21 maj 2015 06:00

21 maj 2015 09:38

Glider fint i evigheten

MOTORDRÖM:

Tranorna seglar i luften, stilla glider de fram över himlen.

Ståtliga och mäktiga.

Tänk att få vara med däruppe och titta ner på oss människor som bygger växthus, klipper gräs och grillar kött – när vi inte stressar sönder kropparna i IT-samhällets formel 1-lopp utan krockkuddar.

Men det är nu årets bästa tid börjar.

Halleluja för att man överlevde ännu en vinter! Hur gick det till? Det måste ha varit den rökiga whiskyn som vaccinerade mig mot mörkret.

Under vårkanten har jag gått in i en ännu en fas. För några veckor sedan fick jag nämligen ett sug i magen.

Jag ville ha en Mercedes och coupé var det som gällde. Det är enligt min mening den snyggaste bilmodellen av dem alla.

Benz-bilarna har många smeknamn: Heroinsläde, kokslastare, komfortkryssare ... ja, kärt barn har många namn. Men jag har alltid tyckt de har varit fina. Kanske har jag varit smygavundsjuk på alla dessa direktörer som rattat Benzbilarna?

Nu har alla i proletariatet också råd att åka fint.

Det blev en vinröd Mercedes 230 CE från 1989. Det är inte Mercedes mest imponerande maskin, men ändå – en Mercedes.

27 år och still going strong.

Min älskling där hemma var däremot inte speciellt imponerad när hon fick se bilen första gången.

– Sådana där gubbilar har man kört många gånger, sa hon med en suck.

Men det där biter inte längre på en man som fyllt 54 år.

Livet är för kort för att vara rationell och strukturerad. Förmodligen är det utslag av någon sorts kris, men den bästa terapin är att följa sitt hjärta.

Mikael Wiehe, en man med en viss livserfarenhet, har skrivit en klassisk textrad i ”Flickan och kråkan”:

”Jag satt häromdagen och läste min tidning,

en dag som så många förut.

Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt

som en efter en har tagit slut.”

Där satt den perfekt Mikael. Du kan det där med att snickra ihop bra, tänkvärda texter.

Ja, då var det bara att ge sig ut på Blocket och leta objekt.

Jag kan konstatera att en bilhandlare i Västmanland borde byta yrke.

Jag hittade nämligen en intressant 300 CE, årsmodell 1989, och mejlade över sex frågor som varje bilspekulant vill ha svar på.

Efter någon timme fick jag svar från bilhandlaren:

”För många frågor om en gammal bil”.

Tack för det ... vilket servicetänkande. Tragisk är bara förnamnet på den nissen.

Jag mejlade tillbaka:

”Märklig attityd. Är du inte intresserad av att sälja bilen?”

Svaret: Jo.

Ridå ned gode vän. Bara att packa ihop pick och pack och dra vidare.

Men det blev dock napp lite närmare.

Helt plötsligt fanns det en annons om en Mercedes 230 CE i Lidköping. När min Benz var inhandlad av Rolf var det en skön känsla att sätta sig bakom ratten. Trots att bilen var gammal för den sig som en livserfaren gammal dam och den har lyckosamt undvikit att gå rostdöden till mötes.

Stiligt glider den fram över asfalten, stolt, graciöst som en oceanångare över mäktiga Atlanten.

Jag tror den klarar en ordentlig storm också.

Nu var det givetvis dags för en provtur för familjemedlemmarna.

Sonen satte sig på passagerarsidan. Bältesföraren förde fram bilbältet.

– Näää... pappa ... gu vad löjligt!

Själv är jag barnsligt förtjust över en sådan liten finess. Det var även min mor när hon provåkte bilen för någon vecka sedan.

En sak är säker. Med ett par fräcka ekerfälgar blir den riktigt snygg.

Jag är övertygad om att det här kommer att bli en bra bilsommar. Vi syns där ute i sommarnatten för nu ska vi åka släde!

