24 jul 2018 06:00

24 jul 2018 14:34

När nöden är som störst

De omfattande bränderna fortsätter att plåga stora delar av landet. Lågorna har skapat ett oerhört lidande för alldeles för många människor, men situationen har också visat vilken värme som fås från likasinnade.

Hjälpen strömmar nu in till Sverige från stora delar av Europa. Insatserna koordineras genom EU efter att Sverige bad om hjälp 16 juli. Svaret har varit massivt. Polen har skickat 44 fordon och 139 brandmän. Frankrike skickar 60 brandmän specialiserade på bränder i svår terräng. Tyskland skickar 46 brandmän med utrustning. Danmark har skickat 12 fordon och 55 brandmän. En litauisk och fem tyska helikoptrar för brandbekämpning har anlänt samt fem flygplan från Frankrike och Italien. Norge har bistått Sverige med hela nio helikoptrar.

De brandmän som kommer till Sverige från utlandet får en enorm uppskattning. Bilderna på hur de hälsas välkomna av såväl vanliga medborgare som sina svenska, och vid det här laget hårt ansträngda, kollegor värmer. De förtjänar varje uns av gillande. Utan hjälp utifrån skulle vi inte klara av detta. Det är inte heller rimligt. Att ha viss beredskap för bränder i ett så skogrikt land som Sverige är sunt förnuft. Där har vi alltjämt en del att jobba på. Men att ha beredskap för en så extrem situation som vi nu står inför är orimligt. För att klara riktigt svåra situationer behöver vi, liksom alla andra, hjälp från våra vänner.

Ensam är inte stark, ensam är utsatt. Det gäller för krissituationer som omfattande skogsbränder och andra naturkatastrofer, och det gäller i än högre grad för krig. En grundläggande förmåga är nödvändig för varje land att ha. Både för att kunna klara sig själv till en grad samt för att kunna hjälpa andra om de så behöver. Utöver det är vi beroende av våra vänner. Liksom de är beroende av sina vänner.

Sverige har möjlighet att begära hjälp från EU:s civilskyddsmekanism vilket vi har gjort. Etablerade strukturer är viktiga. Ju mer tekniska hinder och allmänt krångel som kan klaras av i förväg desto snabbare går det att få hjälp när den väl behövs. Vi är också duktiga på att bistå andra med katastrofhjälp.

Vad gäller att skydda våra vänner mot väpnade angrepp är vi inte lika duktiga. Det finns system för detta också, det vill säga Nato. Men Sverige har konsekvent valt att stå utanför. Tröskeln för att hjälpa någon i krig är dock väsentligt högre än vad den är för kriser av det slag vi nu upplever. För att få garantier om hjälp måste vi solidariskt också utfästa oss att hjälpa andra.

I stället har vi hittills valt att stå ensamma, och därmed utsatta och sårbara. Vårt deltagande skulle inte bara göra oss säkrare utan också våra vänner.

Vi är inte vana att behöva hjälp i Sverige. Varken på grund av naturkatastrofer eller krig. Men nu när vi tvingas uppleva en kris är det värt att reflektera över värdet av våra vänner. Det är på samma sätt värt att samarbeta även genom ett Natomedlemskap. Då kan vi hjälpa andra och själva få hjälp så effektivt som möjligt.

Daniel Persson

De omfattande bränderna fortsätter att plåga stora delar av landet. Lågorna har skapat ett oerhört lidande för alldeles för många människor, men situationen har också visat vilken värme som fås från likasinnade.

Hjälpen strömmar nu in till Sverige från stora delar av Europa. Insatserna koordineras genom EU efter att Sverige bad om hjälp 16 juli. Svaret har varit massivt. Polen har skickat 44 fordon och 139 brandmän. Frankrike skickar 60 brandmän specialiserade på bränder i svår terräng. Tyskland skickar 46 brandmän med utrustning. Danmark har skickat 12 fordon och 55 brandmän. En litauisk och fem tyska helikoptrar för brandbekämpning har anlänt samt fem flygplan från Frankrike och Italien. Norge har bistått Sverige med hela nio helikoptrar.

De brandmän som kommer till Sverige från utlandet får en enorm uppskattning. Bilderna på hur de hälsas välkomna av såväl vanliga medborgare som sina svenska, och vid det här laget hårt ansträngda, kollegor värmer. De förtjänar varje uns av gillande. Utan hjälp utifrån skulle vi inte klara av detta. Det är inte heller rimligt. Att ha viss beredskap för bränder i ett så skogrikt land som Sverige är sunt förnuft. Där har vi alltjämt en del att jobba på. Men att ha beredskap för en så extrem situation som vi nu står inför är orimligt. För att klara riktigt svåra situationer behöver vi, liksom alla andra, hjälp från våra vänner.

Ensam är inte stark, ensam är utsatt. Det gäller för krissituationer som omfattande skogsbränder och andra naturkatastrofer, och det gäller i än högre grad för krig. En grundläggande förmåga är nödvändig för varje land att ha. Både för att kunna klara sig själv till en grad samt för att kunna hjälpa andra om de så behöver. Utöver det är vi beroende av våra vänner. Liksom de är beroende av sina vänner.

Sverige har möjlighet att begära hjälp från EU:s civilskyddsmekanism vilket vi har gjort. Etablerade strukturer är viktiga. Ju mer tekniska hinder och allmänt krångel som kan klaras av i förväg desto snabbare går det att få hjälp när den väl behövs. Vi är också duktiga på att bistå andra med katastrofhjälp.

Vad gäller att skydda våra vänner mot väpnade angrepp är vi inte lika duktiga. Det finns system för detta också, det vill säga Nato. Men Sverige har konsekvent valt att stå utanför. Tröskeln för att hjälpa någon i krig är dock väsentligt högre än vad den är för kriser av det slag vi nu upplever. För att få garantier om hjälp måste vi solidariskt också utfästa oss att hjälpa andra.

I stället har vi hittills valt att stå ensamma, och därmed utsatta och sårbara. Vårt deltagande skulle inte bara göra oss säkrare utan också våra vänner.

Vi är inte vana att behöva hjälp i Sverige. Varken på grund av naturkatastrofer eller krig. Men nu när vi tvingas uppleva en kris är det värt att reflektera över värdet av våra vänner. Det är på samma sätt värt att samarbeta även genom ett Natomedlemskap. Då kan vi hjälpa andra och själva få hjälp så effektivt som möjligt.

Daniel Persson