05 mar 2015 06:00

06 mar 2015 14:50

Mot cancern - i fädrens spår

FREDAGSINTERVJUN: Stina Johansson

Att en svårt cancersjuk, nyligen stamcellstransplanterad 33-åring ger sig på att åka Vasaloppet hör inte till vanligheterna. Särskilt inte om personen saknar kunskaper i längdskidåkning.

Men Stina Johansson från Mariestad är ingen vanlig 33-åring.

På söndag gäller det för tusentals hugade skidåkare: Nio mil mellan Sälen och Mora ska övervinnas när startskottet går för Vasaloppet.

Men Stina Johansson kan andas ut. Hon klarade sin utmaning – som var större än de flestas – i öppet spår redan förra söndagen. I tolv timmar kämpade hon innan hon nådde sitt mål:

– Det var usla förhållanden, motvind, snö, dåliga spår men det var helt fantastiskt. Jag är så lycklig nu! säger en sprudlande och utmattad Stina efter bedriften.

Vid juletid förra året hade hon knappt stått på ett par skidor – någonsin. Att hon har korta muskelfibrer som snarare lämpar sig för explosiva sprinterlopp än sega långdistanslöpor gör förstås inte saken lättare.

Men för Stina låg den största utmaningen med att ställa upp i Vasaloppet varken i teknik eller i kroppsbyggnad. Den bottnade i att hon för bara några månader sedan var nära att dö i cancer.

Tvära kast

Lycka och sorg kom hand i hand till Stina när hon flyttade till Alingsås från Mariestad för ett par år sedan. Hon hade just börjat förverkliga sin dröm, att utbilda sig till hälsocoach, när en knöl i bröstet visade sig vara en tumör.

Stina höll sig lugn. Visst förstod hon att det skulle bli jobbigt, men frisk skulle hon bli. Det var hon säker på.

Hon opererades, genomgick cytostatikabehandling för säkerhets skull och återhämtade sig – trodde hon.

Sen gick allting fort. Cellgifterna bet inte på cancern i Stinas kropp. I snabb följd upptäckte läkarna ett stort antal tumörer. Operation på operation följde och till slut fick Stina beskedet: Hon led av så kallat högmalignt lymfom, en form av blodcancer, och prognosen var inte god.

En andra chans

Där kunde historien ha slutat. Men det gör den inte. Stina fick möjlighet att genomgå en stamcellstransplantation - ett långt ifrån riskfritt ingrepp, särskilt med tanke på att hon skulle ta emot stamceller från en utomstående donator. Men efter mycket vånda valde hon att ta chansen.

Bara några veckor efter transplantationen tog hon sina första, darriga tag med stavarna i skidtunneln i Torsby, och sedan dess har hon tränat så ofta hon kunnat och orkat. Oftast i Borås, där konstsnön har gjort det möjligt att överge rullskidorna trots den milda väderleken.

– Jag har hela tiden tänkt att om jag överlever vill jag göra något som utmanar mig. När sjukdomen var som värst tänkte jag mig den som ett skidlopp: Det är jobbigt, det har varit jobbigt och det kommer att vara det länge till. Men det kommer också att bli bättre.

Vill inspirera

Och Stinas engagemang har bottnat i mer än att klara av nio mil på skidor. Att vara aktiv, mer eller mindre under hela sjukdomstiden, har varit ett sätt för henne att hålla sig uppe, både fysiskt och mentalt.

Föreningen Aktivt liv mot cancer, som hon startade med vänner för drygt ett år sedan, understryker det hon brinner för: Att få fler, inte minst sjuka, att upptäcka hälsovinsten i att röra sig.

– Jag gör det här för att jag vill leva. Jag vill vara säker på att jag gjort allt som står i min makt för att mina barn ska ha kvar sin mamma. För mig är träningen också ett sätt att bearbeta det som är jobbigt, säger Stina men tillägger bestämt:

– Med det menar jag absolut inte att det räcker att kämpa för att överleva cancer – jag vet många som har gått otroligt tuffa kamper och som inte finns i dag. Så enkelt är det inte.

Och Stina ropar inte hej. Inte ännu, kanske aldrig någonsin. Det första halvåret efter en transplantation är det mest kritiska – nu har hälften av det passerat. Hon äter många och starka mediciner, lider av illamående, smärtor och en förlamande trötthet. Det var längesedan livet var lätt – men samtidigt är det helt underbart:

– Varje dag tänker jag på hur häftigt det är att jag får leva. Jag försöker att inte tjata om det hela tiden för då skulle folk inte orka med mig till slut. Men det är verkligen helt, helt fantastiskt.

