11 dec 2015 06:00

11 dec 2015 09:10

Lång väg till kärlek och rugby

FREDAGSINTERVJUN: Juan Wiese

Nystart. 9 342 kilometer skiljde dem åt.
Men avståndet var inget hinder för Juan Wiese då han fann kärleken i Mariestad.

Ibland möter man människor som väcker ens nyfikenhet.

Som Juan Wiese. För ett tag sedan var han med i MT:s frågespalt om ”Vem är din hjälte?”. Svaret löd Jean de Villiers, lagkapten i Sydafrikas rugbylandslag – ett lag som Juan följer helhjärtat.

– Pappa lirade rugby så jag är uppväxt med sporten. Jag spelade själv i många år, innan en knäskada satte stopp.

3,5 år har gått sedan han packade resväskan med kläder och rugbyboll, och lämnade Sydafrika för kärleken i Mariestad.

Men vi tar det från början.

Granne med buschen

Juan kommer från Phalaborwa, en liten stad med cirka 15 000 invånare, i nordöstra Sydafrika nära gränsen till Mocambique. Med buschen inpå husknuten blev det många naturliga äventyr för Juan och polarna.

– På avstånd kan man höra lejonen och elefanterna hemifrån. Skorpioner, spindlar och ormar ser man dagligen. Nattetid går man inte gärna ut i trädgården. Lyckligtvis har jag aldrig blivit biten, men jag vet ju hur man ska behandla om man blir stungen av en skorpion.

Grundskolan i Sydafrika sträcker sig över tolv år och bekostas från första dagen av föräldrarna. Ingen skolmat serveras, dresskoden är skoluniform.

– Fördelen med uniform är att man inte kan urskilja om barnen kommer från en rik eller fattig familj. Klyftorna i samhället är enorma och det finns inget socialt stödsystem som i Sverige.

Efter avslutade studier tog Juan klivet ut i arbetslivet. En period jobbade han skift i en koppargruva där han körde mobil borrmaskin 1,2 kilometer under jord. Därefter gick flyttlasset till Durban på sydostkusten där han gick som lärling på ett ventilationsföretag.

– Jag gick på lärlingslön i tre år och till slut tröttnade jag och flyttade hem. Jag fick kunskap, men aldrig något intyg för lärlingstiden.

”Love at first sight”

Vi flyttar fram historien till 2006. Familjen Göransson från Töreboda är på besök i Sydafrika, där sonen Pierre bor tillsammans med sin fru Eira sedan några år tillbaka. Juan och Eira är kompisar och besöket från Sverige ska givetvis firas. Gänget samlas till en bowlingkväll där Juan möter sitt livs kärlek, Pierres lillayster.

– Det var ”Love at first sight”, säger Juan och ger en varm blick till sin Erica.

Trots att halva jordklotet skiljde dem åt, lyckades de hålla lågan vid liv.

– Telefon och sms är bra uppfinningar, konstaterar paret leende.

De följande åren reste Erica till Phalaborwa några gånger om året. Sommaren 2009 kom Juan till Sverige första gången.

– Då passade jag på att fria, avslöjar Juan.

Erica sa ja och i juni 2012 vigdes de vid en utomhusceremoni i Odensåker.

– Mer svenskt kan det nog inte bli. Under vigseln sken solen, sen brakade det loss och blev världens oväder.

Månaden före vigseln hade Juan blivit Mariestadsbo på riktigt.

– Det var faktiskt ett lätt beslut, både mentalt och känslomässigt, att bryta upp från Sydafrika. För att komma någon vart i Sydafrika måste man vara tuff och ta för sig. Och jag har inte den personligheten.

– Få känner till hur situationen verkligen är i Sydafrika i dag. Rasismen märks i hela landet och korruptionen är utbredd. Majoriteten av invånarna är lågutbildade, trots att intagningskraven till universiteten sänkts. Nej, jag har inga planer på att flytta tillbaka till Sydafrika.

