05 sep 2017 06:00

05 sep 2017 08:55

Mina drömmars stad

Hej! Jag heter Jennie och kommer från Mariestad. Nära Skövde, vid Vänern, Sveriges största sjö ni vet?

Otaliga gånger har jag presenterat mig så de senaste veckorna. I en ring på golvet har vi lärt känna varandra, jag och mina nya klasskompisar. De flesta av oss är från det som storstadsborna kallar för ”landet” – Borlänge, Åre, Kristianstad, Mariestad.

För två veckor sedan tog jag tåget för att bosätta mig i Stockholm. Flytta till mina drömmars stad. Antalet gånger som jag har hyllat, försvarat och talat gott om vår huvudstad är oräkneliga. Jag har alltid känt att Stockholm är min stad. Älskat att se Stadshuset speglas i Mälaren genom tågfönstret och veta att den stissiga centralstationen väntar på mig.

Nu bor jag här, i mina drömmars stad. Det är fortfarande lika fint och jag blir inte stressad av alla människor på tunnelbanan. Men jag är ingen stockholmare och kommer så aldrig att bli. Hoppas jag. De infödda storstadsmänniskorna i klassen får mig att känna mig som en utomjording. De pratar om danslärare, dansstilar och dansskolor som jag aldrig har hört namnet på, som om det vore självklarheter. De springer för livet till tunnelbanan, fast nästa går om två minuter. De undrar varför jag säger ”gött” och ”skjuva” och skrattar när jag berättar att vi bara har en studentdag, två gymnasieskolor.

Det är inte deras fel att de har Stockholmsglasögon. Media rapporterar från Stockholm, om Stockholm. Det mesta finns här, det finns helt enkelt ingen uppenbar anledning att lämna området innanför tullarna. Men jag tror att alla barn i Stockholm skulle må bra av att åka på klassresa till Åmål, Sveg och Tomelilla. För att förstå att det finns platser där tunnelbanan inte går varannan minut och där kulturutbudet utgörs av ett par teaterföreställningar om året, en musikskola och den lokala revyn.

Jag är tacksam över att jag kan se det knäppa i att de klagar på bussar som bara går en gång var tjugonde minut på helger. Jag är glad över att komma från en plats där bussarna inte går alls på söndagar, knappt på lördagar heller och en gång i halvtimmen när de går som oftast. Jag är glad för att jag har besökt fler städer än Stockholm och Göteborg.

Det blir aldrig en stockholmare av mig. Men jag älskar Stockholm och bor gärna här ett tag. Sen vill jag nog komma hem igen. Till hemmahemma vid Vänern. Där alla ses i hamnen på sommaren och jag kan cykla var som helst på under 20 minuter. När jag presenterar mig för mina nya bekanta och säger att jag är från Mariestad så är jag världens stoltaste lantis.

 

Otaliga gånger har jag presenterat mig så de senaste veckorna. I en ring på golvet har vi lärt känna varandra, jag och mina nya klasskompisar. De flesta av oss är från det som storstadsborna kallar för ”landet” – Borlänge, Åre, Kristianstad, Mariestad.

För två veckor sedan tog jag tåget för att bosätta mig i Stockholm. Flytta till mina drömmars stad. Antalet gånger som jag har hyllat, försvarat och talat gott om vår huvudstad är oräkneliga. Jag har alltid känt att Stockholm är min stad. Älskat att se Stadshuset speglas i Mälaren genom tågfönstret och veta att den stissiga centralstationen väntar på mig.

Nu bor jag här, i mina drömmars stad. Det är fortfarande lika fint och jag blir inte stressad av alla människor på tunnelbanan. Men jag är ingen stockholmare och kommer så aldrig att bli. Hoppas jag. De infödda storstadsmänniskorna i klassen får mig att känna mig som en utomjording. De pratar om danslärare, dansstilar och dansskolor som jag aldrig har hört namnet på, som om det vore självklarheter. De springer för livet till tunnelbanan, fast nästa går om två minuter. De undrar varför jag säger ”gött” och ”skjuva” och skrattar när jag berättar att vi bara har en studentdag, två gymnasieskolor.

Det är inte deras fel att de har Stockholmsglasögon. Media rapporterar från Stockholm, om Stockholm. Det mesta finns här, det finns helt enkelt ingen uppenbar anledning att lämna området innanför tullarna. Men jag tror att alla barn i Stockholm skulle må bra av att åka på klassresa till Åmål, Sveg och Tomelilla. För att förstå att det finns platser där tunnelbanan inte går varannan minut och där kulturutbudet utgörs av ett par teaterföreställningar om året, en musikskola och den lokala revyn.

Jag är tacksam över att jag kan se det knäppa i att de klagar på bussar som bara går en gång var tjugonde minut på helger. Jag är glad över att komma från en plats där bussarna inte går alls på söndagar, knappt på lördagar heller och en gång i halvtimmen när de går som oftast. Jag är glad för att jag har besökt fler städer än Stockholm och Göteborg.

Det blir aldrig en stockholmare av mig. Men jag älskar Stockholm och bor gärna här ett tag. Sen vill jag nog komma hem igen. Till hemmahemma vid Vänern. Där alla ses i hamnen på sommaren och jag kan cykla var som helst på under 20 minuter. När jag presenterar mig för mina nya bekanta och säger att jag är från Mariestad så är jag världens stoltaste lantis.

 

  • Jennie Hilli Sjöqvist