09 mar 2016 06:00

09 mar 2016 06:00

Alberts resa till toppfotbollen

SERIE: Då och nu

Otaliga idrottare har satt spår i Vadsbos idrottshistoria. Under den aktiva karriären slår de rekord, avgör matcher och det skrivs spaltmeter i lokaltidningen. Nu har vi letat upp ett par idrottsprofiler som varit verksamma i Vadsbo för att ta reda på vad de sysslar med nu. Vi frågar oss helt enkelt: Vad hände sen?

Livsresa. För 17 år sedan tränade Albert Bunjaki Tidavad i division sex.
Nu är han prisad nationalsymbol i Kosovo och hoppas få ställas mot Lars Lagerbäck och Hasse Backe i höstens VM-kval.

Albert Bunjakis livshistoria är så omfattande att en dagstidnings format inte alls räcker till för att skildra den. Klart är i alla fall att Alberts liv innehåller två avgörande resor. Den första, hur han som ung universitetsstudent i Pristina hamnade mitt i Jugoslaviska krigen, kallades in i armén och slutligen flydde för sitt liv är definitivt den mest omskakande. Men den berättas bäst på annan plats än på sportsidorna.

I stället ska den här berättelsen handla om Albert Bunjakis andra resa, en betydligt gladare sådan. Nämligen hur han skapat stolthet åt en hel nation genom att bygga upp ett landslag som aldrig spelat match till att nu innehålla spelare på absolut toppnivå med en realistisk målsättning om EM- och VM-deltagande.

Anlände 1991

Och det var ju faktiskt här i Vadsbo det började: Alberts engagemang i svensk fotboll.

1991 kom han till Sverige som flykting från krigen på Balkan. I inledningsskedet hamnade han i Göteborg, men anlände sedan till Mariestad.

– Fast jag ville till Kiruna, men de lyssnade inte på mig. Jag ville fly så långt bort som möjligt. Jag var besviken på människor och ville iväg.

I Skaraborg såg han snabbt till att bli involverad i fotbollen. Fotbollsskolad i elitlaget KF Prishtina var han förstås en välutbildad fotbollsspelare. I början spelade han i Skövde, där han och hans familj numera är bosatt, innan pendlandet från Johannesberg blev för tufft. Via IFK Mariestad, Mariestads BK och Töreboda hamnade han i Torsö-Hassle där han för första gången testade på en ledarroll som spelande assisterande tränare. Kort därpå blev han huvudtränare i Tidavad.

– Jag kan fortfarande sakna den tiden, Tidavad och Torsö-Hassle. Då stod man mer eller mindre och sålde biljetter på egen hand. Det är stor skillnad mot Europa League och Allsvenskan, men lika roligt alltihop.

Vad minns du?

– Mycket vänskap. Fotbollen var det enda jag kunde koppla till livet innan Sverige och egentligen den första kontakten jag fick med det svenska samhället. Några vänner från den tiden är jag fortfarande väldigt nära med. Sen minns jag alla derbymatcher i Mariestad. Man tyckte det var väldigt allvarligt då. Jag har fortfarande kvar tidningsurklipp.

Uppdraget i Tidavad gick bra. Laget vann division sex och flyttades upp i femman. Albert fick nyttig erfarenhet som huvudtränare.

Raketkarriär

Lärdomarna har han tagit med sig i den fortsatta ledarkarriären. Och den har gått i raketfart. Örebro Ungdom följdes av Tidaholm och Degerfors innan Albert tillträdde som assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Kalmar FF.

– Jag hade bud från både Hammarby och Kalmar, men fick bra kontakt med Nanne.

Under sina tränaruppdrag såg Albert också till att utbilda sig. Fotbollstränarlinjen i Örebro 2004, med nuvarande U21-kaptenen Håkan Ericsson som ansvarig, var det viktigaste steget. Men han gick också utbildningar i bland annat mental coachning.

Han var i Kalmar FF under föreningens mest framgångsrika tid någonsin. 2007 vann smålänningarna Svenska cupen och stjärnor som bröderna Elm, Cesar Sántin och Ari Da Silva dominerade den svenska fotbollen.

Men plötsligt kom frågan som skulle förändra Albert Bunjakis fotbollsliv för alltid. Kosovo, där han har sina rötter, ville ha honom som förbundskapten.

