05 jun 2014 06:00

23 jan 2015 14:37

Härlig historia – som tappar fart

SAGAS BOK – EN TROVÄRDIG HISTORIA
Elsie Johansson
Albert Bonniers förlag

Jag har inte läst någon bok av Elsie Johansson sedan trilogin om Nancy (Glasfåglarna, Mosippan och Nancy), men minns känslan. Och författaren lyckas åter fånga mig, i denna nya bok som på flera sätt liknar Nancy-böckerna. Redan från start får hon med mig i historien om Saga och hennes brottningsmatcher med det förflutna.

Det hela börjar vid bodelningsdagen efter mamman. Sladdbarnet Saga träffar sina syskon; ett upprivande möte som lämnar många frågetecken. Det är dessa hon sedan måste räta ut. Hon skriver sin bok, Sagas bok.

Och jag tycker att det är en riktigt trovärdig historia. Människorna – dem har jag mött. Miljöerna – där har jag varit. Tiden – några generationer före mig, men ändå bekant på något vis.

Och språket, det flyter – i bland berikade med ord på en för mig okänd dialekt. Fast det råder egentligen aldrig någon tvekan om vad de betyder. En Elsie Johansson-specialitet.

Men, det håller inte hela vägen. När de viktigaste frågetecknen är uträtade väljer författaren att lägga sig i. Hon vill ge läsaren ett alternativt slut. Jag önskar att hon hade låtit bli. Tycker att det är författarens jobb att bestämma handlingen – hela vägen.

Jag har inte läst någon bok av Elsie Johansson sedan trilogin om Nancy (Glasfåglarna, Mosippan och Nancy), men minns känslan. Och författaren lyckas åter fånga mig, i denna nya bok som på flera sätt liknar Nancy-böckerna. Redan från start får hon med mig i historien om Saga och hennes brottningsmatcher med det förflutna.

Det hela börjar vid bodelningsdagen efter mamman. Sladdbarnet Saga träffar sina syskon; ett upprivande möte som lämnar många frågetecken. Det är dessa hon sedan måste räta ut. Hon skriver sin bok, Sagas bok.

Och jag tycker att det är en riktigt trovärdig historia. Människorna – dem har jag mött. Miljöerna – där har jag varit. Tiden – några generationer före mig, men ändå bekant på något vis.

Och språket, det flyter – i bland berikade med ord på en för mig okänd dialekt. Fast det råder egentligen aldrig någon tvekan om vad de betyder. En Elsie Johansson-specialitet.

Men, det håller inte hela vägen. När de viktigaste frågetecknen är uträtade väljer författaren att lägga sig i. Hon vill ge läsaren ett alternativt slut. Jag önskar att hon hade låtit bli. Tycker att det är författarens jobb att bestämma handlingen – hela vägen.

  • Jenni Ahlin