24 apr 2018 06:00

24 apr 2018 09:00

I byn är lyckan ett stenkast bort

KRÖNIKA

Jag förstår urbaniseringens drivkrafter, det är svårare att ta in varför så många väljer att flyta med strömmen.

Må vara att ”skräpprofessorn” Kjell A Nordström dömt ut landsbygden å det grövsta. Nu är ekonomer inte kända för att vara innerliga, eller pragmatiska, det är kallt stål som gäller.

Att gå i klinch med fördomsfulla storstadsbor är att slå in öppna dörrar. Jag antar att vi lantisar också skulle vara lättretliga om vi dagligen tvingades käka asfalt och insupa otrevliga mängder växthusgaser. Det är inte bra för själen helt enkelt.

Karriären är ett vettigt argument för att köra flyttlasset till metropolerna. Om man gillar att jobba gratis vill säga. Alla de där timmarna pendlades till och från arbetet kanske har sin charm.

Ekonomiskt trillar det såklart in betydligt fler kulor på kontot i stora staden. Nu trillar de förvisso ut i ganska rask takt: En kopp kaffe – 50 kronor, en blaskig fatöl – 79 spänn, en månatlig tusenlapp i biltullar och så ett litet huslån på tio millar för ett renoveringsobjekt i söderort.

Kanske gillar du gemenskapen i massorna, även om ingen bemödar att möta din blick.

Hörni, jag vill verkligen inte ifrågasätta det mentala tillståndet hos en såpass stor del av den svenska befolkningen. Farmor och farfar är underbara stockholmare. Deras hem har alltid varit synonymt med värme.

Det är lätt att bli lite mallig när ens kommungränser vaktas av Göta kanal, Lugnåsberget och Vänerskärgården. När grannarna heter Tiveden, Kinnekulle och Skövde(!). Det sista var alltså ett skämt, Simsjön till trots.

Vi ska inte misströsta för mycket i omtanke om de som inte har lyxen att bo i ett lummigt paradis. Det är bättre att låta storstadsmänniskorna hållas. Vi anar varför de så ofta driver med landsbygden, de är hopplöst avundsjuka och drömmer om ett lugnt liv i myllan.

Tänk att försova sig men ändå hinna till jobbet i tid.

Tänk att ha ett ”normalt” arbete men ändå ha råd att bo ståndsmässigt.

Tänk att traska ner till hamnen en ljummen sommarkväll, slänga ut fiskespöet, eller ta en tur med jollen.

Tänk att veta namnen på butiksbiträdena i affärerna och vice versa.

Tänk att hälsa på en god vän utan vidare planering för en snabbis (kaffe) när man känner för det.

Tänk att kunna slå en signal till ortens högsta politiker och att de faktiskt svarar.

Tänk att ha fantastiskt vacker natur på gångavstånd vart man än sig vänder.

Visst blir man bortskämd?

Varje Mariestadsbo är ett ansikte, en individ någon kan historien bakom. Alla syns, alla finns. Det skvallras och tisslas, oftast av nyfikenhet, inget i samhället passerar obemärkt förbi.

Det kallar jag livskvalitet.

Må vara att ”skräpprofessorn” Kjell A Nordström dömt ut landsbygden å det grövsta. Nu är ekonomer inte kända för att vara innerliga, eller pragmatiska, det är kallt stål som gäller.

Att gå i klinch med fördomsfulla storstadsbor är att slå in öppna dörrar. Jag antar att vi lantisar också skulle vara lättretliga om vi dagligen tvingades käka asfalt och insupa otrevliga mängder växthusgaser. Det är inte bra för själen helt enkelt.

Karriären är ett vettigt argument för att köra flyttlasset till metropolerna. Om man gillar att jobba gratis vill säga. Alla de där timmarna pendlades till och från arbetet kanske har sin charm.

Ekonomiskt trillar det såklart in betydligt fler kulor på kontot i stora staden. Nu trillar de förvisso ut i ganska rask takt: En kopp kaffe – 50 kronor, en blaskig fatöl – 79 spänn, en månatlig tusenlapp i biltullar och så ett litet huslån på tio millar för ett renoveringsobjekt i söderort.

Kanske gillar du gemenskapen i massorna, även om ingen bemödar att möta din blick.

Hörni, jag vill verkligen inte ifrågasätta det mentala tillståndet hos en såpass stor del av den svenska befolkningen. Farmor och farfar är underbara stockholmare. Deras hem har alltid varit synonymt med värme.

Det är lätt att bli lite mallig när ens kommungränser vaktas av Göta kanal, Lugnåsberget och Vänerskärgården. När grannarna heter Tiveden, Kinnekulle och Skövde(!). Det sista var alltså ett skämt, Simsjön till trots.

Vi ska inte misströsta för mycket i omtanke om de som inte har lyxen att bo i ett lummigt paradis. Det är bättre att låta storstadsmänniskorna hållas. Vi anar varför de så ofta driver med landsbygden, de är hopplöst avundsjuka och drömmer om ett lugnt liv i myllan.

Tänk att försova sig men ändå hinna till jobbet i tid.

Tänk att ha ett ”normalt” arbete men ändå ha råd att bo ståndsmässigt.

Tänk att traska ner till hamnen en ljummen sommarkväll, slänga ut fiskespöet, eller ta en tur med jollen.

Tänk att veta namnen på butiksbiträdena i affärerna och vice versa.

Tänk att hälsa på en god vän utan vidare planering för en snabbis (kaffe) när man känner för det.

Tänk att kunna slå en signal till ortens högsta politiker och att de faktiskt svarar.

Tänk att ha fantastiskt vacker natur på gångavstånd vart man än sig vänder.

Visst blir man bortskämd?

Varje Mariestadsbo är ett ansikte, en individ någon kan historien bakom. Alla syns, alla finns. Det skvallras och tisslas, oftast av nyfikenhet, inget i samhället passerar obemärkt förbi.

Det kallar jag livskvalitet.

  • Niklas Lindström