20 jan 2014 20:00

23 jan 2015 14:30

Ingen vill erkänna att de är vanligt folk

Kommentar: Niklas Lindström

Att dokusåpor riktade mot en yngre målgrupp i regel är allmänt taffliga och tilltalar våra sämre sidor är inget nytt.

Efter att ha sett två avsnitt och en sammanfattning från Paradise hotel 2013 är bara att konstatera följande:

• Så fruktansvärt fantasilöst, ytligt och intetsägande. Igen.

• Å andra sidan, lås Stadshuset en månad, släng nyckeln och lasta in obegränsade mängder med sprit. Det finns ett givet underhållningsvärde i det där. Jag hade nog tittat.

• Killar och tjejer är mil ifrån att ha lösaktigt sex på lika villkor. Inbilla dig inte något annat. Även en usel tv-produktion speglar samtiden.

Som vuxen är det vår uppgift att moralisera. Att vara goda förebilder. Men ... Att göra det genom att rasa över en tv-produkts innehåll känns mest som ett slöseri med tid.

Tycker man som förälder att det är okej att ens barn tittar på porrfilm?

Är det lämpligt att tioårige sonen ser krigsdokumentärer från Centralafrika?

Den äldre tonårigen är rimligen mogen att själv avgöra vad hen vill titta på.

Det finns val att göra, det finns ansvar att ta. Ja usch, jag förstår, det där med barnuppfostran verkar hemskt jobbigt. Tur att jag bara har hundar. Och de kan glömma allt vad ”Hundslynan” och ”Byrackan” heter.

Paulina ”Paow” Danielsson är en förebild för hundratusentals ungdomar i vårt land. Samir Badran likaså. Eller, han är nog mer av en ”åh-herregud-sjukt-snygg-gud”!

Paow hymlar inte med att hon drar in bra med pengar på sin blogg, eller att hon är stolt över sina bröst. I sju år har hon delat med sig av sitt liv för alla som har velat läsa. Hela kändisskapet bygger på att hon är en äkta person. En ung kvinna med upp- och nedgångar som vem som helst kan relatera till. Tydligen behöver det inte vara mer avancerat än så.

Men vem är jag att fördöma hennes betydelse? Jag kanske inte förstår, men det har vuxna människor aldrig gjort och så kommer det alltid att vara.

Tio minuter inför intervjun med Paow och Samir överväger jag att pumpa några snabba armhävningar. För att göra ett gott intryck, ni vet.

Och det är just det som är grejen. Vi är inte bättre människor än dokusåpakändisarna, fast vi gärna vill tro det.

Vi bör åtminstone ha med oss det perspektivet när vi diskuterar samhällsutveckling och attityder.

Även om det är väldigt skönt med syndabockar.

Att dokusåpor riktade mot en yngre målgrupp i regel är allmänt taffliga och tilltalar våra sämre sidor är inget nytt.

Efter att ha sett två avsnitt och en sammanfattning från Paradise hotel 2013 är bara att konstatera följande:

• Så fruktansvärt fantasilöst, ytligt och intetsägande. Igen.

• Å andra sidan, lås Stadshuset en månad, släng nyckeln och lasta in obegränsade mängder med sprit. Det finns ett givet underhållningsvärde i det där. Jag hade nog tittat.

• Killar och tjejer är mil ifrån att ha lösaktigt sex på lika villkor. Inbilla dig inte något annat. Även en usel tv-produktion speglar samtiden.

Som vuxen är det vår uppgift att moralisera. Att vara goda förebilder. Men ... Att göra det genom att rasa över en tv-produkts innehåll känns mest som ett slöseri med tid.

Tycker man som förälder att det är okej att ens barn tittar på porrfilm?

Är det lämpligt att tioårige sonen ser krigsdokumentärer från Centralafrika?

Den äldre tonårigen är rimligen mogen att själv avgöra vad hen vill titta på.

Det finns val att göra, det finns ansvar att ta. Ja usch, jag förstår, det där med barnuppfostran verkar hemskt jobbigt. Tur att jag bara har hundar. Och de kan glömma allt vad ”Hundslynan” och ”Byrackan” heter.

Paulina ”Paow” Danielsson är en förebild för hundratusentals ungdomar i vårt land. Samir Badran likaså. Eller, han är nog mer av en ”åh-herregud-sjukt-snygg-gud”!

Paow hymlar inte med att hon drar in bra med pengar på sin blogg, eller att hon är stolt över sina bröst. I sju år har hon delat med sig av sitt liv för alla som har velat läsa. Hela kändisskapet bygger på att hon är en äkta person. En ung kvinna med upp- och nedgångar som vem som helst kan relatera till. Tydligen behöver det inte vara mer avancerat än så.

Men vem är jag att fördöma hennes betydelse? Jag kanske inte förstår, men det har vuxna människor aldrig gjort och så kommer det alltid att vara.

Tio minuter inför intervjun med Paow och Samir överväger jag att pumpa några snabba armhävningar. För att göra ett gott intryck, ni vet.

Och det är just det som är grejen. Vi är inte bättre människor än dokusåpakändisarna, fast vi gärna vill tro det.

Vi bör åtminstone ha med oss det perspektivet när vi diskuterar samhällsutveckling och attityder.

Även om det är väldigt skönt med syndabockar.