13 aug 2014 06:00

23 jan 2015 14:40

Märta följer med sin tid

– Tänk att en har blivit så gammal.
Märta Eriksson har ingen anledning att fundera på sin ålder – förutom på fredag, möjligen. Då fyller hon 100.

– Är det lite för mörkt här inne? Men det kanske bara är bra – så syns inte rynkorna så väl i tidningen.

Märta Eriksson har slagit sig ned i en fåtölj hemma i tvårummaren för att prata med MT:s reporter och fotograf. Vi försäkrar henne om att ljuset är bra. Frågan är om man kan vänta sig att en 100-åring ska vara helt slät i ansiktet – men den ställer vi inte.

Att gissa Märtas ålder är omöjligt. Inte en dag över 75, skulle nog många säga. Och hon känner sig inte gammal, säger hon.

– Jag tycker ju att det är roligt att komma ut på äventyr och att träffa vänner. Jag lagar min mat, men får hjälp med att handla, tvätta och städa. Det blir tröttsamt att dammsuga och torka golv.

Trygghetslarmet har hon haft i många år – men aldrig använt det.

– De ringer ibland och ber mig trycka, för att se om det fungerar, berättar hon.

Ny väninna

Hon har bott i lägenheten sedan maken dog för 28 år sedan, och hon trivs. Något äldreboende är inte aktuellt.

– Nej, inte än. Jag vill bo hemma. Här kan jag ha kafferep med mina vänner.

Märta återkommer ofta till vännerna. De är viktiga för henne. Kompisarna från förr finns av förklarliga skäl inte kvar, men hon skaffar nya. Märta berättar att hon nyligen fått en väninna förmedlad genom Röda korset. En kvinna som är 20–30 år yngre än henne själv.

– Vi fann varandra direkt. Sitter ute på balkongen och pratar – då går tiden fort. Jag tycker att det är intressant med nya bekantskaper, säger Märta.

Ibland kommer andra vänner till henne och spelar något parti 500. ”Det håller i gång de grå hjärncellerna lite”.

Rik på familjen

Att Märta har blivit lite ostadig på benen på senare år hindrar henne inte. När hon vill gå ut och promenera är rullatorn till god hjälp.

Men hon gör gärna längre utflykter än så. Som i juli då en systerson bjöd henne på en resa med ångaren Bohuslän på Sotenkanalen. Eftersom båten och Märta var lika gamla fick hon komma upp i kaptenshytten och hålla i ”styret”.

– Det är ett roligt minne, säger Märta.

På fredag räknar hon med att få ännu en händelse att se tillbaka på med glädje: Födelsedagsfirandet, som består av mottagning med kaffe och tårta för släkt och vänner – och mat för de långväga gästerna lite senare på dagen.

– Jag har två döttrar; Gunnel som är 72 år och Kerstin Elisabeth som är 68. Och så har jag fem barnbarn och fem barnbarnsbarn. Det är min stora förmögenhet.

Nu funderar hon på hur många tårtor hon ska beställa.

Flera krig

Med 100 år att blicka tillbaka på har hon förstås gott om minnen – såväl roliga som andra.

Märta föddes i Nolby på Torsö, och var småbrukarparet Birger och Ida Nilssons första dotter av fyra. I ungdomen var hon barnflicka i Jula och, efter ett halvår på Löfvenskiöldska hushållsskolan, husa hos en disponent i Jonsered. 1940 gifte hon sig med Gunnar Eriksson från Mariestad och de bodde sedan på olika orter i landet innan de återvände till Mariestad i slutet av 1970-talet.

Eftersom första världskriget bröt ut samma år som hon föddes kommer hon inte ihåg något av det, men det andra har hon fler minnen av.

– Men man var väl inte ängslig precis. Nu är det så mycket krig överallt. Det är hemskt att titta på nyheterna ibland. Så mycket som de bombar och förstör.

Inte bättre förr

Det har hänt mycket under Märta Erikssons liv. När hon växte upp fanns ingen elektrisk belysning, inget vatten inne. Hon fick bära in ved och elda.

– Vi hade inte telefon, tv eller radio. Allt fattades.

Det var stort när hon fick höra radio första gången, hos en släkting. Och hon kommer ihåg sin första cykel – med träram. Märta minns också att det var skönt när familjen kunde skaffa sin första bil.

Att det var bättre förr skriver hon inte under på, utom när det gäller en sak:

– Barn var inte så bortskämda.

Annars reflekterar hon inte ofta över alla förändringar hon har fått vara med om.

– En följer med, säger hon, och vänjer sig vid det nymodiga.

– Är det lite för mörkt här inne? Men det kanske bara är bra – så syns inte rynkorna så väl i tidningen.

Märta Eriksson har slagit sig ned i en fåtölj hemma i tvårummaren för att prata med MT:s reporter och fotograf. Vi försäkrar henne om att ljuset är bra. Frågan är om man kan vänta sig att en 100-åring ska vara helt slät i ansiktet – men den ställer vi inte.

