14 nov 2013 06:00

23 jan 2015 14:27

Atlanten var en utmaning

VAD HÄNDE SEDAN? Bröderna König på sitt livs äventyr

Den 6 september reste de från Otterbäcken, två månader senare vilar de ut i Lissabon.
– Det har varit tufft, inte den bästa tiden på året att resa på Atlanten, säger Paul König.

Färdplanen har ändrats och manskapet reducerats. Det blev inte den lugna resan på Europas floder ner till Medelhavet som det var tänkt från början.

I stället blev det en bitvis äventyrlig färd utmed Atlantkusten med Biscayabukten som den verkliga utmaningen.

Paul berättar, inte utan en viss stolthet i rösten, att de klarat vad ”ingen” trodde var möjligt – Biscaya i oktober.

Vägrades Rhen

Det var när de kom till Rhen som färdplanen ändrades.

– Det krävs speciella skepparpapper för att köra på de inre vattenvägarna. Jag får köra båten i tyskt territorialvatten men inte på floderna.

Det var aldrig aktuellt att hyra in någon för att åka Rhen och Donau menar Paul.

– Det hade blivit alldeles för dyrt, och jag var hela tiden sugen på havet. Alla var dock inte lika nöjda med det beslutet, men vi gjorde det bästa av situationen, säger han diplomatiskt.

Biscaya tuff

– Nu har vi lyckats, men det var tufft. I Biscaya gäller det att hålla koll på väderleksrapporterna, det är skillnaden mellan liv och död.

För skeppare Paul blev det väldigt speciellt, manskapet var reducerat till fem vilket gjorde att vakthållningen blev tuff. Det blev inte många minuters sömn honom under de 52 timmar överfarten krävde.

– Över Biscaya var det jag och Marina (Markovic, flickvän) samt mina bröder Ivan och Gottfried samt och Alice Thulin.

– Så fort vi kom till norra Portugal blev allt lugnt, och det blev en behaglig resa ner till Lissabon, vi var väldigt trötta men nu blir det å andra sidan mycket tid i solstolarna.

Brighton fint

Resan har innehållit både fysiskt ansträngande dagar och dagar då besättningen kunnat gå i land och njuta av stunden och se nya vyer.

– Höjdpunkterna har varit England, vi hade tre trevliga dagar i Brighton, och Frankrike hade häftig kust, vild och våldsam, och så södra Frankrike med trevliga hamnar och mysiga restauranger.

– Och nu har vi det väldigt bra här, vi har varit två veckor snart i Lissabon.

Hur ser dagarna ut?

– Tja... sen frukost, sedan gäller det att underhålla båten, skaffa reservdelar. Det är inte lätt när man inte kan språket. Sedan gäller det att skaffa mat. Vi har testat att fiska och vi har lyssnat på alla råd men än har vi inte fått upp något ätbart. Kvällarna bedrivs gärna på någon trevlig restaurang. Det är ju förhållandevis billigt här i Portugal och det är mycket folk ute. Vädret är som svensk sommar fast bättre.

Humöret är på topp bedyrar Paul, trots decimerad besättning.

– Många har åkt hem, de hade jobb som väntade.

Närmast på programmet handlar det om att hitta en vinterhamn.

– Vi siktar på Spanien, Algarvekusten, tanken är att vi ska åka upp på någon flod och hitta en billig och bra plats att bunkra upp på inför vintern.

Sedan då?

– Jag ska måla, jag är ju konstnär!

Färdplanen har ändrats och manskapet reducerats. Det blev inte den lugna resan på Europas floder ner till Medelhavet som det var tänkt från början.

I stället blev det en bitvis äventyrlig färd utmed Atlantkusten med Biscayabukten som den verkliga utmaningen.

Paul berättar, inte utan en viss stolthet i rösten, att de klarat vad ”ingen” trodde var möjligt – Biscaya i oktober.

Vägrades Rhen

Det var när de kom till Rhen som färdplanen ändrades.

– Det krävs speciella skepparpapper för att köra på de inre vattenvägarna. Jag får köra båten i tyskt territorialvatten men inte på floderna.

Det var aldrig aktuellt att hyra in någon för att åka Rhen och Donau menar Paul.

– Det hade blivit alldeles för dyrt, och jag var hela tiden sugen på havet. Alla var dock inte lika nöjda med det beslutet, men vi gjorde det bästa av situationen, säger han diplomatiskt.

Biscaya tuff

– Nu har vi lyckats, men det var tufft. I Biscaya gäller det att hålla koll på väderleksrapporterna, det är skillnaden mellan liv och död.

För skeppare Paul blev det väldigt speciellt, manskapet var reducerat till fem vilket gjorde att vakthållningen blev tuff. Det blev inte många minuters sömn honom under de 52 timmar överfarten krävde.

– Över Biscaya var det jag och Marina (Markovic, flickvän) samt mina bröder Ivan och Gottfried samt och Alice Thulin.

– Så fort vi kom till norra Portugal blev allt lugnt, och det blev en behaglig resa ner till Lissabon, vi var väldigt trötta men nu blir det å andra sidan mycket tid i solstolarna.

Brighton fint

Resan har innehållit både fysiskt ansträngande dagar och dagar då besättningen kunnat gå i land och njuta av stunden och se nya vyer.

– Höjdpunkterna har varit England, vi hade tre trevliga dagar i Brighton, och Frankrike hade häftig kust, vild och våldsam, och så södra Frankrike med trevliga hamnar och mysiga restauranger.

– Och nu har vi det väldigt bra här, vi har varit två veckor snart i Lissabon.

Hur ser dagarna ut?

– Tja... sen frukost, sedan gäller det att underhålla båten, skaffa reservdelar. Det är inte lätt när man inte kan språket. Sedan gäller det att skaffa mat. Vi har testat att fiska och vi har lyssnat på alla råd men än har vi inte fått upp något ätbart. Kvällarna bedrivs gärna på någon trevlig restaurang. Det är ju förhållandevis billigt här i Portugal och det är mycket folk ute. Vädret är som svensk sommar fast bättre.

Humöret är på topp bedyrar Paul, trots decimerad besättning.

– Många har åkt hem, de hade jobb som väntade.

Närmast på programmet handlar det om att hitta en vinterhamn.

– Vi siktar på Spanien, Algarvekusten, tanken är att vi ska åka upp på någon flod och hitta en billig och bra plats att bunkra upp på inför vintern.

Sedan då?

– Jag ska måla, jag är ju konstnär!

  • Owe E Hermansson