05 dec 2014 06:00

23 jan 2015 14:45

Fyrkantig tegelsten

Evighetens rand
Ken Follett
Albert Bonniers förlag

Ken Follett och Jan Guillou har två saker gemensamt. Först och främst har de båda publicerat romaner som skildrar 1900-talet. Guillou håller på med serien om ”Det stora århundradet” medan Follett med denna tegelsten (1 034 sidor) avslutar sin trilogi som inleddes med ”Giganternas fall”, följd av ”Världens vinter”.

Både dessa bästsäljande författare har också den rustika (och ganska urvattnade) prosan gemensamt.

Det är storvulna nedslag i historien, i den här boken avhandlas tiden mellan 1960-talet och 1980-talet, en epok också känd som Kalla kriget.

En ryss jobbar för Chrusjtjov, en svart jurist jobbar åt Kennedybröderna och några östtyskar drabbas av Stasis vrede. Dessa familjers öden är intimt kopplade till samtidens mest dramatiska händelser.

Finessfaktorn är i princip noll.

Spänningen är uthärdlig.

Och du behöver som läsare inte reflektera över någonting alls.

Det är närapå irriterande att man ända tröskar sig igenom sida efter sida. Enda ursäkten får bli att man trots allt vill veta hur det slutar.

Fyrkantigt var ordet!

Ken Follett och Jan Guillou har två saker gemensamt. Först och främst har de båda publicerat romaner som skildrar 1900-talet. Guillou håller på med serien om ”Det stora århundradet” medan Follett med denna tegelsten (1 034 sidor) avslutar sin trilogi som inleddes med ”Giganternas fall”, följd av ”Världens vinter”.

Både dessa bästsäljande författare har också den rustika (och ganska urvattnade) prosan gemensamt.

Det är storvulna nedslag i historien, i den här boken avhandlas tiden mellan 1960-talet och 1980-talet, en epok också känd som Kalla kriget.

En ryss jobbar för Chrusjtjov, en svart jurist jobbar åt Kennedybröderna och några östtyskar drabbas av Stasis vrede. Dessa familjers öden är intimt kopplade till samtidens mest dramatiska händelser.

Finessfaktorn är i princip noll.

Spänningen är uthärdlig.

Och du behöver som läsare inte reflektera över någonting alls.

Det är närapå irriterande att man ända tröskar sig igenom sida efter sida. Enda ursäkten får bli att man trots allt vill veta hur det slutar.

Fyrkantigt var ordet!

  • C. Lundh