Att gissa Märtas ålder är omöjligt. Inte en dag över 75, skulle nog många säga. Och hon känner sig inte gammal, säger hon.

– Jag tycker ju att det är roligt att komma ut på äventyr och att träffa vänner. Jag lagar min mat, men får hjälp med att handla, tvätta och städa. Det blir tröttsamt att dammsuga och torka golv.

Trygghetslarmet har hon haft i många år – men aldrig använt det.

– De ringer ibland och ber mig trycka, för att se om det fungerar, berättar hon.

Ny väninna

Hon har bott i lägenheten sedan maken dog för 28 år sedan, och hon trivs. Något äldreboende är inte aktuellt.

– Nej, inte än. Jag vill bo hemma. Här kan jag ha kafferep med mina vänner.

Märta återkommer ofta till vännerna. De är viktiga för henne. Kompisarna från förr finns av förklarliga skäl inte kvar, men hon skaffar nya. Märta berättar att hon nyligen fått en väninna förmedlad genom Röda korset. En kvinna som är 20–30 år yngre än henne själv.

– Vi fann varandra direkt. Sitter ute på balkongen och pratar – då går tiden fort. Jag tycker att det är intressant med nya bekantskaper, säger Märta.

Ibland kommer andra vänner till henne och spelar något parti 500. ”Det håller i gång de grå hjärncellerna lite”.

Rik på familjen

Att Märta har blivit lite ostadig på benen på senare år hindrar henne inte. När hon vill gå ut och promenera är rullatorn till god hjälp.

Men hon gör gärna längre utflykter än så. Som i juli då en systerson bjöd henne på en resa med ångaren Bohuslän på Sotenkanalen. Eftersom båten och Märta var lika gamla fick hon komma upp i kaptenshytten och hålla i ”styret”.

– Det är ett roligt minne, säger Märta.

På fredag räknar hon med att få ännu en händelse att se tillbaka på med glädje: Födelsedagsfirandet, som består av mottagning med kaffe och tårta för släkt och vänner – och mat för de långväga gästerna lite senare på dagen.

– Jag har två döttrar; Gunnel som är 72 år och Kerstin Elisabeth som är 68. Och så har jag fem barnbarn och fem barnbarnsbarn. Det är min stora förmögenhet.

Nu funderar hon på hur många tårtor hon ska beställa.

Flera krig

Med 100 år att blicka tillbaka på har hon förstås gott om minnen – såväl roliga som andra.

Märta föddes i Nolby på Torsö, och var småbrukarparet Birger och Ida Nilssons första dotter av fyra. I ungdomen var hon barnflicka i Jula och, efter ett halvår på Löfvenskiöldska hushållsskolan, husa hos en disponent i Jonsered. 1940 gifte hon sig med Gunnar Eriksson från Mariestad och de bodde sedan på olika orter i landet innan de återvände till Mariestad i slutet av 1970-talet.

Eftersom första världskriget bröt ut samma år som hon föddes kommer hon inte ihåg något av det, men det andra har hon fler minnen av.

– Men man var väl inte ängslig precis. Nu är det så mycket krig överallt. Det är hemskt att titta på nyheterna ibland. Så mycket som de bombar och förstör.

Inte bättre förr

Det har hänt mycket under Märta Erikssons liv. När hon växte upp fanns ingen elektrisk belysning, inget vatten inne. Hon fick bära in ved och elda.

– Vi hade inte telefon, tv eller radio. Allt fattades.

Det var stort när hon fick höra radio första gången, hos en släkting. Och hon kommer ihåg sin första cykel – med träram. Märta minns också att det var skönt när familjen kunde skaffa sin första bil.

Att det var bättre förr skriver hon inte under på, utom när det gäller en sak:

– Barn var inte så bortskämda.

Annars reflekterar hon inte ofta över alla förändringar hon har fått vara med om.

– En följer med, säger hon, och vänjer sig vid det nymodiga.

  • Jenni Ahlin

Mer om Märta

Har bra gener. Fadern blev 93, en syster gick bort vid 92 och de två övriga småsystrarna är 98 och 84.

Är musikalisk. Spelade orgel i sin ungdom. Har sjungit i Torsö kyrkokör, PRO-kören och i en mindre damkör.

Kan sy. Som ung var hon elev hos en sömmerska och sydde sedan alla sina egna och barnens kläder.

Läser mycket. Lånar böcker med stora bokstäver på biblioteket. Läser allt – inte så mycket deckare, ”men när det tar slut på det andra får man ta det”.

Minns massor. Ett starkt minne är hennes första flygresa, som 1964 gick till Madeira – nästan. Ön hade ingen flygplats så det fick bli båt sista biten. Det blåste 20 sekundmeter ...

Källa: