24 apr 2014 06:00

07 jan 2015 12:11

Vad hände med medmänskligheten?

insändare:

När jag först sa att jag skulle skriva en insändare var jag arg. Jag var fly förbannad. Jag är lugnare nu, och har egentligen bara en fråga. Vad hände med medmänskligheten?

Tisdagen den 22 april ramlade en man ihop på Sandbäcksvägen i Mariestad. En relativt trafikerad väg, av bilister, cyklister och gångtrafikanter. Hans hjärta hade slutat slå. Som tur var har han sedan tidigare en pacemaker inopererad och denna kickade igång hjärtat igen. Faktum kvarstår dock att han föll ihop. På gatan. På en väl trafikerad väg. Han lyckades ringa ambulans på egen hand, och ombads hålla kontakten med personal på 112 tills ambulansen kommit fram eftersom han var ensam. Några minuter senare var ambulans på plats och han kördes till Skövde. Han mår under omständigheterna bra.

Slutet gott, allting gott? Nej. Mannen beskrev i efterhand att flera personer hade åkt och gått förbi. Sträckt på halsen för att titta på honom, men ingen - INGEN - frågade hur det var med honom eller om han behövde hjälp. Det är därför jag återigen måste fråga: Vad hände med medmänskligheten? Är människor rädda för att fråga hur andra mår? Är människor rädda för att personen som ligger på gatan kanske är våldsam? Vad är människor rädda för? Eller är det helt enkelt så att människor slutat bry sig om varandra?

Jag är inte arg. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är rädd. Rädd för vart medmänskligheten är på väg.

Jag hoppas att det inte är er far som faller ihop på gatan nästa gång. Den här gången var det min. Jag önskar att jag fick tacka en medmänniska för all hjälp. Istället tackar jag en pacemaker som kickade igång ett hjärta som slutat slå.

DEJH

När jag först sa att jag skulle skriva en insändare var jag arg. Jag var fly förbannad. Jag är lugnare nu, och har egentligen bara en fråga. Vad hände med medmänskligheten?

Tisdagen den 22 april ramlade en man ihop på Sandbäcksvägen i Mariestad. En relativt trafikerad väg, av bilister, cyklister och gångtrafikanter. Hans hjärta hade slutat slå. Som tur var har han sedan tidigare en pacemaker inopererad och denna kickade igång hjärtat igen. Faktum kvarstår dock att han föll ihop. På gatan. På en väl trafikerad väg. Han lyckades ringa ambulans på egen hand, och ombads hålla kontakten med personal på 112 tills ambulansen kommit fram eftersom han var ensam. Några minuter senare var ambulans på plats och han kördes till Skövde. Han mår under omständigheterna bra.

Slutet gott, allting gott? Nej. Mannen beskrev i efterhand att flera personer hade åkt och gått förbi. Sträckt på halsen för att titta på honom, men ingen - INGEN - frågade hur det var med honom eller om han behövde hjälp. Det är därför jag återigen måste fråga: Vad hände med medmänskligheten? Är människor rädda för att fråga hur andra mår? Är människor rädda för att personen som ligger på gatan kanske är våldsam? Vad är människor rädda för? Eller är det helt enkelt så att människor slutat bry sig om varandra?

Jag är inte arg. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är rädd. Rädd för vart medmänskligheten är på väg.

Jag hoppas att det inte är er far som faller ihop på gatan nästa gång. Den här gången var det min. Jag önskar att jag fick tacka en medmänniska för all hjälp. Istället tackar jag en pacemaker som kickade igång ett hjärta som slutat slå.

DEJH