30 apr 2015 17:07

30 apr 2015 17:07

Vandringen ger Torsten själslig ro

Sverige välkomnar våren med majbrasor, gemenskap och tradition.

På Europaväg 20 utanför Mariestad skjutsar Torsten Meiners, 51, en kärra framför sig.

Klockan visar ett par timmar efter lunch på valborgsmässoafton. Arbetsplatserna är på många håll redan tomma och gemene man ser fram emot en långhelg. Då ringer det plötsligt på redaktionstelefonen.

Taxichauffören Jim Pettersson från Mariestad har en story.

– Du, jag måste berätta, det här är så sjukt.

I måndags hade Jim, under en körning från Landvetter, stött på en man med kärra på E20 utanför Alingsås. På onsdagen uppenbarade sig samme fotgängare vid en mack i Lidköping.

– Och nu träffade jag honom alldeles nyss på McDonalds parkering i Mariestad när jag skulle luncha! Jag är så jäkla nyfiken på hans historia, säger Jim Pettersson.

Hejar glatt

Det är ingen akut olycka, men jag trycker ändå hyfsat hårt på gasen samtidigt som regnet smattrar mot vindrutan. I höjd med Ulriksdals bensinstation, ett par kilometer från McDonalds, får jag syn på honom: Mannen med kärran. Gåendes längs E20 i huvtröja vars enda sällskap är en stor vagn.

– Hallo, hallo! Javisst, du får intervjua mig men min engelska är sådär. Jag har aldrig blivit intervjuad förut, fast många tutar och vinkar, säger den okände främlingen.

Trafiken dundrar förbi i en hiskelig fart och jag föreslår att vi förflyttar oss till mackområdet, för att slippa att rubrikerna ska handla om något annat. Under dagen har radio Skaraborg varnat om en trafikfarlig man längs E20.

Den mystiske fotgängaren presenterar sig som Torsten Meiners, 51 år, från Hamburg i Tyskland.

– Det här är mitt fjärde projekt, min fjärde vandring genom Europa. Tidigare har jag gått fram och tillbaka till Spanien, Frankrike och Holland. Nu ska jag norr om polcirkeln för att se midnattssolen.

Förlorade jobbet

Torsten berättar att han är hemlös sedan tio år tillbaka. Efter att ha förlorat jobbet som cykelkurir utbildade han sig till montör. Men även i Tyskland, Europas ekonomiska nav, har den svajiga världsekonomin satt sina spår.

I Hamburg säljer Torsten en tidning för hemlösa, vilket inbringar honom 400 euro i månaden.

– Jag har en dagsbudget på 30 svenska kronor och så samlar jag pantburkar längs vägen för att få ihop lite extra. I dag har jag fått ihop nästan 40 kronor i pant så det är bra!

Kärran är hans kompanjon och ger välbehövligt skydd när vädrets makter är på sämre humör. Torsten skrattar och kallar sin vagn för en rollator i XXL-storlek.

– Om jag inte hittar något annat tak så sover jag i den. I Hamburg försöker jag hitta övergivna, förfallna hus att söka skydd i.

Torsten berättar att även om midnattssolen är det slutgiltiga målet på denna osannolika resa så är själva vandringen hans motivation. GPS är inte att tänka på, i stället vecklar han fram en gammal karta som ser ut att vara i behov av uppdateringar.

– Resan är målet. På vägen hittar jag en balans för mina känslor. Vandringarna har blivit en livsstil för mig.

Berörd

Något omtumlad, allmänt berörd, sätter jag mig i bilen och ser hur Torsten försvinner i backspegeln med sin knallgula kärra. Hans historia är i mina händer. Torsten har varken mejl eller mobil. Jag önskar att jag hade fått ge honom skjuts, åtminstone en bit, även om det vore ogörligt med kärran.

Torsten säger att resorna till fots ger honom själslig ro. Några timmar tidigare har jag beklagat mig över att än en gång tvingas bevaka valborg i det traditionsenligt svinkalla vårvädret.