På söndag gäller det för tusentals hugade skidåkare: Nio mil mellan Sälen och Mora ska övervinnas när startskottet går för Vasaloppet.

Men Stina Johansson kan andas ut. Hon klarade sin utmaning – som var större än de flestas – i öppet spår redan förra söndagen. I tolv timmar kämpade hon innan hon nådde sitt mål:

– Det var usla förhållanden, motvind, snö, dåliga spår men det var helt fantastiskt. Jag är så lycklig nu! säger en sprudlande och utmattad Stina efter bedriften.

Vid juletid förra året hade hon knappt stått på ett par skidor – någonsin. Att hon har korta muskelfibrer som snarare lämpar sig för explosiva sprinterlopp än sega långdistanslöpor gör förstås inte saken lättare.

Men för Stina låg den största utmaningen med att ställa upp i Vasaloppet varken i teknik eller i kroppsbyggnad. Den bottnade i att hon för bara några månader sedan var nära att dö i cancer.

Tvära kast

Lycka och sorg kom hand i hand till Stina när hon flyttade till Alingsås från Mariestad för ett par år sedan. Hon hade just börjat förverkliga sin dröm, att utbilda sig till hälsocoach, när en knöl i bröstet visade sig vara en tumör.

Stina höll sig lugn. Visst förstod hon att det skulle bli jobbigt, men frisk skulle hon bli. Det var hon säker på.

Hon opererades, genomgick cytostatikabehandling för säkerhets skull och återhämtade sig – trodde hon.

Sen gick allting fort. Cellgifterna bet inte på cancern i Stinas kropp. I snabb följd upptäckte läkarna ett stort antal tumörer. Operation på operation följde och till slut fick Stina beskedet: Hon led av så kallat högmalignt lymfom, en form av blodcancer, och prognosen var inte god.

En andra chans

Där kunde historien ha slutat. Men det gör den inte. Stina fick möjlighet att genomgå en stamcellstransplantation - ett långt ifrån riskfritt ingrepp, särskilt med tanke på att hon skulle ta emot stamceller från en utomstående donator. Men efter mycket vånda valde hon att ta chansen.

Bara några veckor efter transplantationen tog hon sina första, darriga tag med stavarna i skidtunneln i Torsby, och sedan dess har hon tränat så ofta hon kunnat och orkat. Oftast i Borås, där konstsnön har gjort det möjligt att överge rullskidorna trots den milda väderleken.

– Jag har hela tiden tänkt att om jag överlever vill jag göra något som utmanar mig. När sjukdomen var som värst tänkte jag mig den som ett skidlopp: Det är jobbigt, det har varit jobbigt och det kommer att vara det länge till. Men det kommer också att bli bättre.

Vill inspirera

Och Stinas engagemang har bottnat i mer än att klara av nio mil på skidor. Att vara aktiv, mer eller mindre under hela sjukdomstiden, har varit ett sätt för henne att hålla sig uppe, både fysiskt och mentalt.

Föreningen Aktivt liv mot cancer, som hon startade med vänner för drygt ett år sedan, understryker det hon brinner för: Att få fler, inte minst sjuka, att upptäcka hälsovinsten i att röra sig.

– Jag gör det här för att jag vill leva. Jag vill vara säker på att jag gjort allt som står i min makt för att mina barn ska ha kvar sin mamma. För mig är träningen också ett sätt att bearbeta det som är jobbigt, säger Stina men tillägger bestämt:

– Med det menar jag absolut inte att det räcker att kämpa för att överleva cancer – jag vet många som har gått otroligt tuffa kamper och som inte finns i dag. Så enkelt är det inte.

Och Stina ropar inte hej. Inte ännu, kanske aldrig någonsin. Det första halvåret efter en transplantation är det mest kritiska – nu har hälften av det passerat. Hon äter många och starka mediciner, lider av illamående, smärtor och en förlamande trötthet. Det var längesedan livet var lätt – men samtidigt är det helt underbart:

– Varje dag tänker jag på hur häftigt det är att jag får leva. Jag försöker att inte tjata om det hela tiden för då skulle folk inte orka med mig till slut. Men det är verkligen helt, helt fantastiskt.

Stina Johansson

Ålder: 33

Bor: I Alingsås

Familj: Två barn, nio och elva år gamla

Sysselsättning: Utbildad hälsocoach, studerar på Hjälmareds folkhögskola

Intressen: Träning, hälsa, sociologi och etik.