Många kulturkrockar

Juan har stött på många kulturkrockar, men ändå anpassat sig i sitt nya hemland. Efter ett halvårs SFI-kurs pratar han flytande svenska och har under året fått anställning som cnc-operatör på ett företag i Lidköping. Hemmavid sker den mesta konversationen på engelska.

– Vi lärde ju känna varann på engelska, så det går på gammal vana.

– Även om jag har rötterna i Sydafrika måste man släppa på vissa saker och anpassa sig. Mina föräldrar, som varit på besök vid ett par tillfällen, säger att jag är mer svensk än sydafrikan.

Vad är det bästa med Sverige?

– Att det är ordning och reda. När jag ansökte om svenskt medborgarskap fick jag de sista fyra siffrorna efter någon vecka. Och passet blev klart på några dagar. I Sydafrika hade det tagit flera månader. Livet här är så mycket smidigare.

– I Phalaborwa har vi galler för fönstren och staket med grindar runt trädgården. Man är i ett fängelse i sitt egen hem. Brottsligheten i Sverige går inte att jämföra med Sydafrika.

De fyra årstiderna och den svenska matkulturen gillas också av 29-åringen. Sill och färsk potatis, ägg och kaviar-macka är kulinariska upplevelser han lärt sig tycka om. Liksom lingonsylt till köttbullar.

– Sylt har man ju på smörgåsen, skrattar Juan.

Erica minns då Juan för tre år sedan såg snö för första gången.

– Han sprang ut och for runt i snön som ett litet barn.

”Mer rugby i rutan”

Det Juan möjligen kan sakna är rugbyn. Sporten är stor i Sydafrika, och ligamatcherna tv-sänds lika frekvent som ishockey och fotboll i Sverige. Favoritlaget är Sharks, med hemvist i Durban.

– Rugby är en fantastisk sport, som bygger mycket på taktik och strategi. Om jag fick bestämma tv-tablån skulle det bli mer rugby i svensk television, skojar Juan.

Ibland möter man människor som väcker ens nyfikenhet.

Som Juan Wiese. För ett tag sedan var han med i MT:s frågespalt om ”Vem är din hjälte?”. Svaret löd Jean de Villiers, lagkapten i Sydafrikas rugbylandslag – ett lag som Juan följer helhjärtat.

– Pappa lirade rugby så jag är uppväxt med sporten. Jag spelade själv i många år, innan en knäskada satte stopp.

3,5 år har gått sedan han packade resväskan med kläder och rugbyboll, och lämnade Sydafrika för kärleken i Mariestad.

Men vi tar det från början.

Granne med buschen

Juan kommer från Phalaborwa, en liten stad med cirka 15 000 invånare, i nordöstra Sydafrika nära gränsen till Mocambique. Med buschen inpå husknuten blev det många naturliga äventyr för Juan och polarna.

– På avstånd kan man höra lejonen och elefanterna hemifrån. Skorpioner, spindlar och ormar ser man dagligen. Nattetid går man inte gärna ut i trädgården. Lyckligtvis har jag aldrig blivit biten, men jag vet ju hur man ska behandla om man blir stungen av en skorpion.

Grundskolan i Sydafrika sträcker sig över tolv år och bekostas från första dagen av föräldrarna. Ingen skolmat serveras, dresskoden är skoluniform.

– Fördelen med uniform är att man inte kan urskilja om barnen kommer från en rik eller fattig familj. Klyftorna i samhället är enorma och det finns inget socialt stödsystem som i Sverige.

Efter avslutade studier tog Juan klivet ut i arbetslivet. En period jobbade han skift i en koppargruva där han körde mobil borrmaskin 1,2 kilometer under jord. Därefter gick flyttlasset till Durban på sydostkusten där han gick som lärling på ett ventilationsföretag.

– Jag gick på lärlingslön i tre år och till slut tröttnade jag och flyttade hem. Jag fick kunskap, men aldrig något intyg för lärlingstiden.

