16 apr 2014 20:00

23 jan 2015 14:35

En smärtsam väg tillbaka från cancern

Körtelfebern i oktober 2012 var bara början.
Fem månader senare fick Stina Jacobsson veta att cancern Hodgkins lymfom tagit över hennes kropp.
Möt 17-åringen som i stället för att spela fotboll tvingades kämpa för sitt liv.

Fotbollslivet lekte för Stina Jacobsson. Hon hade nyligen bytt klubb, från Moholms SK till Mariestads Bois, för att utvecklas ännu mer i den sport hon älskar.

Månaden var mars och seriepremiären närmade sig med stormsteg. För att vässa formen inför 2013 års säsong skulle Stina åka på träningsläger i Spanien tillsammans med lagkamraterna.

– Jag såg fram emot resan. Starten i Bois hade gått bra och jag hade inga som helst problem att komma in i gruppen, säger hon.

Ju närmare avresan laget kom, desto mer orolig blev Stina. Anledningen var att hon hade haft halsont i några veckor och även legat i feber. Hon beskriver att körtlarna i halsen smärtade ”något fruktansvärt”.

Fler knölar i halsen

– Jag fick ju körtelfeber i slutet av 2012. Då medicinerades jag med antibiotika och det blev snabbt mycket bättre. Men i början av februari 2013 började fler knölar komma. Då åkte jag till vårdcentralen och fick återigen antibiotika, men den här gången lindrades inte smärtorna.

Fredagen den 15 mars, en vecka före träningslägret, fick Stina en läkartid på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Tillsammans med mamma Ann-Katrin åkte hon dit med förhoppningen att få ett klarläggande om vad som var fel.

Tester gjordes och en hel dag gick innan diagnosen fastställdes. Stina hade drabbats av Hodgkins lymfom.

– Det var hemskt att få beskedet. Mamma började gråta direkt när läkarna sa att det var tumörer. Det första jag tänkte på var om jag skulle dö. Hela livet vändes upp och ner, man tror ju inte att cancer kan drabba en själv.

Läkarna positiva

Stina besväras inte nämnvärt av att prata om sjukdomen. Under intervjun blir hon emellanåt tårögd, men samlar sig och fortsätter:

– Från den minuten jag fick reda på att jag hade cancer gick allt så fort. Det var svårt att smälta det faktum att jag bar på en dödlig sjukdom. Men läkarna var tidigt optimistiska och sa att det skulle ordna sig.

Måndagen efter det mardrömsliknande beskedet röntgades Stina på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus fick hon senare träffa en läkare.

En port-a-cath (medicinsk apparat) opererades in under huden för att möjliggöra injicering av medicin.

– Totalt gjorde jag två cellgiftsbehandlingar. Den första genomfördes i april och den andra i maj. Under den tiden var jag mer eller mindre sängliggande. Det strålade i hela kroppen och jag hade svårt att sova om nätterna.

Struntade i peruken

En annan jobbig del i processen var att Stina tappade sitt hår.

– Det drog ner självförtroendet något enormt. Cancerfonden bidrog med en peruk, men jag använde den aldrig. Jag tog på mig en keps eller schalett i stället.

I början av juni uppstod komplikationer. Stina fick en propp i lungan och blev inlagd på sjukhus i två veckor.

– Jag kommer så väl ihåg den dagen. Jag hade tagit mig till skolan för att göra det nationella provet eftersom jag inte ville missa det. Men när jag satt där fick jag ett hårt tryck mot bröstet. Det var obehagligt.

Stina repade sig och fick den 19 juli äntligen något att glädjas över. Då kom beskedet att hon svarat bra på cellgiftsbehandlingen och att det inte längre fanns någon överhängande risk att cancern skulle återvända.

– Det tar fem år innan man friskförklaras. Var tredje månad går jag på undersökningar och tar blodprover. Det känns skönt att gå dit och slippa oroa sig.

Tuff tid för fler

Men något större firande blev det aldrig den 19 juli. Hon var mest lättad över beskedet.

– Det var inte så att jag skrek av lycka. Helt klart kändes det som att en stor sten föll från mitt hjärta. Det hade inte bara varit en plågsam tid för mig, utan även för familjen och mina vänner. Vissa dagar ville jag bara ge upp, men tack vare stödet fortsatte jag att kämpa.

Nu är det hemska 2013 förbi. Stina Jacobsson är tillbaka vid skolbänken på Vadsbogymnasiets samhällsprogram. Men framför allt har hon kunnat återvända till Lekevi och spelet med Mariestads Bois.

Konditionen är inte som den en gång har varit, men den byggs upp kontinuerligt. På försäsongen har hon fått mycket speltid av tränarna Tomas Nilsson och Erik Lundstedt.

Hoppas på segrar

– Jag hoppas det fortsätter så även under säsongen. Det har gått riktigt bra i de matcher jag har spelat.

Och Stina tror att det kan bli ett segerrikt år.

– Med den viljan som vi har i laget kan det räcka långt. Jag tror att en topp fem-placering är möjlig.

Till syvende och sist är inte resultatet på planen det viktigaste. Stina Jacobsson har redan tagit sin största seger – genom att övervinna cancern.

Fotbollslivet lekte för Stina Jacobsson. Hon hade nyligen bytt klubb, från Moholms SK till Mariestads Bois, för att utvecklas ännu mer i den sport hon älskar.

