11 nov 2015 06:00

11 nov 2015 06:00

Välfärdens vänliga ansikte

Resande i medmänsklig omsorg

När ens surt förvärvade skattekronor går till dubiösa utredningar och populistiska satsningar är det inte svårt att bli förbannad. Men efter en förmiddag ihop med kommunala hemvården är det lätt att hålla med Mona Sahlin om att det känns häftigt att betala skatt!

Eller var det ”sexigt” hon sa Sahlin? Hur som haver är jag och Marina snart i diskussion om ordens betydelse. Och ordet brukare poppar upp, det är så personerna numera heter, de som Marina och hennes kollegor dagligen besöker.

Vi är snart överens om att omsorgstagare (som man sade förr) är ett mycket bättre ord än brukare.

Jag träffar henne på Förrådsgatan när klockan är prick sju. Hon och sex kollegor går igenom dagens arbetslistor om vilka som ska besökas i distriktet Lugnås - Leksberg.

– De flesta av oss är här halvsju så att vi får möjlighet att prata oss samman om dagens uppdrag. Fem över sju rullar bilarna ut.

Bara för att hon ska ha en MT-reporter hängande efter sig under förmiddagen har Marina lagt upp en något lugnare schema. Vi ska träffa tre bruk... nej, just det ja, omsorgstagare!

– En vanlig arbetsdag besöker jag annars kanske 15 personer i deras hem. Men kom nu så åker vi, Kent väntar på oss.

I bilen berättar Marina att hon är 47 år och att det var kärleken som tog henne från Kopparberg till Mariestad 1991.

Kvart över sju börjar hon att ta bort det gamla bandaget på diabetesdrabbade Kent. Benet ska tvättas och nytt förband ska på – en procedur som upprepas tre dagar i veckan.

Varsamt handlag

– När Marina är klar tar jag mig till jobbet på Samhall med hjälp av min elektriska scooter, säger Kent och berömmer Marinas varsamma handlag.

– Jag älskar verkligen mitt jobb, kontrar Marina.

Här är de 50 minuterna hos Kent i koncentrat: Ta bort gammalt bandage. Tvätta med vanligt vatten. Göra rent såret. Peta bort löst skinn. Byta gummihandskar inför varje moment (sex handskar går åt). På med kompress som andas. Linda på gasbinda. Skyddsstrumpa. Bolster för att jämna trycket. Och en del annat pill som jag säkert glömde att anteckna...

– Vi har ett bra fungerande samarbete med arbetsterapeut, sjukgymnast och distriktssköterska.

– Se här, den röda mappen som varje omsorgstagare har. Här fylls allting av värde in så att vikarier också kan utföra jobbet.

Minutstyrd tid

Hon förklarar att hon ringde in sin kod på telefonen när hon anlände och nu, klockan 08.10, avrapporterar hon på samma telefon och knappar in koden 4.2.2 som betyder omläggning med delegering. Allt blir i slutändan till statistik plus någon sorts kvalitetssäkring som (i mina öron) låter sådär lagom byråkratiskt kul.

Till Karleby nu och 92-åriga Astrid som SÅ gärna vill bjuda oss på kaffe, men tyvärr, sådant hinner hemtjänstpersonalen inte med numera. Astrids stöd är utöver larmfunktionen att hemvården två gånger om dagen ser till att hon tar sina tabletter mot kärlkramp och lite annat som har med hjärtat att göra.

– De är underbara allihop, men det vore ännu bättre om man hade lite färre personal att hålla reda på, säger Astrid.

Brors bensår

Strax före nio är vi hos Bror i Leksberg. Marina bäddar hans höj- och sänkbara säng, språkar med frun Kristine, och börjar jobba med hans lilla bensår.

– Skriv att de inom hemvården uträttar underverk varje dag, ber Kristine.

Ytterligare besök väntar för Marina. Runt om i kommunen jobbar varje dag drygt 200 på samma sätt med att hjälpa sjuka och gamla till ett drägligare liv.

För dina och mina skattepengar.

 

Eller var det ”sexigt” hon sa Sahlin? Hur som haver är jag och Marina snart i diskussion om ordens betydelse. Och ordet brukare poppar upp, det är så personerna numera heter, de som Marina och hennes kollegor dagligen besöker.

Vi är snart överens om att omsorgstagare (som man sade förr) är ett mycket bättre ord än brukare.

Jag träffar henne på Förrådsgatan när klockan är prick sju. Hon och sex kollegor går igenom dagens arbetslistor om vilka som ska besökas i distriktet Lugnås - Leksberg.

– De flesta av oss är här halvsju så att vi får möjlighet att prata oss samman om dagens uppdrag. Fem över sju rullar bilarna ut.

Bara för att hon ska ha en MT-reporter hängande efter sig under förmiddagen har Marina lagt upp en något lugnare schema. Vi ska träffa tre bruk... nej, just det ja, omsorgstagare!

– En vanlig arbetsdag besöker jag annars kanske 15 personer i deras hem. Men kom nu så åker vi, Kent väntar på oss.

I bilen berättar Marina att hon är 47 år och att det var kärleken som tog henne från Kopparberg till Mariestad 1991.

Kvart över sju börjar hon att ta bort det gamla bandaget på diabetesdrabbade Kent. Benet ska tvättas och nytt förband ska på – en procedur som upprepas tre dagar i veckan.

Varsamt handlag

– När Marina är klar tar jag mig till jobbet på Samhall med hjälp av min elektriska scooter, säger Kent och berömmer Marinas varsamma handlag.

– Jag älskar verkligen mitt jobb, kontrar Marina.

Här är de 50 minuterna hos Kent i koncentrat: Ta bort gammalt bandage. Tvätta med vanligt vatten. Göra rent såret. Peta bort löst skinn. Byta gummihandskar inför varje moment (sex handskar går åt). På med kompress som andas. Linda på gasbinda. Skyddsstrumpa. Bolster för att jämna trycket. Och en del annat pill som jag säkert glömde att anteckna...

– Vi har ett bra fungerande samarbete med arbetsterapeut, sjukgymnast och distriktssköterska.

– Se här, den röda mappen som varje omsorgstagare har. Här fylls allting av värde in så att vikarier också kan utföra jobbet.

Minutstyrd tid

Hon förklarar att hon ringde in sin kod på telefonen när hon anlände och nu, klockan 08.10, avrapporterar hon på samma telefon och knappar in koden 4.2.2 som betyder omläggning med delegering. Allt blir i slutändan till statistik plus någon sorts kvalitetssäkring som (i mina öron) låter sådär lagom byråkratiskt kul.

Till Karleby nu och 92-åriga Astrid som SÅ gärna vill bjuda oss på kaffe, men tyvärr, sådant hinner hemtjänstpersonalen inte med numera. Astrids stöd är utöver larmfunktionen att hemvården två gånger om dagen ser till att hon tar sina tabletter mot kärlkramp och lite annat som har med hjärtat att göra.

– De är underbara allihop, men det vore ännu bättre om man hade lite färre personal att hålla reda på, säger Astrid.

Brors bensår

Strax före nio är vi hos Bror i Leksberg. Marina bäddar hans höj- och sänkbara säng, språkar med frun Kristine, och börjar jobba med hans lilla bensår.

– Skriv att de inom hemvården uträttar underverk varje dag, ber Kristine.

Ytterligare besök väntar för Marina. Runt om i kommunen jobbar varje dag drygt 200 på samma sätt med att hjälpa sjuka och gamla till ett drägligare liv.

För dina och mina skattepengar.