02 jun 2014 06:00

07 jan 2015 12:12

Tack för den varma kramen

:

Fredagen den 23 maj besökte jag minneslunden vid Skogskapellet i Mariestad för att få en stund tillsammans med min lilla änglagosse. Just denna dagen var det väldigt jobbigt och jag blev sittandes på en av parkbänkarna och lät tårarna falla. Då kommer du , en dam som jag inte vet vem du är iklädd en vit blus, svarta byxor, röd handväska och en bukett rosor , förmodligen till någon du mist och saknar precis som jag. Jag vet att jag tänker ”jag går - för att hon inte ska se mig så ledsen”. Trots detta torkar jag tårarna och sitter lugnt och stilla kvar på min parkbänk. Du sätter dina rosor i en vas och står stilla en stund vid minneslundstenen, sedan kommer du bort till mig och frågar ”Är det jobbigt?”. Och så ger du mig en äkta varm, hård medmänsklig kram. Det enda jag för stunden lyckades få fram var ”Ja det är jobbigt!” Sen lämnade du mig och gick sakta därifrån.

Denna varma fina medmänskliga empatiska handling har jag burit med mig hela veckan och jag önskar så att jag visste vem du är för att kunna tacka dig, men hoppas att du läser dessa rader och tar dom till dig. Det du gjorde för mig, är en ovärderlig medmänsklig handling. Tack du varmhjärtade medmänniska!

Helen

Fredagen den 23 maj besökte jag minneslunden vid Skogskapellet i Mariestad för att få en stund tillsammans med min lilla änglagosse. Just denna dagen var det väldigt jobbigt och jag blev sittandes på en av parkbänkarna och lät tårarna falla. Då kommer du , en dam som jag inte vet vem du är iklädd en vit blus, svarta byxor, röd handväska och en bukett rosor , förmodligen till någon du mist och saknar precis som jag. Jag vet att jag tänker ”jag går - för att hon inte ska se mig så ledsen”. Trots detta torkar jag tårarna och sitter lugnt och stilla kvar på min parkbänk. Du sätter dina rosor i en vas och står stilla en stund vid minneslundstenen, sedan kommer du bort till mig och frågar ”Är det jobbigt?”. Och så ger du mig en äkta varm, hård medmänsklig kram. Det enda jag för stunden lyckades få fram var ”Ja det är jobbigt!” Sen lämnade du mig och gick sakta därifrån.

Denna varma fina medmänskliga empatiska handling har jag burit med mig hela veckan och jag önskar så att jag visste vem du är för att kunna tacka dig, men hoppas att du läser dessa rader och tar dom till dig. Det du gjorde för mig, är en ovärderlig medmänsklig handling. Tack du varmhjärtade medmänniska!

Helen