Månaden var mars och seriepremiären närmade sig med stormsteg. För att vässa formen inför 2013 års säsong skulle Stina åka på träningsläger i Spanien tillsammans med lagkamraterna.

– Jag såg fram emot resan. Starten i Bois hade gått bra och jag hade inga som helst problem att komma in i gruppen, säger hon.

Ju närmare avresan laget kom, desto mer orolig blev Stina. Anledningen var att hon hade haft halsont i några veckor och även legat i feber. Hon beskriver att körtlarna i halsen smärtade ”något fruktansvärt”.

Fler knölar i halsen

– Jag fick ju körtelfeber i slutet av 2012. Då medicinerades jag med antibiotika och det blev snabbt mycket bättre. Men i början av februari 2013 började fler knölar komma. Då åkte jag till vårdcentralen och fick återigen antibiotika, men den här gången lindrades inte smärtorna.

Fredagen den 15 mars, en vecka före träningslägret, fick Stina en läkartid på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Tillsammans med mamma Ann-Katrin åkte hon dit med förhoppningen att få ett klarläggande om vad som var fel.

Tester gjordes och en hel dag gick innan diagnosen fastställdes. Stina hade drabbats av Hodgkins lymfom.

– Det var hemskt att få beskedet. Mamma började gråta direkt när läkarna sa att det var tumörer. Det första jag tänkte på var om jag skulle dö. Hela livet vändes upp och ner, man tror ju inte att cancer kan drabba en själv.

Läkarna positiva

Stina besväras inte nämnvärt av att prata om sjukdomen. Under intervjun blir hon emellanåt tårögd, men samlar sig och fortsätter:

– Från den minuten jag fick reda på att jag hade cancer gick allt så fort. Det var svårt att smälta det faktum att jag bar på en dödlig sjukdom. Men läkarna var tidigt optimistiska och sa att det skulle ordna sig.

Måndagen efter det mardrömsliknande beskedet röntgades Stina på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus fick hon senare träffa en läkare.

En port-a-cath (medicinsk apparat) opererades in under huden för att möjliggöra injicering av medicin.

– Totalt gjorde jag två cellgiftsbehandlingar. Den första genomfördes i april och den andra i maj. Under den tiden var jag mer eller mindre sängliggande. Det strålade i hela kroppen och jag hade svårt att sova om nätterna.

Struntade i peruken

En annan jobbig del i processen var att Stina tappade sitt hår.

– Det drog ner självförtroendet något enormt. Cancerfonden bidrog med en peruk, men jag använde den aldrig. Jag tog på mig en keps eller schalett i stället.

I början av juni uppstod komplikationer. Stina fick en propp i lungan och blev inlagd på sjukhus i två veckor.

– Jag kommer så väl ihåg den dagen. Jag hade tagit mig till skolan för att göra det nationella provet eftersom jag inte ville missa det. Men när jag satt där fick jag ett hårt tryck mot bröstet. Det var obehagligt.

Stina repade sig och fick den 19 juli äntligen något att glädjas över. Då kom beskedet att hon svarat bra på cellgiftsbehandlingen och att det inte längre fanns någon överhängande risk att cancern skulle återvända.

– Det tar fem år innan man friskförklaras. Var tredje månad går jag på undersökningar och tar blodprover. Det känns skönt att gå dit och slippa oroa sig.

Tuff tid för fler

Men något större firande blev det aldrig den 19 juli. Hon var mest lättad över beskedet.

– Det var inte så att jag skrek av lycka. Helt klart kändes det som att en stor sten föll från mitt hjärta. Det hade inte bara varit en plågsam tid för mig, utan även för familjen och mina vänner. Vissa dagar ville jag bara ge upp, men tack vare stödet fortsatte jag att kämpa.

Nu är det hemska 2013 förbi. Stina Jacobsson är tillbaka vid skolbänken på Vadsbogymnasiets samhällsprogram. Men framför allt har hon kunnat återvända till Lekevi och spelet med Mariestads Bois.

Konditionen är inte som den en gång har varit, men den byggs upp kontinuerligt. På försäsongen har hon fått mycket speltid av tränarna Tomas Nilsson och Erik Lundstedt.

Hoppas på segrar

– Jag hoppas det fortsätter så även under säsongen. Det har gått riktigt bra i de matcher jag har spelat.

Och Stina tror att det kan bli ett segerrikt år.

– Med den viljan som vi har i laget kan det räcka långt. Jag tror att en topp fem-placering är möjlig.

Till syvende och sist är inte resultatet på planen det viktigaste. Stina Jacobsson har redan tagit sin största seger – genom att övervinna cancern.

Stina Jacobsson.

Ålder: 17.

Bor: Mariestad.

Familj: Pappa Stefan, mamma Ann-Katrin och systern Matilda.

Klubb: Mariestads Bois FF.

Position: Mittfältare.

Aktuell: Tillbaka i spel efter att ha varit sjuk i cancer förra året.

88 procent botas

Hodgkins lymfom är en cancer i lymfsystemet. Denna typ av lymfom beskrevs först av Thomas Hodgkin 1832 och drabbar främst personer i 20–30-årsåldern.

Svullna, men inte smärtsamma lymfkörtlar, speciellt i halsen, är det vanligaste tecknet på Hodgkins lymfom. Även andningsbesvär på grund av svullnad bakom lungorna kan förekomma.

Prognosen är mycket god för patienter under 40 år. Enligt blodcancerförbundet botas omkring 88 procent av patienterna.

Källa: Wikipedia