12 mar 2014 06:00

23 jan 2015 14:33

Kungsfiskarens sommar blev även Jans och Stigs

SAFARI. För Stig Gustavsson och Jan Kruse var 2013 ett lyckat år – då kunde de följa kungsfiskarens häckning i ån från start till mål; med noggrann dokumentation och fina bilder som resultat.
– Men det kan alltid bli bättre, säger Jan Kruse, som säkert sätter sig i gömslet även i år.

Något blåskimrande som snabbt passerar tätt ovanför vattenytan. En orangeröd mage på en gren i strandkanten. Eller kanske det skarpa lätet från en lång och kraftig näbb. Det finns olika sätt att upptäcka kungsfiskaren på. Men man måste ha lite tur.

Den skygga kungsfiskaren tillhör inte våra vanligaste fåglar, och med sina vackra färger ger den ett exotiskt intryck. Inte konstigt att Stig Gustavsson och Jan Kruse fascineras av den.

De är båda fågelskådare sedan länge, och medlemmar i Mariestads fågelklubb. Vid några tillfällen har de deltagit i samma aktiviteter. Men det var vid åkanten förra året som de gjorde gemensam sak.

Välkommen återkomst

Kungsfiskaren har häckat i Mariestads kommun i ganska många år och en hel del skådare har haft glädjen att få se den. Stig Gustavsson har följt kungsfiskaren sedan slutet av 1990-talet.

– Det började när jag var ute och spanade efter bäver. Då upptäckte jag fågeln och har haft lite koll på den. Men jag har inte sett boplatsen eller ungarna tidigare, berättar han.

2011 blev häckningen störd och kungsfiskarparet försvann tidigt på säsongen. 2012 dök de inte upp alls, troligen på grund av den ganska stränga vintern. (Kungsfiskaren övervintrar i Sverige.)

– Därför blev jag väldigt glad när de kom tillbaka förra året, säger Stig.

Ständig närvaro

Stig har tagit för vana att anteckna sånt han ser. Förra året blev det mycket dokumentation, som han nu samlat i en rapport till fågelklubben. Bidragit med material har också Jan Kruse, som ägnat sig åt att fånga fåglarna på bild. I sitt uppfällbara gömsle kunde han komma riktigt nära.

Från åkanten kunde Stig och Jan följa fåglarnas liv och leverne; när de åt, tvättade sig, parade sig. Ingenting fick de göra osedda.

– Jag satt där varje dag i någon månad, berättar Jan.

Stig var ute 91 gånger. Han gjorde det till en morgonvana, berättar han.

De båda fågelskådarna följde kungsfiskarfamiljen från strax före midsommar till mitten av september. Med något enstaka kortare uppehåll.

– Det var jobbigt att vara borta, medger Jan. Man var ju lite rädd att det skulle hända något precis då; att ungarna skulle komma ut eller så.

Barnen på bild

Tack vare den fina sommaren, och dubbla bon, hann kungsfiskarparet med tre häckningar. Så i augusti fick Jan bilder även på avkommorna.

– Tur, säger han. Ungarna sticker nämligen bara någon kvart efter att de lämnat boet. Och de kan komma ut med flera dagars mellanrum.

Bara att få se ungarna var minnesvärt: ”Vi upplever den här händelsen som ett genombrott på all vår skådning av den färggranna fågeln”, skriver Stig i sin rapport.

Något blåskimrande som snabbt passerar tätt ovanför vattenytan. En orangeröd mage på en gren i strandkanten. Eller kanske det skarpa lätet från en lång och kraftig näbb. Det finns olika sätt att upptäcka kungsfiskaren på. Men man måste ha lite tur.

Den skygga kungsfiskaren tillhör inte våra vanligaste fåglar, och med sina vackra färger ger den ett exotiskt intryck. Inte konstigt att Stig Gustavsson och Jan Kruse fascineras av den.

De är båda fågelskådare sedan länge, och medlemmar i Mariestads fågelklubb. Vid några tillfällen har de deltagit i samma aktiviteter. Men det var vid åkanten förra året som de gjorde gemensam sak.

Välkommen återkomst

Kungsfiskaren har häckat i Mariestads kommun i ganska många år och en hel del skådare har haft glädjen att få se den. Stig Gustavsson har följt kungsfiskaren sedan slutet av 1990-talet.

– Det började när jag var ute och spanade efter bäver. Då upptäckte jag fågeln och har haft lite koll på den. Men jag har inte sett boplatsen eller ungarna tidigare, berättar han.

2011 blev häckningen störd och kungsfiskarparet försvann tidigt på säsongen. 2012 dök de inte upp alls, troligen på grund av den ganska stränga vintern. (Kungsfiskaren övervintrar i Sverige.)

– Därför blev jag väldigt glad när de kom tillbaka förra året, säger Stig.

Ständig närvaro

Stig har tagit för vana att anteckna sånt han ser. Förra året blev det mycket dokumentation, som han nu samlat i en rapport till fågelklubben. Bidragit med material har också Jan Kruse, som ägnat sig åt att fånga fåglarna på bild. I sitt uppfällbara gömsle kunde han komma riktigt nära.

Från åkanten kunde Stig och Jan följa fåglarnas liv och leverne; när de åt, tvättade sig, parade sig. Ingenting fick de göra osedda.

– Jag satt där varje dag i någon månad, berättar Jan.

Stig var ute 91 gånger. Han gjorde det till en morgonvana, berättar han.

De båda fågelskådarna följde kungsfiskarfamiljen från strax före midsommar till mitten av september. Med något enstaka kortare uppehåll.

– Det var jobbigt att vara borta, medger Jan. Man var ju lite rädd att det skulle hända något precis då; att ungarna skulle komma ut eller så.

Barnen på bild

Tack vare den fina sommaren, och dubbla bon, hann kungsfiskarparet med tre häckningar. Så i augusti fick Jan bilder även på avkommorna.

– Tur, säger han. Ungarna sticker nämligen bara någon kvart efter att de lämnat boet. Och de kan komma ut med flera dagars mellanrum.

Bara att få se ungarna var minnesvärt: ”Vi upplever den här händelsen som ett genombrott på all vår skådning av den färggranna fågeln”, skriver Stig i sin rapport.

  • Jenni Ahlin

Fåglarnas boplats

Observanta läsare har säkert noterat att den här artikeln är tämligen vag om var i ån Tidan fåglarnas häckning har skett. Det är förstås medvetet. Ifall det blir för mycket liv och rörelse nära fåglarna är det risk för att de störs och avstår från att bilda familj i våra trakter.

Källa:

Kungsfiskare

Ungefär lika stor som en sparv, med kort stjärt, kompakt kropp, stort huvud, små fötter och lång, rak näbb.

Lever vid trädkantade åar och floder och lägger sina vita ägg i ett bohål i slutet av en tunnel, som den gräver i strandbrinken.

Lever främst på fisk som den fångar genom att dyka lodrätt. Dess syn har anpassats för att den ska kunna se sitt byte under vatten.

På vintern drar den sig mot sjön, där vattnet inte är strömt. Kalla vintrar kan innebära att 90–95 procent av individerna stryker med.

Under 2012 konstaterades häckningar i bara tre landskap; Östergötland, Skåne och Dalarna. Sammanställningen för 2013 har inte kommit än.

Källa: Wikipedia, Stig Gustavsson, Jan Kruse, "Fågelåret 2012"