08 okt 2015 17:40

09 okt 2015 09:25

Mysteriet Bob Dylan kritikerhyllad

Legend i blickpunkten

Robert Allen Zimmerman, alias Bob Dylan, tolkar Frank Sinatra.

Det hade varit en högoddsare på 1960-talet.
Men nu är det verklighet – och en märklig upplevelse.

Bob Dylans turnébuss står parkerad utanför konsertarenan Stockholm Waterfront. En legendar har återigen under en kort visit besökt den svenska huvudstaden.

När han lämnat den återstår en rad angelägna frågor för alla fans: Får vi se honom live igen? Blir det något nytt album? Är sagan på väg att ta slut?

Dylan sa själv inför plattan ”Shadows in the night” – där han tolkar Frank Sinatra, en annan amerikansk musikikon: ”Det är berget som man måste klättra upp för, även man inte når så högt”.

Man minns hans finstämda ”Restless Farewell” på Sinatras 80-årsdag, en händelse som förstås tv-sändes. Efter låten nickade Bob Dylan mot Frank och sa lågmält innan han lämnade scenen:

– Happy birthday Mr Frank!

Dunkelt

Nu står Bob Dylan 20 meter framför mig på en dunkelt belyst scen och klädd i country/western stil med stilfull hatt.

För några år sedan fick han svidande kritik för sin närmast kraxande sång. Nu inkasserar han mängder av getingar och plustecken för sin skönsång. Bob – som fyller 75 år den 24 maj nästa år – har återigen överraskat.

En av vår tids största artister slutar aldrig att förbrylla. Han har fyllt festivalfält, sportarenor och rökt gräs med The Beatles, spelat rock, gospel, blues, jazz och country – och varit pånyttfödd frälst!

Fansen är många, mest män. För fyra år sedan skrev Hanna Fahl i DN en läsvärd artikel med rubriken ”Män som missbrukar Dylan”. Hon har en poäng där.

Stormar

Under årens lopp har det stormat rejält vid flera tillfällen, som när han gjorde reklamfilm för Chryslers under Super Bowl 2014. För bara någon vecka sedan kom det ut en ny reklamfilm för IBM.

Tidigare har han även gjort reklam för damunderkläder och Husqvarna motorsågar. Minnesvärt är också när han spelade för en ensam Fredrik Wikingsson, bördig från Otterbäcken, i Philadelphia till reklambyråns Doe Blomberg Gottbergs lycka.

Bandet i Stockholm Waterfront är riktigt tajt och bredvid sig har Dylan basisten Tony Garnier som kompat honom sedan 1989 på ”The never ending tour”, vilken inleddes året innan.

Bob Dylan sjunger sina Sinatra-nummer med en spröd, fin röst – men det är trots allt Bob Dylan-låtarna vi kommit för att lyssna på.

Ändring

Han är numera förutsägbar på sina livekonserter. Efter att ha blandat frisk bland sin låtskatt håller han sig numera till relativt fasta setlistor konsert efter konsert. Bob, som tycks sväva över scenen med sina Chaplinsteg, rör inte gitarren en enda gång och spelar bara piano, samt sjunger.

Totalt bjuds det bara på två låtar från 1960-talet. Han avslutar med en av dem: ”Blowin' in the wind!

Bäst denna kväll den 5 oktober är: ”Tangled up in blue” från Blood on the tracks-albumet från 1974 och ”Lovesick” från Time out of mind 1997.

Efter sista tonen står Bob Dylan kvar och tar emot publikens applåder. Han slår ut med händerna och nickar mot åskådarna. Var det en sista hälsning?

Bob Dylans turnébuss står parkerad utanför konsertarenan Stockholm Waterfront. En legendar har återigen under en kort visit besökt den svenska huvudstaden.

När han lämnat den återstår en rad angelägna frågor för alla fans: Får vi se honom live igen? Blir det något nytt album? Är sagan på väg att ta slut?

Dylan sa själv inför plattan ”Shadows in the night” – där han tolkar Frank Sinatra, en annan amerikansk musikikon: ”Det är berget som man måste klättra upp för, även man inte når så högt”.

Man minns hans finstämda ”Restless Farewell” på Sinatras 80-årsdag, en händelse som förstås tv-sändes. Efter låten nickade Bob Dylan mot Frank och sa lågmält innan han lämnade scenen:

– Happy birthday Mr Frank!

Dunkelt

Nu står Bob Dylan 20 meter framför mig på en dunkelt belyst scen och klädd i country/western stil med stilfull hatt.

För några år sedan fick han svidande kritik för sin närmast kraxande sång. Nu inkasserar han mängder av getingar och plustecken för sin skönsång. Bob – som fyller 75 år den 24 maj nästa år – har återigen överraskat.

En av vår tids största artister slutar aldrig att förbrylla. Han har fyllt festivalfält, sportarenor och rökt gräs med The Beatles, spelat rock, gospel, blues, jazz och country – och varit pånyttfödd frälst!

Fansen är många, mest män. För fyra år sedan skrev Hanna Fahl i DN en läsvärd artikel med rubriken ”Män som missbrukar Dylan”. Hon har en poäng där.

Stormar

Under årens lopp har det stormat rejält vid flera tillfällen, som när han gjorde reklamfilm för Chryslers under Super Bowl 2014. För bara någon vecka sedan kom det ut en ny reklamfilm för IBM.

Tidigare har han även gjort reklam för damunderkläder och Husqvarna motorsågar. Minnesvärt är också när han spelade för en ensam Fredrik Wikingsson, bördig från Otterbäcken, i Philadelphia till reklambyråns Doe Blomberg Gottbergs lycka.

Bandet i Stockholm Waterfront är riktigt tajt och bredvid sig har Dylan basisten Tony Garnier som kompat honom sedan 1989 på ”The never ending tour”, vilken inleddes året innan.

Bob Dylan sjunger sina Sinatra-nummer med en spröd, fin röst – men det är trots allt Bob Dylan-låtarna vi kommit för att lyssna på.

Ändring

Han är numera förutsägbar på sina livekonserter. Efter att ha blandat frisk bland sin låtskatt håller han sig numera till relativt fasta setlistor konsert efter konsert. Bob, som tycks sväva över scenen med sina Chaplinsteg, rör inte gitarren en enda gång och spelar bara piano, samt sjunger.

Totalt bjuds det bara på två låtar från 1960-talet. Han avslutar med en av dem: ”Blowin' in the wind!

Bäst denna kväll den 5 oktober är: ”Tangled up in blue” från Blood on the tracks-albumet från 1974 och ”Lovesick” från Time out of mind 1997.

Efter sista tonen står Bob Dylan kvar och tar emot publikens applåder. Han slår ut med händerna och nickar mot åskådarna. Var det en sista hälsning?