08 jul 2014 06:00

25 aug 2015 12:02

Våga ta debatten

Låt oss vädra pekfingret och se i vilken riktning det blåser. Aha. Det är läge att hylla Carolina Falkholt i en samstämmig kör.

Det superpolitiskt korrekta budskapet. Den kritikerimmuna skapandekraften.

Ett kvinnligt könsorgan.

Vid det uppmärksammade graffitiprojektet i Mariestads hamnområde 2010, då den nu rivna silon täcktes av allsköns sprejfärg, frågade projektledaren Carolina Falkholt om undertecknad kom från en skoltidning.

Det sved lite grand. Även om det är oklart om hennes arrogans berodde på osäkerhet eller översitteri. Poängen var i alla fall glasklar: Jag förstod inte, därav mina korkade frågor. Jag förstår fortfarande inte. Får vissa saker inte ifrågasättas? Okej, kultur är kanske ett dumt exempel.

Carolina Falkholt är ett välbekant namn för Mariestadsborna. På Haggården går att skåda den mångfacetterade konstnärens återvunna påfågel. Skulpturen är döpt till T.E.S.T

Alldeles nyligen belönades Falkholt med Västra Götalandsregionens kulturpris om 100 000 kronor. Mest känd är hon för sina vaginamålningar. Kampen för fittans plats i samhället (hennes ord). Här finns givetvis en övergripande tanke, men Falkholt är också bokstavligen trött på alla snoppskulturer.

Just nu rullar feminismen i Sverige på som ett ånglok. Den är förståeligt aggressiv, relevant och avslöjande. Men långt ifrån alltid.

Ibland formar sig genuskampen till riktiga avarter. En färsk frågeställning handlar om män överhuvudtaget bör få jobba med barn.

Som att sjuka hjärnor är en könsfråga.

I fjol sa politikerna i ksau nej till att låta ett graffitikonstverk av Carolina Falkholt pryda vattentornet vid Krontorp. Jag låter det vara osagt om det hade varit kul, häftigt eller tankeväckande att mötas av en jättelik vagina strax efter Mariestads norra infart. Om så nu blivit fallet hade det varit naturligt om någon gått emot strömmen – och sprejat dit en gigantisk snopp.

Absolut inte för att förminska vikten av jämställdhet.

När vi inte vågar vrida ut och in även på den bästa av avsikter riskerar allt att få motsatt effekt. Ungefär som när en växande del av befolkningen misstror makten och dess granskare för att driva en dold agenda i flyktingfrågorna.

Ett ädelt budskap utan nyanser tappar lätt i relevans. Och framförallt: Där det saknas en trovärdig motvikt står mörka krafter redo att trösta.

Personligen är jag så förbannat trött på att ”felaktiga frågor” i allt större utsträckning viftas bort av någon sorts ”tyck-rätt-elit” för att vara opassande eller puckade. Det spelar ingen roll om det handlar om ett konstverk, invandring eller feminism.

Frågar ni mig är Carolina Falkholt överskattad.

Det superpolitiskt korrekta budskapet. Den kritikerimmuna skapandekraften.

Ett kvinnligt könsorgan.

Vid det uppmärksammade graffitiprojektet i Mariestads hamnområde 2010, då den nu rivna silon täcktes av allsköns sprejfärg, frågade projektledaren Carolina Falkholt om undertecknad kom från en skoltidning.

Det sved lite grand. Även om det är oklart om hennes arrogans berodde på osäkerhet eller översitteri. Poängen var i alla fall glasklar: Jag förstod inte, därav mina korkade frågor. Jag förstår fortfarande inte. Får vissa saker inte ifrågasättas? Okej, kultur är kanske ett dumt exempel.

Carolina Falkholt är ett välbekant namn för Mariestadsborna. På Haggården går att skåda den mångfacetterade konstnärens återvunna påfågel. Skulpturen är döpt till T.E.S.T

Alldeles nyligen belönades Falkholt med Västra Götalandsregionens kulturpris om 100 000 kronor. Mest känd är hon för sina vaginamålningar. Kampen för fittans plats i samhället (hennes ord). Här finns givetvis en övergripande tanke, men Falkholt är också bokstavligen trött på alla snoppskulturer.

Just nu rullar feminismen i Sverige på som ett ånglok. Den är förståeligt aggressiv, relevant och avslöjande. Men långt ifrån alltid.

Ibland formar sig genuskampen till riktiga avarter. En färsk frågeställning handlar om män överhuvudtaget bör få jobba med barn.

Som att sjuka hjärnor är en könsfråga.

I fjol sa politikerna i ksau nej till att låta ett graffitikonstverk av Carolina Falkholt pryda vattentornet vid Krontorp. Jag låter det vara osagt om det hade varit kul, häftigt eller tankeväckande att mötas av en jättelik vagina strax efter Mariestads norra infart. Om så nu blivit fallet hade det varit naturligt om någon gått emot strömmen – och sprejat dit en gigantisk snopp.

Absolut inte för att förminska vikten av jämställdhet.

När vi inte vågar vrida ut och in även på den bästa av avsikter riskerar allt att få motsatt effekt. Ungefär som när en växande del av befolkningen misstror makten och dess granskare för att driva en dold agenda i flyktingfrågorna.

Ett ädelt budskap utan nyanser tappar lätt i relevans. Och framförallt: Där det saknas en trovärdig motvikt står mörka krafter redo att trösta.

Personligen är jag så förbannat trött på att ”felaktiga frågor” i allt större utsträckning viftas bort av någon sorts ”tyck-rätt-elit” för att vara opassande eller puckade. Det spelar ingen roll om det handlar om ett konstverk, invandring eller feminism.

Frågar ni mig är Carolina Falkholt överskattad.

  • Niklas Lindström