31 mar 2014 10:32

23 jan 2015 14:34

Fynd av snickare som lagade läcka på Löfvenskiöldska

En hälsning till kära väninnan, men också ett brev som kan sätta vänskapen på prov – skrivet med glöd om krigets fasor.
Det är Första världskriget det handlar om. Och brevet hittades på vinden till Löfvenskiöldska skolan i Mariestad – 100 år efter att det skrevs.

I höstas drabbades Löfvenskiöldska skolan på Drottninggatan i Mariestad av en läcka i taket. Maritha Johansson, som är administratör på kommunens fastighetsavdelning, skickade ut drift- och underhållspersonal för att laga. Några dagar senare kom snickarna Leif Emanuelsson och Stefan Carlsson tillbaka; gav henne några papper och sa: ”Titta vad vi hittade”.

Pappren, som hade legat undanstoppade längst ut på en takfot, var ett flera sidor långt brev, daterat den 25 november 1914. Alltså för 100 år sedan.

Vackert men svårläst

”Kära Mina”. Så inleds brevet och Maritha hann knappt börja läsa innan nyfikenheten om dess innehåll tog över. Tillsammans med kolleger tog hon sig igenom texten, så gott de kunde.

– Vi försökte tyda den gamla handskriften, berättar Maritha Johansson. Och snart insåg vi hur intressant det var och att vi måste få det uttytt av någon med vana ögon.

Så de kontaktade Elisabeth Göthberg, som förstås med glädje tog sig an uppgiften. Hon skrev rent brevet och förmedlade innehållet vid fastighetsförvaltningens enhetsträff före jul.

– Det var ganska häftigt att läsa det, säger Maritha Johansson.

Unga lärarinnor

Brevets avsändare heter Signe och bor i Göteborg, där hon verkar som lärarinna – det kan man utläsa av ett par meningar där hon kort beskriver vardagliga händelser. Det framgår egentligen inte men det ligger nära tillhands att förmoda att även mottagaren, Mina, är lärarinna. 1914 var Löfvenskiöldska – som numera hyser kommunens musikskola – hushållsskola med blott fem år på nacken.

Signe berättar också ingående om en fest som äntligen blivit av. Hon beskriver inlevelsefullt om de inbjudna (gemensamma) väninnorna; hur de hade klätt ut sig, vad de gjorde och sjöng, och hur rummet smyckats: ”Våningen var magiskt eklärerad med olikfärgat silkepapper kring de elektr. lamporna å av köket hade vi gjort något alldeles vådligt fint med dekoration målningar, ljusramper, blommor i silkepapper.”

”Vid rosenhägern äskade Thekla ljud å höll ett långt tal, interfolierat av bordsvisor på kända melodier. Orden hade jag komponerat”, berättar Signe vidare.

Om kriget

Men ännu intressantare är brevets andra del, som Signe ”varnar för” redan i dess inledning: ”Jag har skrivit på ett särskilt blad några reflexioner om kriget, å så kan du kasta dem olästa, om du tror vänskapen skulle bli lidande på att du läste dem. Men då du själv ej kan hålla inne med dina sympatier för tyskarne, får du förlåta om jag äggas till motsägelse.”

Uppenbarligen har de båda väninnorna diskuterat kriget förut, och kommit ihop sig om vem som orsakat eländet. Då brevet skrivs är Första världskriget ett faktum sedan fem månader tillbaka och tyskar och fransmän strider mot varandra i norra Frankrike.

Med stor glöd beskriver Signe sina känslor (se exempel i separat ruta). Och hon tar tydlig ställning: ”Jag vill att Tyskland ska bli slaget, därför att det velat detta förfärliga. Jag vill att den stat skall straffas som aktar sina bästa söners liv så ringa. Men jag önskar det tyska folket intet ont.”

”Ögonblicksbild”

– Det är ett väldigt intressant tidsdokument. Kriget blir så påtagligt i Signes skarpa ställningstagande, konstaterar Elisabeth Göthberg och fortsätter:

– Det är en ögonblicksbild av en ung människas rädsla inför det som hände ute i Europa.

Själva levde ju Signe och Mina, båda säkert välbärgade och välutbildade, i en välmående och trygg del av världen.

Ganska säkert valde Mina att läsa även den andra delen av brevet, trots väninnans varning. Och kanske var det dess känsliga innehåll som gjorde att hon gömde undan det. Om det vet vi förstås ingenting.

