12 sep 2018 06:00

12 sep 2018 06:00

Lokalpolitiken förtjänar uppmärksamhet

I skuggan av riksdagsvalet har det varit val till alla kommuner och landsting. Många fokuserar mest på riksdagsvalet men en stigande andel av väljarna delar på sina röster, så kallad röstdelning eller röstsplittring. Ännu finns inga siffror för årets val, men trenden från tidigare val är att röstsplittringen ökar. 2014 delade 30 procent av väljarna på rösterna mot enbart sex procent 1970, när den gemensamma valdagen infördes.

Troligen samverkar ett stort antal faktorer. En viktig sådan är att partiernas medlemsantal sjunker, allt färre identifierar sig helt och hållet med ett parti och är därmed mer benägna att välja olika i respektive val. En annan faktor är att väljarna i högre grad engageras av enskilda sakfrågor i spåren av minskad partiidentifikation.

Tydligast blir de delade rösterna när det fattats riktigt impopulära beslut lokalt. I årets val har till exempel Demokraterna i Göteborg svängt om den lokala politiken på grund av missnöjet med det påbörjade bygget av Västlänken. Likaså har arga kommuninvånare valt bort Socialdemokraterna i Sollefteå sedan stadens BB lagts ned. På många håll, främst i norra Sverige, finns lokala sjukvårdspartier.

Motsatsen finns också, på de ställen där en lokal politiker är särskilt duktig drar han eller hon med sig sitt parti till höga höjder lokalt. Detta är betydligt sundare än när lokalvalen följer valvinden på riksplanet. De välskötta kommuner som bytt styre på grund av rikstrenden blir knappast bättre skötta för att väljarna röstat bort den ledning som skött sig. Och vice versa, de misskötta kommunerna blir knappast bättre skötta om styret sitter kvar med draghjälp av riksvalvinden.

Kommunerna och landstingen utgör en mycket stor del av den offentliga förvaltningen och förtjänar att synas mer. Det finns i grund och botten bara ett sätt att åstadkomma det: Att separera valdagarna. Även om rikspolitik naturligtvis fortsatt skulle slå igenom så skulle det ge ökad möjlighet till fokus på lokala frågor, om utveckling, utbyggnader eller problem som kräver en lokal lösning.

På riksplanet ser regeringsbildningen besvärlig ut, precis som de senaste två mandatperioderna. Sannolikt kommer denna oordning att bestå ytterligare några mandatperioder tills de stora stridsfrågorna kring migration och integration lösts eller partierna funnit stabila konstellationer. Det är inte osannolikt att vi kommer få flera extra val medan denna process pågår. Den bästa present som rikspolitikerna skulle kunna få är att låta alla riksdagsval starta en ny period på fyra år. När stöket är slut skulle den regering som då sitter få fyra år på sig att skapa stabilitet. Det vore också ett utmärkt tillfälle att skilja valdagarna åt.

Röstdelningen tyder på ett ökat intresse för lokala frågor vilket förtjänar att tas tillvara. Med skilda valdagar skulle lokalpolitiken ta ett hälsosamt kliv ut i solen.

Per Selstam

I skuggan av riksdagsvalet har det varit val till alla kommuner och landsting. Många fokuserar mest på riksdagsvalet men en stigande andel av väljarna delar på sina röster, så kallad röstdelning eller röstsplittring. Ännu finns inga siffror för årets val, men trenden från tidigare val är att röstsplittringen ökar. 2014 delade 30 procent av väljarna på rösterna mot enbart sex procent 1970, när den gemensamma valdagen infördes.

Troligen samverkar ett stort antal faktorer. En viktig sådan är att partiernas medlemsantal sjunker, allt färre identifierar sig helt och hållet med ett parti och är därmed mer benägna att välja olika i respektive val. En annan faktor är att väljarna i högre grad engageras av enskilda sakfrågor i spåren av minskad partiidentifikation.

Tydligast blir de delade rösterna när det fattats riktigt impopulära beslut lokalt. I årets val har till exempel Demokraterna i Göteborg svängt om den lokala politiken på grund av missnöjet med det påbörjade bygget av Västlänken. Likaså har arga kommuninvånare valt bort Socialdemokraterna i Sollefteå sedan stadens BB lagts ned. På många håll, främst i norra Sverige, finns lokala sjukvårdspartier.

Motsatsen finns också, på de ställen där en lokal politiker är särskilt duktig drar han eller hon med sig sitt parti till höga höjder lokalt. Detta är betydligt sundare än när lokalvalen följer valvinden på riksplanet. De välskötta kommuner som bytt styre på grund av rikstrenden blir knappast bättre skötta för att väljarna röstat bort den ledning som skött sig. Och vice versa, de misskötta kommunerna blir knappast bättre skötta om styret sitter kvar med draghjälp av riksvalvinden.

Kommunerna och landstingen utgör en mycket stor del av den offentliga förvaltningen och förtjänar att synas mer. Det finns i grund och botten bara ett sätt att åstadkomma det: Att separera valdagarna. Även om rikspolitik naturligtvis fortsatt skulle slå igenom så skulle det ge ökad möjlighet till fokus på lokala frågor, om utveckling, utbyggnader eller problem som kräver en lokal lösning.

På riksplanet ser regeringsbildningen besvärlig ut, precis som de senaste två mandatperioderna. Sannolikt kommer denna oordning att bestå ytterligare några mandatperioder tills de stora stridsfrågorna kring migration och integration lösts eller partierna funnit stabila konstellationer. Det är inte osannolikt att vi kommer få flera extra val medan denna process pågår. Den bästa present som rikspolitikerna skulle kunna få är att låta alla riksdagsval starta en ny period på fyra år. När stöket är slut skulle den regering som då sitter få fyra år på sig att skapa stabilitet. Det vore också ett utmärkt tillfälle att skilja valdagarna åt.

Röstdelningen tyder på ett ökat intresse för lokala frågor vilket förtjänar att tas tillvara. Med skilda valdagar skulle lokalpolitiken ta ett hälsosamt kliv ut i solen.

Per Selstam