– Jag hade tillräcklig information för att veta att Kosovo snart skulle utropa sin självständighet. Jag visste att om jag inte gör det här nu, kommer det bli tuffare att göra det i ett senare skede.

Han utvecklar:

– Landet var förstås inte godkänt av Fifa eller Uefa. Jag visste att det skulle dröja flera år innan dess. Därmed fick jag chansen att bygga upp en egen grund på hur allt skulle skötas. Hade jag fått frågan när Kosovo redan var medlem i Uefa hade jag tackat nej. Då hade kraven varit för stora.

Det var mycket som lockade, ett bättre socialt liv då han slapp pendla från Skövde till Kalmar, och framför allt äran att leda sitt hemland. Men han visste också vad han skulle gå miste om.

– Jag visste att 2008 skulle bli Kalmars år. I princip visste jag att jag valde bort ett SM-guld. Men jag ångrar inte mitt beslut en sekund. Och jag hjälpte Kalmar med analyser även 2008, så jag känner mig delaktig i guldet.

Albert Bunjaki hamnade i en nationell fotbollsorganisation som enligt hans egna ord var ”bedrövlig”.

– Läget var illa i Kosovo. Jag insåg när jag tackade ja att mitt arbete skulle synas.

Prisad fem år i rad

Fem år i rad har Albert Bunjaki prisats för ”Årets idrottsprestation” i Kosovo. Steg för steg har organisationen byggts upp och Kosovo, som nu är erkänt av 100 av FN:s 193 stater, har blivit ett ”riktigt” landslag. Vännen från Degerfors, Tord Grip, är numera assisterande förbundskapten, fast Albert ser honom mer som en pappa.

2014 blev året som alla fotbollsintresserade i Kosovo kommer bära med sig för alltid. Den 5 mars 2014 spelade landslaget sin första landskamp mot Haiti, efter godkännande av Uefa.

– Jag kan inte beskriva känslan. Det fanns inte en människa som inte tittade på matchen. Arenan tog bara 20 000, men hade den tagit 100 000 hade vi fyllt det utan problem. Matchen var ett tecken på att isoleringen tagit slut. Där fanns 300 journalister på plats.

Sedan dess har man mött bland annat Turkiet, Senegal och de tyska klubblagen Werder Bremen och Eintracht Frankfurt. Senaste matchen var mot Albanien, 2–2, med 40 000 åskådare på läktaren.

– Den kritiken jag fått hittills har varit att jag inte använt tillräckligt mycket spelare från den inhemska ligan. Men av de 142 spelare jag tagit ut under åren har 90 spelat i den inhemska ligan.

Resterande är mest spelare som har ytterligare ett pass än det från Kosovo. Erton Fejzullahu och Loret Sadiku har båda representerat olika svenska landslag, men spelar nu för Kosovo. Fast de allra flesta kommer från Albanien, Tyskland eller Schweiz.

Den 3 maj hålls Uefa-kongressen i Budapest och den 12 maj Fifa-kongressen i Mexiko. Då ska Kosovofrågan upp på agendan. Godkänns Kosovo fullt ut av fotbollshöjdarna tror Albert att laget kan delta i kvalet till VM 2018.

– Fifa har redan skickat ut information till andra länder i kvalgrupp i att om Kosovo godkänns hamnar de där.

I den stund landet godkänns får också alla spelare i Europa med bakgrund i Kosovo möjlighet att välja landslag.

– Då öppnas Pandoras box.

Storstjärnor

För att nämna några aktuella spelare finns Granit Xhaka, som jagas av Manchester City, Xherdan Shaqiri som i somras köptes av Stoke för ungefär 140 miljoner kronor och Shkodran Mustafi som spelar mittback i det tyska landslaget.

Och nytillskott vore säkert välkommet. Kosovos potentiella VM-kvalgrupp är en rejäl utmaning. Finland, Island, Kroatien, Ukraina och Turkiet är motståndare som heter duga.

– Under de kommande fyra åren är målet att gå till ett VM eller EM. Det kommer vi att klara av. Sen har jag gjort mitt. Det är nog första gången jag säger det, men då har jag varit förbundskapten i elva år. Jag har nya egna målsättningar, ett klubblag eller ett annat landslag, och Kosovo behöver någon som kan utveckla laget vidare.

I en tid som på många sätt liknar den kristid när han själv kom till Sverige på 1990-talet kommer Albert att tänka på den tacksamhet han känner för det svenska folket.

– Jag har tänkt många gånger på den svenska öppenheten, det stora hjärtat hos det svenska folket. Det betyder väldigt mycket för väldigt många. Jag står i evig tacksamhet till Sverige, säger Bunjaki och skojar:

– Jag får väl ta över det svenska landslaget för att betala tillbaka.

Albert Bunjakis livshistoria är så omfattande att en dagstidnings format inte alls räcker till för att skildra den. Klart är i alla fall att Alberts liv innehåller två avgörande resor. Den första, hur han som ung universitetsstudent i Pristina hamnade mitt i Jugoslaviska krigen, kallades in i armén och slutligen flydde för sitt liv är definitivt den mest omskakande. Men den berättas bäst på annan plats än på sportsidorna.

I stället ska den här berättelsen handla om Albert Bunjakis andra resa, en betydligt gladare sådan. Nämligen hur han skapat stolthet åt en hel nation genom att bygga upp ett landslag som aldrig spelat match till att nu innehålla spelare på absolut toppnivå med en realistisk målsättning om EM- och VM-deltagande.

Anlände 1991

Och det var ju faktiskt här i Vadsbo det började: Alberts engagemang i svensk fotboll.

1991 kom han till Sverige som flykting från krigen på Balkan. I inledningsskedet hamnade han i Göteborg, men anlände sedan till Mariestad.

– Fast jag ville till Kiruna, men de lyssnade inte på mig. Jag ville fly så långt bort som möjligt. Jag var besviken på människor och ville iväg.

I Skaraborg såg han snabbt till att bli involverad i fotbollen. Fotbollsskolad i elitlaget KF Prishtina var han förstås en välutbildad fotbollsspelare. I början spelade han i Skövde, där han och hans familj numera är bosatt, innan pendlandet från Johannesberg blev för tufft. Via IFK Mariestad, Mariestads BK och Töreboda hamnade han i Torsö-Hassle där han för första gången testade på en ledarroll som spelande assisterande tränare. Kort därpå blev han huvudtränare i Tidavad.

– Jag kan fortfarande sakna den tiden, Tidavad och Torsö-Hassle. Då stod man mer eller mindre och sålde biljetter på egen hand. Det är stor skillnad mot Europa League och Allsvenskan, men lika roligt alltihop.

Vad minns du?

– Mycket vänskap. Fotbollen var det enda jag kunde koppla till livet innan Sverige och egentligen den första kontakten jag fick med det svenska samhället. Några vänner från den tiden är jag fortfarande väldigt nära med. Sen minns jag alla derbymatcher i Mariestad. Man tyckte det var väldigt allvarligt då. Jag har fortfarande kvar tidningsurklipp.

Uppdraget i Tidavad gick bra. Laget vann division sex och flyttades upp i femman. Albert fick nyttig erfarenhet som huvudtränare.

Raketkarriär

Lärdomarna har han tagit med sig i den fortsatta ledarkarriären. Och den har gått i raketfart. Örebro Ungdom följdes av Tidaholm och Degerfors innan Albert tillträdde som assisterande tränare till Nanne Bergstrand i Kalmar FF.

– Jag hade bud från både Hammarby och Kalmar, men fick bra kontakt med Nanne.

Under sina tränaruppdrag såg Albert också till att utbilda sig. Fotbollstränarlinjen i Örebro 2004, med nuvarande U21-kaptenen Håkan Ericsson som ansvarig, var det viktigaste steget. Men han gick också utbildningar i bland annat mental coachning.

Han var i Kalmar FF under föreningens mest framgångsrika tid någonsin. 2007 vann smålänningarna Svenska cupen och stjärnor som bröderna Elm, Cesar Sántin och Ari Da Silva dominerade den svenska fotbollen.

Men plötsligt kom frågan som skulle förändra Albert Bunjakis fotbollsliv för alltid. Kosovo, där han har sina rötter, ville ha honom som förbundskapten.

– Jag hade tillräcklig information för att veta att Kosovo snart skulle utropa sin självständighet. Jag visste att om jag inte gör det här nu, kommer det bli tuffare att göra det i ett senare skede.

Han utvecklar:

– Landet var förstås inte godkänt av Fifa eller Uefa. Jag visste att det skulle dröja flera år innan dess. Därmed fick jag chansen att bygga upp en egen grund på hur allt skulle skötas. Hade jag fått frågan när Kosovo redan var medlem i Uefa hade jag tackat nej. Då hade kraven varit för stora.