I höstas drabbades Löfvenskiöldska skolan på Drottninggatan i Mariestad av en läcka i taket. Maritha Johansson, som är administratör på kommunens fastighetsavdelning, skickade ut drift- och underhållspersonal för att laga. Några dagar senare kom snickarna Leif Emanuelsson och Stefan Carlsson tillbaka; gav henne några papper och sa: ”Titta vad vi hittade”.

Pappren, som hade legat undanstoppade längst ut på en takfot, var ett flera sidor långt brev, daterat den 25 november 1914. Alltså för 100 år sedan.

Vackert men svårläst

”Kära Mina”. Så inleds brevet och Maritha hann knappt börja läsa innan nyfikenheten om dess innehåll tog över. Tillsammans med kolleger tog hon sig igenom texten, så gott de kunde.

– Vi försökte tyda den gamla handskriften, berättar Maritha Johansson. Och snart insåg vi hur intressant det var och att vi måste få det uttytt av någon med vana ögon.

Så de kontaktade Elisabeth Göthberg, som förstås med glädje tog sig an uppgiften. Hon skrev rent brevet och förmedlade innehållet vid fastighetsförvaltningens enhetsträff före jul.

– Det var ganska häftigt att läsa det, säger Maritha Johansson.

Unga lärarinnor

Brevets avsändare heter Signe och bor i Göteborg, där hon verkar som lärarinna – det kan man utläsa av ett par meningar där hon kort beskriver vardagliga händelser. Det framgår egentligen inte men det ligger nära tillhands att förmoda att även mottagaren, Mina, är lärarinna. 1914 var Löfvenskiöldska – som numera hyser kommunens musikskola – hushållsskola med blott fem år på nacken.

Signe berättar också ingående om en fest som äntligen blivit av. Hon beskriver inlevelsefullt om de inbjudna (gemensamma) väninnorna; hur de hade klätt ut sig, vad de gjorde och sjöng, och hur rummet smyckats: ”Våningen var magiskt eklärerad med olikfärgat silkepapper kring de elektr. lamporna å av köket hade vi gjort något alldeles vådligt fint med dekoration målningar, ljusramper, blommor i silkepapper.”

”Vid rosenhägern äskade Thekla ljud å höll ett långt tal, interfolierat av bordsvisor på kända melodier. Orden hade jag komponerat”, berättar Signe vidare.

Om kriget

Men ännu intressantare är brevets andra del, som Signe ”varnar för” redan i dess inledning: ”Jag har skrivit på ett särskilt blad några reflexioner om kriget, å så kan du kasta dem olästa, om du tror vänskapen skulle bli lidande på att du läste dem. Men då du själv ej kan hålla inne med dina sympatier för tyskarne, får du förlåta om jag äggas till motsägelse.”

Uppenbarligen har de båda väninnorna diskuterat kriget förut, och kommit ihop sig om vem som orsakat eländet. Då brevet skrivs är Första världskriget ett faktum sedan fem månader tillbaka och tyskar och fransmän strider mot varandra i norra Frankrike.

Med stor glöd beskriver Signe sina känslor (se exempel i separat ruta). Och hon tar tydlig ställning: ”Jag vill att Tyskland ska bli slaget, därför att det velat detta förfärliga. Jag vill att den stat skall straffas som aktar sina bästa söners liv så ringa. Men jag önskar det tyska folket intet ont.”

”Ögonblicksbild”

– Det är ett väldigt intressant tidsdokument. Kriget blir så påtagligt i Signes skarpa ställningstagande, konstaterar Elisabeth Göthberg och fortsätter:

– Det är en ögonblicksbild av en ung människas rädsla inför det som hände ute i Europa.

Själva levde ju Signe och Mina, båda säkert välbärgade och välutbildade, i en välmående och trygg del av världen.

Ganska säkert valde Mina att läsa även den andra delen av brevet, trots väninnans varning. Och kanske var det dess känsliga innehåll som gjorde att hon gömde undan det. Om det vet vi förstås ingenting.

  • Jenni Ahlin

Utdrag ur brevet

”På eftermiddagen, då jag har tid att försjunka i mina tidningar – å du må tro jag läser i dessa tider!” ... ”då gråter jag över sönderskjutna städer å hemlösa flyktingar över all denna vanvettiga, meningslösa skadegörelse. Men värst blir det mig på nätterna, då jag ofta vaknar å genomfares av en undransfylld skräck över det som nu verkligen sker – 'bland vite män i Europas mitt*, då blir mig detta, att människor står mot människor i milliontal, beredda att göra varann allt ont de kunna, så hemskt att jag vill skrika. Och jag tänker på soldaterna i skyttegravarne, på de laddade och riktade gevären ...”

Källa: