16 feb 2014 19:06

23 jan 2015 14:32

Sju vänner som inte kan sluta dansa

Det började som ett sätt att hålla i gång under sommaren. Men när de väl hade börjat kunde de inte sluta. Nu koreograferar tjejerna i dansgruppen Fiducia sina egna framträdanden – och syns lite varstans i Mariestad.

– Fem, sex, sju – flexa!

– Vänta, ska vi stå på en rad här?

– Alltså, jag tänker att det blir lite minisicksack.

– Precis! Och så dras man bak här och sen ba': Bam!

Det är så här det låter när tjejerna i Fiducia ses i Dansstationens lokaler varje söndag. Steg repas in, tas om, ifrågasätts och nöts, sedan några till och några till tills delarna blir en helhet. Hur koreografin ska se ut bestämmer de tillsammans, genom att testa tills det blir bra.

– Vi kan diskutera i en kvart om vi ska ha ”jazz hands” eller ”rock hands”, konstaterar Ellen Runstrand och spretar med fingrarna medan Jennie Hilli-Sjöqvist skrattar till:

– De första gångerna var det typ två personer som överhuvudtaget vågade föreslå något, och när de gjorde det sa alla andra ”Jaa, det blir jättebra!”. Nu kan vi säga ”Nä, det blir skitdåligt” om det är så.

”Tiden stannar”

Alla i Fiducia är mellan 16 och 18 år och är, eller har varit elever på Dansstationen. Inför sommaruppehållet 2012 bad de att få låna lokalerna för att ses och hålla dansångan uppe under sommaren.

Sen dess har samvaron utvecklats till en fristående dansgrupp som framträder med egna koreografier. Minst en gång i veckan repar de – inför framträdanden nästan varje dag. Dessutom tar många av dem danslektioner flera dagar i veckan.

– Det är en sådan gemenskap att komma hit, vi är så tajta. När man är här tänker man inte på något annat, säger Isabella Svensson.

– Jag upplever ofta att tiden stannar när vi är här. Det är som den bästa terapin man kan få, tillägger Elin Appell.

Finsk succé

Danserna de tränar in nu är till vårens framträdanden. Karlsholme ska få besök i samband med ett kulturevenemang, de ska som vanligt finnas med i dansskolans vårföreställning – och så blir det comeback på Finska föreningens dansfestival, där de till sin egen förvåning gjorde succé förra året.

– Det var som i en film. Vi trodde att de skulle hata oss men efteråt ville de aldrig sluta klappa, minns Esther Ribbstedt Österman med ett leende.

– Fem, sex, sju – flexa!

– Vänta, ska vi stå på en rad här?

– Alltså, jag tänker att det blir lite minisicksack.

– Precis! Och så dras man bak här och sen ba': Bam!

Det är så här det låter när tjejerna i Fiducia ses i Dansstationens lokaler varje söndag. Steg repas in, tas om, ifrågasätts och nöts, sedan några till och några till tills delarna blir en helhet. Hur koreografin ska se ut bestämmer de tillsammans, genom att testa tills det blir bra.

– Vi kan diskutera i en kvart om vi ska ha ”jazz hands” eller ”rock hands”, konstaterar Ellen Runstrand och spretar med fingrarna medan Jennie Hilli-Sjöqvist skrattar till:

– De första gångerna var det typ två personer som överhuvudtaget vågade föreslå något, och när de gjorde det sa alla andra ”Jaa, det blir jättebra!”. Nu kan vi säga ”Nä, det blir skitdåligt” om det är så.

”Tiden stannar”

Alla i Fiducia är mellan 16 och 18 år och är, eller har varit elever på Dansstationen. Inför sommaruppehållet 2012 bad de att få låna lokalerna för att ses och hålla dansångan uppe under sommaren.

Sen dess har samvaron utvecklats till en fristående dansgrupp som framträder med egna koreografier. Minst en gång i veckan repar de – inför framträdanden nästan varje dag. Dessutom tar många av dem danslektioner flera dagar i veckan.

– Det är en sådan gemenskap att komma hit, vi är så tajta. När man är här tänker man inte på något annat, säger Isabella Svensson.

– Jag upplever ofta att tiden stannar när vi är här. Det är som den bästa terapin man kan få, tillägger Elin Appell.

Finsk succé

Danserna de tränar in nu är till vårens framträdanden. Karlsholme ska få besök i samband med ett kulturevenemang, de ska som vanligt finnas med i dansskolans vårföreställning – och så blir det comeback på Finska föreningens dansfestival, där de till sin egen förvåning gjorde succé förra året.

– Det var som i en film. Vi trodde att de skulle hata oss men efteråt ville de aldrig sluta klappa, minns Esther Ribbstedt Österman med ett leende.

  • Carin Söder