12 okt 2017 11:23

12 okt 2017 11:23

Zen eller konsten att sköta en motorcykel

KRÖNIKA: PER WARVLIN

När jag studerade på Högskolan i Karlstad under 1980-talet fick vi på Kulturvetarlinjen läsa en hel del annorlunda litteratur. Bland annat hade vi den amerikanska författaren Robert M Pirsigs bok ”Zen eller konsten att sköta en motorcykel” från 1974 som kurslitteratur.

Romanen – som först avvisades av 121 förlag innan den blev en bästsäljare – handlar om en färd på motorcykel från Minnesota till San Fransisco. Den är baserad på en resa författaren gjorde under 1960-talet tillsammans med sin då tolvårige son. Berättelsen är en god läsning med mer filosofiska förtecken i stället för handfasta instruktioner om hur man ska plocka isär en motorcykel. Istället handlar den om schizofreni, blandat med de stora livsfrågorna, samt även förhållandet mellan en far och son.
 

Robert M. Pirsig gick under 2017 bort i sitt hem i South Berwick i Maine. Författaren blev 88 år gammal och romanen är en kultklassiker som bör läsas.

Pirsig, en varm vän av motorcyklar, skrev faktiskt bara två böcker i sitt liv: ”Zen eller konsten att sköta en motorcykel” och ”Lila”, en bok han arbetade med under 17 år innan den publicerades 1991.

Att resa är att färdas i det inre och att färdas på en motorcykel är ett sinnestillstånd. Zen är som bekant ett tillstånd av klarhet och lugn.

Vi är många som har förälskat oss mc-turerna; vinddraget, ljudet och den minimala kontakten med vägen, samt de kommande kurvorna. Att köra motorcykel är ett reningsbad. Helt plötsligt förflyttas ens medvetande till ett transcendentalt tillstånd. Det finns bara tre ting: Du, kurvan och farten.
 

En treenighet som enligt min åsikt endast kan slås av musik – att vara på en bra konsert, eller att spela på ett instrument, exempelvis en gitarr. Då är det du, rytmen, strängarna och ljudet som uppstår. Tiden fladdrar iväg och det handlar förmodligen om väldigt primitiva känslor. Människor har vad jag förstår alltid velat slå på saker. Djungeltrummornas puls ger förmodligen uttryck för samma känslor. Bluesmusikens återkommande hypnotiska rytm kan på samma sätt försätta människor i trans.

Likadant är det att slå med en hammare på en spik – fullständig koncentration för att träffa målet och den sköna känslan som inträffar när man ser spiken försvinna in i träbiten. Det handlar om jakten på den perfekta träffen. Träning ger också färdighet. Ju flera du slår, desto bättre träffar du.
 

När nu kvällarna blir allt mörkare är det dags att summera årets motorcykelsäsong. Halkan och de blöta löven gör vägbanorna förrädiskt luriga. Hojen får i stället rulla in för vinterdvalan. Förhoppningsvis kan man komma ihåg att stödladda batteriet under de fem-sex månaderna den ska få vila innan våren har anlänt.

Nästa säsong får det bli en rejäl hojtur uppåt i vårt avlånga land, eller möjligen en resa till fjordarnas fantastiska land: Norge.

Det blir med all säkerhet en resa att se fram emot och förbereda sig inför. Motorredaktören tackar för sig för den här gången och återkommer till våren. Nu väntar vinterdvalan och mer fokus på gitarren.

När jag studerade på Högskolan i Karlstad under 1980-talet fick vi på Kulturvetarlinjen läsa en hel del annorlunda litteratur. Bland annat hade vi den amerikanska författaren Robert M Pirsigs bok ”Zen eller konsten att sköta en motorcykel” från 1974 som kurslitteratur.

Romanen – som först avvisades av 121 förlag innan den blev en bästsäljare – handlar om en färd på motorcykel från Minnesota till San Fransisco. Den är baserad på en resa författaren gjorde under 1960-talet tillsammans med sin då tolvårige son. Berättelsen är en god läsning med mer filosofiska förtecken i stället för handfasta instruktioner om hur man ska plocka isär en motorcykel. Istället handlar den om schizofreni, blandat med de stora livsfrågorna, samt även förhållandet mellan en far och son.
 

Robert M. Pirsig gick under 2017 bort i sitt hem i South Berwick i Maine. Författaren blev 88 år gammal och romanen är en kultklassiker som bör läsas.

Pirsig, en varm vän av motorcyklar, skrev faktiskt bara två böcker i sitt liv: ”Zen eller konsten att sköta en motorcykel” och ”Lila”, en bok han arbetade med under 17 år innan den publicerades 1991.

Att resa är att färdas i det inre och att färdas på en motorcykel är ett sinnestillstånd. Zen är som bekant ett tillstånd av klarhet och lugn.

Vi är många som har förälskat oss mc-turerna; vinddraget, ljudet och den minimala kontakten med vägen, samt de kommande kurvorna. Att köra motorcykel är ett reningsbad. Helt plötsligt förflyttas ens medvetande till ett transcendentalt tillstånd. Det finns bara tre ting: Du, kurvan och farten.
 

En treenighet som enligt min åsikt endast kan slås av musik – att vara på en bra konsert, eller att spela på ett instrument, exempelvis en gitarr. Då är det du, rytmen, strängarna och ljudet som uppstår. Tiden fladdrar iväg och det handlar förmodligen om väldigt primitiva känslor. Människor har vad jag förstår alltid velat slå på saker. Djungeltrummornas puls ger förmodligen uttryck för samma känslor. Bluesmusikens återkommande hypnotiska rytm kan på samma sätt försätta människor i trans.

Likadant är det att slå med en hammare på en spik – fullständig koncentration för att träffa målet och den sköna känslan som inträffar när man ser spiken försvinna in i träbiten. Det handlar om jakten på den perfekta träffen. Träning ger också färdighet. Ju flera du slår, desto bättre träffar du.
 

När nu kvällarna blir allt mörkare är det dags att summera årets motorcykelsäsong. Halkan och de blöta löven gör vägbanorna förrädiskt luriga. Hojen får i stället rulla in för vinterdvalan. Förhoppningsvis kan man komma ihåg att stödladda batteriet under de fem-sex månaderna den ska få vila innan våren har anlänt.

Nästa säsong får det bli en rejäl hojtur uppåt i vårt avlånga land, eller möjligen en resa till fjordarnas fantastiska land: Norge.

Det blir med all säkerhet en resa att se fram emot och förbereda sig inför. Motorredaktören tackar för sig för den här gången och återkommer till våren. Nu väntar vinterdvalan och mer fokus på gitarren.