16 maj 2017 06:00

16 maj 2017 06:00

Goda råd är dyra

När Finanspolitiska rådet släpper sin årliga granskning av regeringens finanspolitik brukar det muttras väsentligt. Så givetvis även i år. Kritiken är svidande och regeringen framstår som direkt oansvarig.

En stor del av kritiken består i att regeringen trots nuvarande högkonjunktur inte förmår nå sparmålen. ”När det är så väljer man att i höstens och vårens budgetar att försämra sparandet med 22 miljarder kronor. De beslut man aktivt fattar försämrar sparandet. Det anser vi är uppseendeväckande”, säger rådets ordförande Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Kritiken torde vara extra känslig för finansminister Magdalena Andersson (S). Hon inledde sin tid i regeringen med att påstå att de borgerliga helt hade tömt ladorna. Det gick så långt att hon retsamt började kallas Magdalena Ladulås.

Kritiken stannar dock inte vid bristande sparande. Ett annat viktigt område är arbetslösheten och rådet riktar stark kritik mot regeringens handfallenhet även där. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden och vad värre är – de saknar förutsättningar att komma i arbete . Flam beskriver arbetslösheten som det största problem Sverige har.

Finanspolitiska rådet är tydligt kring vad som behöver göras i sin rapport. Situationen kräver att det införs enklare arbeten till lägre löner. Rådet är inte först med den insikten. Allianspartierna har alla tagit fram varierande program för att åstadkomma detta, även om det normalt sett inte handlar om lägre löner utan om att man ska kunna utbilda sig samtidigt som man jobbar, eller en variation på det temat. Även om det är högst oklart om dessa åtgärder skulle visa sig effektiva är det mer än vad regeringen har åstadkommit.

Detta visar också tydligt hur viktigt Finanspolitiska rådet är. Myndigheten bildades under alliansregeringen 2007, föreslår sina egna ledamöter och granskar oberoende den förda politiken. Det är inte uppskattat, Magdalena Andersson har förklarat att rådet egentligen inte behövs när det förs socialdemokratisk politik. Granskningarna visar dock tydligt att de behövs då mer än någonsin. Skillnaden mellan hur Andersson beskriver politiken och hur oberoende experter gör det är milsvid.

Det är viktigt att upprätthålla rådets självständighet och möjlighet att utföra sitt arbete. Rådets autonomi hotas nu av ett förslag att en valberedning med ledamöter från riksdagens finansutskott ska föreslå rådets ledamöter. Det innebär att den politiska styrningen av rådet riskerar att öka, något som inte kan anses önskvärt.

Internationella valutafonden har också noterat att rådet inte ges den finansiering det behöver. Det är en skam för regeringen att den försöker strypa den granskande verksamheten på detta vis. Andersson behöver snarast tillse att Finanspolitiska rådet får de resurser som krävs för att det ska kunna utföra sitt uppdrag ordentligt.

Alla regeringar förtjänar att utsättas för noggranna och oberoende granskningar.

Daniel Persson

När Finanspolitiska rådet släpper sin årliga granskning av regeringens finanspolitik brukar det muttras väsentligt. Så givetvis även i år. Kritiken är svidande och regeringen framstår som direkt oansvarig.

En stor del av kritiken består i att regeringen trots nuvarande högkonjunktur inte förmår nå sparmålen. ”När det är så väljer man att i höstens och vårens budgetar att försämra sparandet med 22 miljarder kronor. De beslut man aktivt fattar försämrar sparandet. Det anser vi är uppseendeväckande”, säger rådets ordförande Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet.

Kritiken torde vara extra känslig för finansminister Magdalena Andersson (S). Hon inledde sin tid i regeringen med att påstå att de borgerliga helt hade tömt ladorna. Det gick så långt att hon retsamt började kallas Magdalena Ladulås.

Kritiken stannar dock inte vid bristande sparande. Ett annat viktigt område är arbetslösheten och rådet riktar stark kritik mot regeringens handfallenhet även där. Stora grupper står utanför arbetsmarknaden och vad värre är – de saknar förutsättningar att komma i arbete . Flam beskriver arbetslösheten som det största problem Sverige har.

Finanspolitiska rådet är tydligt kring vad som behöver göras i sin rapport. Situationen kräver att det införs enklare arbeten till lägre löner. Rådet är inte först med den insikten. Allianspartierna har alla tagit fram varierande program för att åstadkomma detta, även om det normalt sett inte handlar om lägre löner utan om att man ska kunna utbilda sig samtidigt som man jobbar, eller en variation på det temat. Även om det är högst oklart om dessa åtgärder skulle visa sig effektiva är det mer än vad regeringen har åstadkommit.

Detta visar också tydligt hur viktigt Finanspolitiska rådet är. Myndigheten bildades under alliansregeringen 2007, föreslår sina egna ledamöter och granskar oberoende den förda politiken. Det är inte uppskattat, Magdalena Andersson har förklarat att rådet egentligen inte behövs när det förs socialdemokratisk politik. Granskningarna visar dock tydligt att de behövs då mer än någonsin. Skillnaden mellan hur Andersson beskriver politiken och hur oberoende experter gör det är milsvid.

Det är viktigt att upprätthålla rådets självständighet och möjlighet att utföra sitt arbete. Rådets autonomi hotas nu av ett förslag att en valberedning med ledamöter från riksdagens finansutskott ska föreslå rådets ledamöter. Det innebär att den politiska styrningen av rådet riskerar att öka, något som inte kan anses önskvärt.

Internationella valutafonden har också noterat att rådet inte ges den finansiering det behöver. Det är en skam för regeringen att den försöker strypa den granskande verksamheten på detta vis. Andersson behöver snarast tillse att Finanspolitiska rådet får de resurser som krävs för att det ska kunna utföra sitt uppdrag ordentligt.

Alla regeringar förtjänar att utsättas för noggranna och oberoende granskningar.

Daniel Persson