Tranorna seglar i luften, stilla glider de fram över himlen.

Ståtliga och mäktiga.

Tänk att få vara med däruppe och titta ner på oss människor som bygger växthus, klipper gräs och grillar kött – när vi inte stressar sönder kropparna i IT-samhällets formel 1-lopp utan krockkuddar.

Men det är nu årets bästa tid börjar.

Halleluja för att man överlevde ännu en vinter! Hur gick det till? Det måste ha varit den rökiga whiskyn som vaccinerade mig mot mörkret.

Under vårkanten har jag gått in i en ännu en fas. För några veckor sedan fick jag nämligen ett sug i magen.

Jag ville ha en Mercedes och coupé var det som gällde. Det är enligt min mening den snyggaste bilmodellen av dem alla.

Benz-bilarna har många smeknamn: Heroinsläde, kokslastare, komfortkryssare ... ja, kärt barn har många namn. Men jag har alltid tyckt de har varit fina. Kanske har jag varit smygavundsjuk på alla dessa direktörer som rattat Benzbilarna?

Nu har alla i proletariatet också råd att åka fint.

Det blev en vinröd Mercedes 230 CE från 1989. Det är inte Mercedes mest imponerande maskin, men ändå – en Mercedes.

27 år och still going strong.

Min älskling där hemma var däremot inte speciellt imponerad när hon fick se bilen första gången.

– Sådana där gubbilar har man kört många gånger, sa hon med en suck.

Men det där biter inte längre på en man som fyllt 54 år.

Livet är för kort för att vara rationell och strukturerad. Förmodligen är det utslag av någon sorts kris, men den bästa terapin är att följa sitt hjärta.

Mikael Wiehe, en man med en viss livserfarenhet, har skrivit en klassisk textrad i ”Flickan och kråkan”:

”Jag satt häromdagen och läste min tidning,

en dag som så många förut.

Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt

som en efter en har tagit slut.”

Där satt den perfekt Mikael. Du kan det där med att snickra ihop bra, tänkvärda texter.

Ja, då var det bara att ge sig ut på Blocket och leta objekt.

Jag kan konstatera att en bilhandlare i Västmanland borde byta yrke.

Jag hittade nämligen en intressant 300 CE, årsmodell 1989, och mejlade över sex frågor som varje bilspekulant vill ha svar på.

Efter någon timme fick jag svar från bilhandlaren:

”För många frågor om en gammal bil”.

Tack för det ... vilket servicetänkande. Tragisk är bara förnamnet på den nissen.

Jag mejlade tillbaka:

”Märklig attityd. Är du inte intresserad av att sälja bilen?”

Svaret: Jo.

Ridå ned gode vän. Bara att packa ihop pick och pack och dra vidare.

Men det blev dock napp lite närmare.

Helt plötsligt fanns det en annons om en Mercedes 230 CE i Lidköping. När min Benz var inhandlad av Rolf var det en skön känsla att sätta sig bakom ratten. Trots att bilen var gammal för den sig som en livserfaren gammal dam och den har lyckosamt undvikit att gå rostdöden till mötes.

Stiligt glider den fram över asfalten, stolt, graciöst som en oceanångare över mäktiga Atlanten.

Jag tror den klarar en ordentlig storm också.

Nu var det givetvis dags för en provtur för familjemedlemmarna.

Sonen satte sig på passagerarsidan. Bältesföraren förde fram bilbältet.

– Näää... pappa ... gu vad löjligt!

Själv är jag barnsligt förtjust över en sådan liten finess. Det var även min mor när hon provåkte bilen för någon vecka sedan.

En sak är säker. Med ett par fräcka ekerfälgar blir den riktigt snygg.

Jag är övertygad om att det här kommer att bli en bra bilsommar. Vi syns där ute i sommarnatten för nu ska vi åka släde!

  • PER WARVLIN