”Love at first sight”

Vi flyttar fram historien till 2006. Familjen Göransson från Töreboda är på besök i Sydafrika, där sonen Pierre bor tillsammans med sin fru Eira sedan några år tillbaka. Juan och Eira är kompisar och besöket från Sverige ska givetvis firas. Gänget samlas till en bowlingkväll där Juan möter sitt livs kärlek, Pierres lillayster.

– Det var ”Love at first sight”, säger Juan och ger en varm blick till sin Erica.

Trots att halva jordklotet skiljde dem åt, lyckades de hålla lågan vid liv.

– Telefon och sms är bra uppfinningar, konstaterar paret leende.

De följande åren reste Erica till Phalaborwa några gånger om året. Sommaren 2009 kom Juan till Sverige första gången.

– Då passade jag på att fria, avslöjar Juan.

Erica sa ja och i juni 2012 vigdes de vid en utomhusceremoni i Odensåker.

– Mer svenskt kan det nog inte bli. Under vigseln sken solen, sen brakade det loss och blev världens oväder.

Månaden före vigseln hade Juan blivit Mariestadsbo på riktigt.

– Det var faktiskt ett lätt beslut, både mentalt och känslomässigt, att bryta upp från Sydafrika. För att komma någon vart i Sydafrika måste man vara tuff och ta för sig. Och jag har inte den personligheten.

– Få känner till hur situationen verkligen är i Sydafrika i dag. Rasismen märks i hela landet och korruptionen är utbredd. Majoriteten av invånarna är lågutbildade, trots att intagningskraven till universiteten sänkts. Nej, jag har inga planer på att flytta tillbaka till Sydafrika.

Många kulturkrockar

Juan har stött på många kulturkrockar, men ändå anpassat sig i sitt nya hemland. Efter ett halvårs SFI-kurs pratar han flytande svenska och har under året fått anställning som cnc-operatör på ett företag i Lidköping. Hemmavid sker den mesta konversationen på engelska.

– Vi lärde ju känna varann på engelska, så det går på gammal vana.

– Även om jag har rötterna i Sydafrika måste man släppa på vissa saker och anpassa sig. Mina föräldrar, som varit på besök vid ett par tillfällen, säger att jag är mer svensk än sydafrikan.

Vad är det bästa med Sverige?

– Att det är ordning och reda. När jag ansökte om svenskt medborgarskap fick jag de sista fyra siffrorna efter någon vecka. Och passet blev klart på några dagar. I Sydafrika hade det tagit flera månader. Livet här är så mycket smidigare.

– I Phalaborwa har vi galler för fönstren och staket med grindar runt trädgården. Man är i ett fängelse i sitt egen hem. Brottsligheten i Sverige går inte att jämföra med Sydafrika.

De fyra årstiderna och den svenska matkulturen gillas också av 29-åringen. Sill och färsk potatis, ägg och kaviar-macka är kulinariska upplevelser han lärt sig tycka om. Liksom lingonsylt till köttbullar.

– Sylt har man ju på smörgåsen, skrattar Juan.

Erica minns då Juan för tre år sedan såg snö för första gången.

– Han sprang ut och for runt i snön som ett litet barn.

”Mer rugby i rutan”

Det Juan möjligen kan sakna är rugbyn. Sporten är stor i Sydafrika, och ligamatcherna tv-sänds lika frekvent som ishockey och fotboll i Sverige. Favoritlaget är Sharks, med hemvist i Durban.

– Rugby är en fantastisk sport, som bygger mycket på taktik och strategi. Om jag fick bestämma tv-tablån skulle det bli mer rugby i svensk television, skojar Juan.

Juan Wiese

Ålder: 29.

Bor: Lägenhet i Mariestad.

Familj: Hustrun Erica.

Gör: CNC-operatör på TI Automotive i Lidköping.

Fritid: Rugby.