23 dec 2014 06:00

23 jan 2015 14:46

Vildes sjukdom gav positiva erfarenheter

I början av oktober i år upptäcks en cysta i treåriga Vildes hjärna. Mamma Karin Nygård och pappa Emil Andersson berättar för MT om upplevelser och insikter i den värsta mardrömmen av alla.
– Livet stängs liksom av, men man är bara tvungen att fortsätta, säger Emil.

Karin och Emil är mitt uppe i julstöket. Kvällen innan har det kokats skinka, julgranen lystrar av färger och pepparkakshuset är preparerat med nonstop. Lillebror Milian, 11 månader, sover middag och Vilde kör en blå polisbil i plast runt, runt på vardagsrumsgolvet. En öppensinnig och glad liten kille som inte verkar ha något emot främmande i huset.

Detta trots att familjen den senaste tiden gått igenom något som ingen borde behöva uppleva.

Beskedet

Det började med att en kontroll av Vildes syn ledde till hjärnröntgen för att utesluta risker.

Karin befinner sig i Skövde när läkaren ringer och berättar att man hittat en cysta i Vildes hjärna. Den sitter i ett hålrum i hjärnan som producerar vätska till ryggmärgen. Emil får beskedet när han står utanför Vildes dagis, på väg att hämta honom.

– Bästa sättet att beskriva den stunden är att världen rasade, säger Emil. Men ganska omgående var man tvungen att börja bygga upp sig själv.

– Jag kände att ”Vilde mår ju bra, han är som vilken treåring som helst”, berättar Karin.

När väl diagnosen var ställd gick allt ganska snabbt.

Hur förbereder man en treåring för en så stor operation?

– Vi pratade med Vilde om de positiva sakerna med sjukhuset och patienthotellet vi skulle bo på.

Operationen på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg gick bra. Vid hemkomsten är familjen dock ovetandes om att det värsta fortfarande väntar.

Fantastisk personal

När Vildes stygn från operationsärret tas bort uppstår komplikationer. Det slutar med en ambulansfärd tillbaka till Göteborg då Vilde i princip är medvetslös. Han har fått in bakterier som lett till en hjärnhinneinflammation.

Både Karin och Emil berättar sakligt, men påtagligt berörda, om allt som händer kring Vilde under de kommande veckorna. Begreppen ”att ta dag för dag” samt ”hopp och förtvivlan” får högst konkreta innebörder för familjen.

– Ena stunden var han jättedålig och nästa satt han uppe och åt knäckebröd. Man gladdes åt det lilla, säger Karin.

I denna situation famlar man efter trygghet och det erbjöd sjukhuspersonalen. Emil:

– De fanns där hela tiden på ett naturligt sätt och bemötte Vilde på den nivå han behövde. De var fantastiska!

Gemenskap

På patienthotellet Ronald McDonald hus intill barnsjukhuset börjar Karin, Emil och Vilde sedan bygga upp tillvaron igen. I lekterapirum och gemenskap med familjer i liknande situationer bearbetar de sina upplevelser.

– Innan har jag trott mig förstå folk vars barn är allvarligt sjuka, men inte förens man är i situationen själv vet man vad det verkligen innebär, konstaterar Emil.

En månad spenderade familjen på patienthotellet, en oersättlig insats för tillvaron efter sjukhusvistelsen.

– Vi har fått vänner för livet och fått chansen att lära känna personer som vi i vanliga fall inte skulle ha träffat på, säger Karin.

Julfirande med släkten

Vilde leker och pussar på lillebror Milian som vaknat. Tillsynes en social och öppen treåring, men visst har han påverkats av allt som hänt. Helst vill han inte åka i väg någonstans, i rädsla av att behöva åka till sjukhuset igen och nattsömnen störs av mardrömmar.

I januari ska Vilde på efterkontroll. Tills dess ska familjen fortsätta landa efter turbulensen, men först en lugn jul med släkten.

– Man har lärt sig vad man värderar och vad som tappar värde i allt detta, säger Emil.

Karin och Emil är mitt uppe i julstöket. Kvällen innan har det kokats skinka, julgranen lystrar av färger och pepparkakshuset är preparerat med nonstop. Lillebror Milian, 11 månader, sover middag och Vilde kör en blå polisbil i plast runt, runt på vardagsrumsgolvet. En öppensinnig och glad liten kille som inte verkar ha något emot främmande i huset.

Detta trots att familjen den senaste tiden gått igenom något som ingen borde behöva uppleva.

Beskedet

Det började med att en kontroll av Vildes syn ledde till hjärnröntgen för att utesluta risker.

Karin befinner sig i Skövde när läkaren ringer och berättar att man hittat en cysta i Vildes hjärna. Den sitter i ett hålrum i hjärnan som producerar vätska till ryggmärgen. Emil får beskedet när han står utanför Vildes dagis, på väg att hämta honom.

– Bästa sättet att beskriva den stunden är att världen rasade, säger Emil. Men ganska omgående var man tvungen att börja bygga upp sig själv.

– Jag kände att ”Vilde mår ju bra, han är som vilken treåring som helst”, berättar Karin.

När väl diagnosen var ställd gick allt ganska snabbt.

Hur förbereder man en treåring för en så stor operation?

– Vi pratade med Vilde om de positiva sakerna med sjukhuset och patienthotellet vi skulle bo på.

Operationen på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg gick bra. Vid hemkomsten är familjen dock ovetandes om att det värsta fortfarande väntar.

Fantastisk personal

När Vildes stygn från operationsärret tas bort uppstår komplikationer. Det slutar med en ambulansfärd tillbaka till Göteborg då Vilde i princip är medvetslös. Han har fått in bakterier som lett till en hjärnhinneinflammation.

Både Karin och Emil berättar sakligt, men påtagligt berörda, om allt som händer kring Vilde under de kommande veckorna. Begreppen ”att ta dag för dag” samt ”hopp och förtvivlan” får högst konkreta innebörder för familjen.

– Ena stunden var han jättedålig och nästa satt han uppe och åt knäckebröd. Man gladdes åt det lilla, säger Karin.

I denna situation famlar man efter trygghet och det erbjöd sjukhuspersonalen. Emil:

– De fanns där hela tiden på ett naturligt sätt och bemötte Vilde på den nivå han behövde. De var fantastiska!

Gemenskap

På patienthotellet Ronald McDonald hus intill barnsjukhuset börjar Karin, Emil och Vilde sedan bygga upp tillvaron igen. I lekterapirum och gemenskap med familjer i liknande situationer bearbetar de sina upplevelser.

– Innan har jag trott mig förstå folk vars barn är allvarligt sjuka, men inte förens man är i situationen själv vet man vad det verkligen innebär, konstaterar Emil.

En månad spenderade familjen på patienthotellet, en oersättlig insats för tillvaron efter sjukhusvistelsen.

– Vi har fått vänner för livet och fått chansen att lära känna personer som vi i vanliga fall inte skulle ha träffat på, säger Karin.

Julfirande med släkten

Vilde leker och pussar på lillebror Milian som vaknat. Tillsynes en social och öppen treåring, men visst har han påverkats av allt som hänt. Helst vill han inte åka i väg någonstans, i rädsla av att behöva åka till sjukhuset igen och nattsömnen störs av mardrömmar.

I januari ska Vilde på efterkontroll. Tills dess ska familjen fortsätta landa efter turbulensen, men först en lugn jul med släkten.

– Man har lärt sig vad man värderar och vad som tappar värde i allt detta, säger Emil.

  • Tove Gontran