Det var mycket som lockade, ett bättre socialt liv då han slapp pendla från Skövde till Kalmar, och framför allt äran att leda sitt hemland. Men han visste också vad han skulle gå miste om.

– Jag visste att 2008 skulle bli Kalmars år. I princip visste jag att jag valde bort ett SM-guld. Men jag ångrar inte mitt beslut en sekund. Och jag hjälpte Kalmar med analyser även 2008, så jag känner mig delaktig i guldet.

Albert Bunjaki hamnade i en nationell fotbollsorganisation som enligt hans egna ord var ”bedrövlig”.

– Läget var illa i Kosovo. Jag insåg när jag tackade ja att mitt arbete skulle synas.

Prisad fem år i rad

Fem år i rad har Albert Bunjaki prisats för ”Årets idrottsprestation” i Kosovo. Steg för steg har organisationen byggts upp och Kosovo, som nu är erkänt av 100 av FN:s 193 stater, har blivit ett ”riktigt” landslag. Vännen från Degerfors, Tord Grip, är numera assisterande förbundskapten, fast Albert ser honom mer som en pappa.

2014 blev året som alla fotbollsintresserade i Kosovo kommer bära med sig för alltid. Den 5 mars 2014 spelade landslaget sin första landskamp mot Haiti, efter godkännande av Uefa.

– Jag kan inte beskriva känslan. Det fanns inte en människa som inte tittade på matchen. Arenan tog bara 20 000, men hade den tagit 100 000 hade vi fyllt det utan problem. Matchen var ett tecken på att isoleringen tagit slut. Där fanns 300 journalister på plats.

Sedan dess har man mött bland annat Turkiet, Senegal och de tyska klubblagen Werder Bremen och Eintracht Frankfurt. Senaste matchen var mot Albanien, 2–2, med 40 000 åskådare på läktaren.

– Den kritiken jag fått hittills har varit att jag inte använt tillräckligt mycket spelare från den inhemska ligan. Men av de 142 spelare jag tagit ut under åren har 90 spelat i den inhemska ligan.

Resterande är mest spelare som har ytterligare ett pass än det från Kosovo. Erton Fejzullahu och Loret Sadiku har båda representerat olika svenska landslag, men spelar nu för Kosovo. Fast de allra flesta kommer från Albanien, Tyskland eller Schweiz.

Den 3 maj hålls Uefa-kongressen i Budapest och den 12 maj Fifa-kongressen i Mexiko. Då ska Kosovofrågan upp på agendan. Godkänns Kosovo fullt ut av fotbollshöjdarna tror Albert att laget kan delta i kvalet till VM 2018.

– Fifa har redan skickat ut information till andra länder i kvalgrupp i att om Kosovo godkänns hamnar de där.

I den stund landet godkänns får också alla spelare i Europa med bakgrund i Kosovo möjlighet att välja landslag.

– Då öppnas Pandoras box.

Storstjärnor

För att nämna några aktuella spelare finns Granit Xhaka, som jagas av Manchester City, Xherdan Shaqiri som i somras köptes av Stoke för ungefär 140 miljoner kronor och Shkodran Mustafi som spelar mittback i det tyska landslaget.

Och nytillskott vore säkert välkommet. Kosovos potentiella VM-kvalgrupp är en rejäl utmaning. Finland, Island, Kroatien, Ukraina och Turkiet är motståndare som heter duga.

– Under de kommande fyra åren är målet att gå till ett VM eller EM. Det kommer vi att klara av. Sen har jag gjort mitt. Det är nog första gången jag säger det, men då har jag varit förbundskapten i elva år. Jag har nya egna målsättningar, ett klubblag eller ett annat landslag, och Kosovo behöver någon som kan utveckla laget vidare.

I en tid som på många sätt liknar den kristid när han själv kom till Sverige på 1990-talet kommer Albert att tänka på den tacksamhet han känner för det svenska folket.

– Jag har tänkt många gånger på den svenska öppenheten, det stora hjärtat hos det svenska folket. Det betyder väldigt mycket för väldigt många. Jag står i evig tacksamhet till Sverige, säger Bunjaki och skojar:

– Jag får väl ta över det svenska landslaget för att betala tillbaka.