriver 15-årige Rafik Iskandaryan att han inte mår så bra. ”Klockan sex på morgonen gick de in utan att knacka. Min lillebror blev rädd. Vi fick en timme på oss att packa. Min bror är bara två år gammal”. Han skriver också att de kördes mellan olika platser, att lillebror var törstig men inte fick dricka. Det gör honom upprörd.

”Du ska hem”

Susanna Lindström visar ett axplock av elevernas spontant nedskrivna hälsningar till Rafik: ”Jag tycker det är omänskligt och tråkigt att det här hände, att vi kanske aldrig ska träffa dig igen.” ”Nu står din bänk tom och vi alla undrar verkligen vart du är och hur du mår.” ”Du ska fan hem Raffe!!”

– Vi är en öppen klass. Här bygger vi broar. Men nu har det raserats, säger Felix Karlsson uppgivet.

Samtidigt är de väldigt glada över kontakten med Rafik.

– Han frågar hur vi mår. Precis sån är han. Snäll och omtänksam!

  • Jenny Allvin jenny.allvin@mariestadstidningen.se 0506-747961