– I början av juni är jag framme vid polcirkeln. Efter några dagar börjar färden tillbaka mot Hamburg, säger Torsten Meiners.

Klockan visar ett par timmar efter lunch på valborgsmässoafton. Arbetsplatserna är på många håll redan tomma och gemene man ser fram emot en långhelg. Då ringer det plötsligt på redaktionstelefonen.

Taxichauffören Jim Pettersson från Mariestad har en story.

– Du, jag måste berätta, det här är så sjukt.

I måndags hade Jim, under en körning från Landvetter, stött på en man med kärra på E20 utanför Alingsås. På onsdagen uppenbarade sig samme fotgängare vid en mack i Lidköping.

– Och nu träffade jag honom alldeles nyss på McDonalds parkering i Mariestad när jag skulle luncha! Jag är så jäkla nyfiken på hans historia, säger Jim Pettersson.

Hejar glatt

Det är ingen akut olycka, men jag trycker ändå hyfsat hårt på gasen samtidigt som regnet smattrar mot vindrutan. I höjd med Ulriksdals bensinstation, ett par kilometer från McDonalds, får jag syn på honom: Mannen med kärran. Gåendes längs E20 i huvtröja vars enda sällskap är en stor vagn.

– Hallo, hallo! Javisst, du får intervjua mig men min engelska är sådär. Jag har aldrig blivit intervjuad förut, fast många tutar och vinkar, säger den okände främlingen.

Trafiken dundrar förbi i en hiskelig fart och jag föreslår att vi förflyttar oss till mackområdet, för att slippa att rubrikerna ska handla om något annat. Under dagen har radio Skaraborg varnat om en trafikfarlig man längs E20.

Den mystiske fotgängaren presenterar sig som Torsten Meiners, 51 år, från Hamburg i Tyskland.

– Det här är mitt fjärde projekt, min fjärde vandring genom Europa. Tidigare har jag gått fram och tillbaka till Spanien, Frankrike och Holland. Nu ska jag norr om polcirkeln för att se midnattssolen.

Förlorade jobbet

Torsten berättar att han är hemlös sedan tio år tillbaka. Efter att ha förlorat jobbet som cykelkurir utbildade han sig till montör. Men även i Tyskland, Europas ekonomiska nav, har den svajiga världsekonomin satt sina spår.

I Hamburg säljer Torsten en tidning för hemlösa, vilket inbringar honom 400 euro i månaden.

– Jag har en dagsbudget på 30 svenska kronor och så samlar jag pantburkar längs vägen för att få ihop lite extra. I dag har jag fått ihop nästan 40 kronor i pant så det är bra!

Kärran är hans kompanjon och ger välbehövligt skydd när vädrets makter är på sämre humör. Torsten skrattar och kallar sin vagn för en rollator i XXL-storlek.

– Om jag inte hittar något annat tak så sover jag i den. I Hamburg försöker jag hitta övergivna, förfallna hus att söka skydd i.

Torsten berättar att även om midnattssolen är det slutgiltiga målet på denna osannolika resa så är själva vandringen hans motivation. GPS är inte att tänka på, i stället vecklar han fram en gammal karta som ser ut att vara i behov av uppdateringar.

– Resan är målet. På vägen hittar jag en balans för mina känslor. Vandringarna har blivit en livsstil för mig.

Berörd

Något omtumlad, allmänt berörd, sätter jag mig i bilen och ser hur Torsten försvinner i backspegeln med sin knallgula kärra. Hans historia är i mina händer. Torsten har varken mejl eller mobil. Jag önskar att jag hade fått ge honom skjuts, åtminstone en bit, även om det vore ogörligt med kärran.

Torsten säger att resorna till fots ger honom själslig ro. Några timmar tidigare har jag beklagat mig över att än en gång tvingas bevaka valborg i det traditionsenligt svinkalla vårvädret.

– I början av juni är jag framme vid polcirkeln. Efter några dagar börjar färden tillbaka mot Hamburg, säger Torsten Meiners.