01 aug 2014 06:00

23 jan 2015 14:40

Spänningsbyggare i solstolen

NATTFILM

Marisha Pessl
Natur & Kultur

Stanislas Cordova, en skräckfilmsregissör som får Hitchcock att framstå som en gladlynt komedimakare, har hållit sig borta från offentligheten i drygt 30 år. Cordovas mörka filmer är så skruvade att de bara visas för fansen på mer eller mindre slutna tillställningar. Myten om denne Howard Hughes-typ har växt med åren och fått proportioner som är bortom allt förnuft.

När hans dotter begår självmord börjar journalisten Scott McGrath, som tidigare med mindre lyckat resultat försökt närma sig Cordova, bedriva en egen privat utredning med ett helt annat fokus än att hon tagit sitt liv.

Den 37-åriga amerikanskan Marisha Pessl är mästerlig på att bygga intriger och i denna 600-sidiga thriller, som är svår att lägga ifrån sig, driver hon handlingen framåt mot det obevekliga, men ändå anade slutet.

Och är det något att anmärka på så är det just finalen som – efter den ständigt stegrande ouvertyren, framhamrad i ett slags forte fortissimo – glider ut i ett slags oengagerat adagio.

Pessl skulle dessutom ha avhållit sig ifrån det ökande inslaget av hokus pokus, voodoo och svartkonst på sluttampen.

Men okej, som helhet är ”Nattfilm” en fullt godkänd sommarkompis i solstolen.

Stanislas Cordova, en skräckfilmsregissör som får Hitchcock att framstå som en gladlynt komedimakare, har hållit sig borta från offentligheten i drygt 30 år. Cordovas mörka filmer är så skruvade att de bara visas för fansen på mer eller mindre slutna tillställningar. Myten om denne Howard Hughes-typ har växt med åren och fått proportioner som är bortom allt förnuft.

När hans dotter begår självmord börjar journalisten Scott McGrath, som tidigare med mindre lyckat resultat försökt närma sig Cordova, bedriva en egen privat utredning med ett helt annat fokus än att hon tagit sitt liv.

Den 37-åriga amerikanskan Marisha Pessl är mästerlig på att bygga intriger och i denna 600-sidiga thriller, som är svår att lägga ifrån sig, driver hon handlingen framåt mot det obevekliga, men ändå anade slutet.

Och är det något att anmärka på så är det just finalen som – efter den ständigt stegrande ouvertyren, framhamrad i ett slags forte fortissimo – glider ut i ett slags oengagerat adagio.

Pessl skulle dessutom ha avhållit sig ifrån det ökande inslaget av hokus pokus, voodoo och svartkonst på sluttampen.

Men okej, som helhet är ”Nattfilm” en fullt godkänd sommarkompis i solstolen.

  • C. Lundh