12 jul 2018 06:00

12 jul 2018 13:27

S i panik i väntan på kollapsen

Oron inför det stundande riksdagsvalet är omfattande i många partiet. Det är förståeligt. Politiken har förändrats i grunden i och med transformeringen till en treblockstruktur. Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna balanserar alla kring riksdagsspärren. Men ingenstans lär paniken vara så utbredd som i Socialdemokraterna.

Den politiska utvecklingen i Europa har ett par gemensamma kännetecken. Nationalismens återkomst är ett av dem. Framgångar för populistiska partier ett annat. Minst lika säkert har dock de socialdemokratiska partiernas nedgång och fall varit. I land efter land kollapsar de med ett urverks precision. Svenska S levde tills nyligen i illusionen att det inte skulle ske i just Sverige, att just de var skonade eftersom de är lite bättre. Den mer troliga förklaringen är att trenderna i Europa av någon anledning tar lite längre tid på sig innan de får genomslag i Sverige.

Även om de ledande socialdemokraterna inte vill tro att det är vad som händer sätter det ändå skräck i dem. Spå i kaffesump är en sak, opinionsundersökningar en annan. S är inte längre ett särartsparti utan ett i mängden. Ett av tre just nu jämstora partier. Frågan är hur länge det är så.

Det stora problemet för S är att partiet vann. Det har förändrat Sverige. Somt till det bättre, somt till det sämre. Men ingen kan förneka förvandlingen som har skett. Nackdelen för just Socialdemokraterna är att de sedan 1980-talet saknar mål och mening. Det är denna brist på riktning som gör att S svänger så betänkligt numera. Partiet famlar i mörkret och har svårt att leverera politiska svar på de frågor som väljarna bryr sig om.

Det senaste exemplet på detta är en debattartikel i Expressen där försvarsminister Peter Hultqvist (S) och justitite- och inrikesminister Morgan Johansson menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna föder gängkriminaliteten (12/7).

Ministrarna har rätt i att bristen på framtidstro som präglar många utanförskapsområden är ett allvarligt problem. Det skapar en ond cirkel som är väldigt svår att bryta. Att det skulle ha något som helst samband med Moderaternas jobbskatteavdrag är däremot verklighetsfrämmande. De svenska utanförskapsområdena är tämligen socialdemokratiska till sin natur och det är ett mönster som ingen hittills har lyckats bryta. Att kalla de blygsamma tillskott regeringen har gett polisen för historiska satsningar är direkt löjeväckande.

Samma panik ses på exempelvis landets största ledarsida, socialdemokratiska Aftonbladet. Där gjordes nyligen ett tappert försök att jämställa den demokratiska högern med nazismen (10/7).

Om den socialdemokratiska rörelsen vill behålla några väljare alls över de kommande valen bör den lägga band på sina ryggmärgsreflexer snarast. Väljarna låter sig inte luras av uppblåst retorik. Det är inte ännu en makaber överdrift som kommer att hjälpa utan politik som löser faktiska samhällsproblem.

Daniel Persson

Oron inför det stundande riksdagsvalet är omfattande i många partiet. Det är förståeligt. Politiken har förändrats i grunden i och med transformeringen till en treblockstruktur. Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna balanserar alla kring riksdagsspärren. Men ingenstans lär paniken vara så utbredd som i Socialdemokraterna.

Den politiska utvecklingen i Europa har ett par gemensamma kännetecken. Nationalismens återkomst är ett av dem. Framgångar för populistiska partier ett annat. Minst lika säkert har dock de socialdemokratiska partiernas nedgång och fall varit. I land efter land kollapsar de med ett urverks precision. Svenska S levde tills nyligen i illusionen att det inte skulle ske i just Sverige, att just de var skonade eftersom de är lite bättre. Den mer troliga förklaringen är att trenderna i Europa av någon anledning tar lite längre tid på sig innan de får genomslag i Sverige.

Även om de ledande socialdemokraterna inte vill tro att det är vad som händer sätter det ändå skräck i dem. Spå i kaffesump är en sak, opinionsundersökningar en annan. S är inte längre ett särartsparti utan ett i mängden. Ett av tre just nu jämstora partier. Frågan är hur länge det är så.

Det stora problemet för S är att partiet vann. Det har förändrat Sverige. Somt till det bättre, somt till det sämre. Men ingen kan förneka förvandlingen som har skett. Nackdelen för just Socialdemokraterna är att de sedan 1980-talet saknar mål och mening. Det är denna brist på riktning som gör att S svänger så betänkligt numera. Partiet famlar i mörkret och har svårt att leverera politiska svar på de frågor som väljarna bryr sig om.

Det senaste exemplet på detta är en debattartikel i Expressen där försvarsminister Peter Hultqvist (S) och justitite- och inrikesminister Morgan Johansson menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna föder gängkriminaliteten (12/7).

Ministrarna har rätt i att bristen på framtidstro som präglar många utanförskapsområden är ett allvarligt problem. Det skapar en ond cirkel som är väldigt svår att bryta. Att det skulle ha något som helst samband med Moderaternas jobbskatteavdrag är däremot verklighetsfrämmande. De svenska utanförskapsområdena är tämligen socialdemokratiska till sin natur och det är ett mönster som ingen hittills har lyckats bryta. Att kalla de blygsamma tillskott regeringen har gett polisen för historiska satsningar är direkt löjeväckande.

Samma panik ses på exempelvis landets största ledarsida, socialdemokratiska Aftonbladet. Där gjordes nyligen ett tappert försök att jämställa den demokratiska högern med nazismen (10/7).

Om den socialdemokratiska rörelsen vill behålla några väljare alls över de kommande valen bör den lägga band på sina ryggmärgsreflexer snarast. Väljarna låter sig inte luras av uppblåst retorik. Det är inte ännu en makaber överdrift som kommer att hjälpa utan politik som löser faktiska samhällsproblem.

Daniel Persson