05 apr 2018 06:00

05 apr 2018 06:00

Fler medier bör ta ansvar

Flera företrädare för mediebranschen har enats om att inrätta ett nytt medieetiskt system som ska omfatta publiceringar på alla plattformar. Det är ett välkommet förslag. När det väl blir verklighet kommer Allmänhetens Pressombudsman, PO, att ersättas av en Allmänhetens medieombudsman, MO, och en Medieetisk nämnd, MEN.

I dagsläget kan privatpersoner som har blivit illa behandlade eller kränkta av en tryckt media anmäla publiceringen till PO. Den person som har lidit publicitetsskada på grund av en sändning i radio eller tv vänder sig istället till Granskningsnämnden. Problemet är att Public Services och TV4:s publiceringar på webb och sociala medier inte har inkluderats i det etiska systemet. Därför är tanken att MO och MEN ska omfatta alla de anslutna aktörernas publiceringar.

I det nya systemet ingår även TV4 och public service-bolagen. Detta är en positiv förändring. Det finns ingen anledning att dessa medier i dessa avseenden inte ska operera under samma regelverk med samma konsekvensbedömningar som andra medieföretag. Public service är dock delvis väsensskild övriga medier och dessa aspekter ska även fortsättningsvis övervakas av Granskningsnämnden.

Det självreglerande systemet är inte utan anor. Pressen insåg för länge sedan att det krävdes för att bevara den omfattande tryckfriheten vi åtnjuter i Sverige. År 1969 inrättades Allmänhetens pressombudsman. Pressens opinionsnämnd, PON, som hanterar de ärenden som PO skickar vidare för granskning, grundades redan 1916 och har med åren fått ett allt mer formellt ansvar.

Alla medier är dock inte en del av det självreglerande etiska systemet. Organisationer som exempelvis Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter har bundit sig till att medverka i eventuella granskningar som genomförs av pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd. De tidningar och tidskrifter som inte är medlemmar i någon av dessa organisationer behöver inte rätta sig efter de pressetiska reglerna, även om många väljer att göra det i alla fall.

Detta gäller i än högre utsträckning för de nätbaserade medierna. Somliga är medlemmar i Tidningsutgivarna och omfattas därför av det pressetiska systemet, andra har använt möjligheten att på frivillig väg ansluta sig till systemet. De gamla medierna sponsrar i någon mån anslutningarna genom att det inte kostar något. Fälls en publikation utkrävs visserligen en avgift, men det är allt. Avgifterna täcker endast omkring en fjärdedel av PON:s årliga kostnader.

Möjligheten att ansluta sig kommer också att finnas kvar i det nya medieetiska systemet. Det finns många mer eller mindre högprofilerade nättidskrifter som bör fundera allvarligt på att ansluta sig. Mediernas ansvarstagande är en viktig faktor när det kommer till allmänhetens förtroende för branschen.

Ansvar är trots allt inget man får utan något man tar. Och ju fler medier - gamla som nya - som tar ansvar, desto bättre.

Ana Cristina Hernández

Flera företrädare för mediebranschen har enats om att inrätta ett nytt medieetiskt system som ska omfatta publiceringar på alla plattformar. Det är ett välkommet förslag. När det väl blir verklighet kommer Allmänhetens Pressombudsman, PO, att ersättas av en Allmänhetens medieombudsman, MO, och en Medieetisk nämnd, MEN.

I dagsläget kan privatpersoner som har blivit illa behandlade eller kränkta av en tryckt media anmäla publiceringen till PO. Den person som har lidit publicitetsskada på grund av en sändning i radio eller tv vänder sig istället till Granskningsnämnden. Problemet är att Public Services och TV4:s publiceringar på webb och sociala medier inte har inkluderats i det etiska systemet. Därför är tanken att MO och MEN ska omfatta alla de anslutna aktörernas publiceringar.

I det nya systemet ingår även TV4 och public service-bolagen. Detta är en positiv förändring. Det finns ingen anledning att dessa medier i dessa avseenden inte ska operera under samma regelverk med samma konsekvensbedömningar som andra medieföretag. Public service är dock delvis väsensskild övriga medier och dessa aspekter ska även fortsättningsvis övervakas av Granskningsnämnden.

Det självreglerande systemet är inte utan anor. Pressen insåg för länge sedan att det krävdes för att bevara den omfattande tryckfriheten vi åtnjuter i Sverige. År 1969 inrättades Allmänhetens pressombudsman. Pressens opinionsnämnd, PON, som hanterar de ärenden som PO skickar vidare för granskning, grundades redan 1916 och har med åren fått ett allt mer formellt ansvar.

Alla medier är dock inte en del av det självreglerande etiska systemet. Organisationer som exempelvis Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter har bundit sig till att medverka i eventuella granskningar som genomförs av pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd. De tidningar och tidskrifter som inte är medlemmar i någon av dessa organisationer behöver inte rätta sig efter de pressetiska reglerna, även om många väljer att göra det i alla fall.

Detta gäller i än högre utsträckning för de nätbaserade medierna. Somliga är medlemmar i Tidningsutgivarna och omfattas därför av det pressetiska systemet, andra har använt möjligheten att på frivillig väg ansluta sig till systemet. De gamla medierna sponsrar i någon mån anslutningarna genom att det inte kostar något. Fälls en publikation utkrävs visserligen en avgift, men det är allt. Avgifterna täcker endast omkring en fjärdedel av PON:s årliga kostnader.

Möjligheten att ansluta sig kommer också att finnas kvar i det nya medieetiska systemet. Det finns många mer eller mindre högprofilerade nättidskrifter som bör fundera allvarligt på att ansluta sig. Mediernas ansvarstagande är en viktig faktor när det kommer till allmänhetens förtroende för branschen.

Ansvar är trots allt inget man får utan något man tar. Och ju fler medier - gamla som nya - som tar ansvar, desto bättre.

Ana Cristina Hernández