03 apr 2014 18:10

23 jan 2015 14:34

"Det får inte glömmas"

När barnbarnet frågade om morfars siffror på armen ljög Max Safir. Den mörka sanningen ville han skona treåringen från.
Tatueringen vittnar om hans egen barndom i nazisternas koncentrationsläger. Max Safir var ensam överlevande från sin familj.

”Bäste herrn, låt mig få leva” är rubriken på föreläsningen som först nior och sedan allmänheten i Töreboda får ta del av. Det var precis så han sa – Max Safir – när han tillfångatogs av en SS-man efter att ha försökt palla potatis under ett hårt arbetspass i hemlandet Polen.

Åhörarna släpps in en i taget i teatern. Musik från Schindlers List strömmar ur högtalarna och på scenen sitter Max Safir, redo att ge sin starka överlevnadsberättelse. Han reser runt i skolor i hela landet, hans önskan är att det som hände under andra världskriget aldrig ska falla i glömska.

– I dag är det ungefär 70 år sedan det hände, som många säger aldrig har hänt.

Han minns en tidig barndom präglad av rädsla. Berättar om antisemitism och hat, om fördomar mot judar. I hans familj fanns åtta barn. Max är den enda som överlevde kriget.

När tyskarna intog hans hemstad minns han att föräldrarna stod i fönstret och tittade och uttalade en förhoppning om att deras tillvaro kanske skulle bli bättre.

– Men så blev det inte, konstaterar han kort.

Hetsades av hundar

Allra först väntade arbetsläger för ungdomarna, Max hörde till de allra yngsta där. De fick marschera långa sträckor på led, hetsade av hundar. Tonåringarna svalt, kläderna höll inte ihop till slut och de fick jobba så tungt att de knappt kunde sova på natten.

– Min bror var mitt största stöd. Jag band honom med mina klädtrasor för att han inte skulle rymma och lämna mig ensam kvar.

Det ger honom än i dag skuldkänslor för broderns tragiska död.

– Om han hade fått fly kanske han hade överlevt.

Max Safir säger till Centralskolans elever att han skulle kunna sitta i sex år och prata om det som hänt. Nu måste han välja ut vissa delar; det gör han utan manus.

Det är alldeles tyst på publikplats, när han ger sin starka rapport.

– Vi packades 100 personer i en järnvägsvagn för transport till okänt mål. De starkaste tog plats vid luftspringorna. Det var varmt och vi var så törstiga att vi drack urin från varandra. Och det låg döda bland oss.

Ljudet etsade sig fast

Han glömmer aldrig ljudet från tågets inbromsning när det nådde koncentrations- och förintelselägret Birkenau. Minns SS-män som med vita handskar pekade åt höger eller vänster åt de avklädda fångarna. Max sa till dem att han var duktig att arbeta.

– Nakna kvinnor med spädbarn i famnen stod och väntade på gaskammaren. Det gjorde mig så ont att behöva se det. Jag tänkte på min egen familj.

Eleverna får höra om det ofattbart hårda livet i lägret. Om dödsmarschen och slutligen om dagen då en amerikansk soldat forcerade portarna i det österrikiska lägret Ebensee. Max Safir vägde då 24 kilo.

Under frågestunden får vi veta att han fortfarande har kontakt med den nästan jämnårige amerikanen. Någon undrar hur det är att vara jude i Sverige i dag och Max Safir säger att fördomar inte är ovanligt.

– För mig är det jätteviktigt att ungdomar får en annan syn, motiverar han sin skolturné.

Någon gåva vill han inte ha för sitt föredrag. Hellre ett bidrag till föreningen mot antisemitism.

”Bäste herrn, låt mig få leva” är rubriken på föreläsningen som först nior och sedan allmänheten i Töreboda får ta del av. Det var precis så han sa – Max Safir – när han tillfångatogs av en SS-man efter att ha försökt palla potatis under ett hårt arbetspass i hemlandet Polen.

Åhörarna släpps in en i taget i teatern. Musik från Schindlers List strömmar ur högtalarna och på scenen sitter Max Safir, redo att ge sin starka överlevnadsberättelse. Han reser runt i skolor i hela landet, hans önskan är att det som hände under andra världskriget aldrig ska falla i glömska.

– I dag är det ungefär 70 år sedan det hände, som många säger aldrig har hänt.

Han minns en tidig barndom präglad av rädsla. Berättar om antisemitism och hat, om fördomar mot judar. I hans familj fanns åtta barn. Max är den enda som överlevde kriget.

När tyskarna intog hans hemstad minns han att föräldrarna stod i fönstret och tittade och uttalade en förhoppning om att deras tillvaro kanske skulle bli bättre.

– Men så blev det inte, konstaterar han kort.

Hetsades av hundar

Allra först väntade arbetsläger för ungdomarna, Max hörde till de allra yngsta där. De fick marschera långa sträckor på led, hetsade av hundar. Tonåringarna svalt, kläderna höll inte ihop till slut och de fick jobba så tungt att de knappt kunde sova på natten.

– Min bror var mitt största stöd. Jag band honom med mina klädtrasor för att han inte skulle rymma och lämna mig ensam kvar.

Det ger honom än i dag skuldkänslor för broderns tragiska död.

– Om han hade fått fly kanske han hade överlevt.

Max Safir säger till Centralskolans elever att han skulle kunna sitta i sex år och prata om det som hänt. Nu måste han välja ut vissa delar; det gör han utan manus.

Det är alldeles tyst på publikplats, när han ger sin starka rapport.

– Vi packades 100 personer i en järnvägsvagn för transport till okänt mål. De starkaste tog plats vid luftspringorna. Det var varmt och vi var så törstiga att vi drack urin från varandra. Och det låg döda bland oss.

Ljudet etsade sig fast

Han glömmer aldrig ljudet från tågets inbromsning när det nådde koncentrations- och förintelselägret Birkenau. Minns SS-män som med vita handskar pekade åt höger eller vänster åt de avklädda fångarna. Max sa till dem att han var duktig att arbeta.

– Nakna kvinnor med spädbarn i famnen stod och väntade på gaskammaren. Det gjorde mig så ont att behöva se det. Jag tänkte på min egen familj.

Eleverna får höra om det ofattbart hårda livet i lägret. Om dödsmarschen och slutligen om dagen då en amerikansk soldat forcerade portarna i det österrikiska lägret Ebensee. Max Safir vägde då 24 kilo.

Under frågestunden får vi veta att han fortfarande har kontakt med den nästan jämnårige amerikanen. Någon undrar hur det är att vara jude i Sverige i dag och Max Safir säger att fördomar inte är ovanligt.

– För mig är det jätteviktigt att ungdomar får en annan syn, motiverar han sin skolturné.

Någon gåva vill han inte ha för sitt föredrag. Hellre ett bidrag till föreningen mot antisemitism.

  • Jenny Allvin

Ebensee

Ebensee befriades av den amerikanska armén den 6 maj 1945. Efter kriget revs det mesta av lägret. I dag finns bara porten till lägret kvar. I en av de underjordiska tunnlarna finns en utställning om koncentrationslägret. I området finns också en kyrkogård där offer från koncentrationslägret begravdes efter befrielsen.

Källa: ww2guiden.se