15 sep 2016 06:00

15 sep 2016 06:00

Enhetssträvan splittrar EU

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll under onsdagen det årliga linjetalet i Strasbourg. Trots att budskapet var att Europa behöver mer gemenskap och solidaritet så riskerar talet att leda till det motsatta: mer splittring och ilska. Juncker propagerade nämligen som vanligt om att lösningen på Europas problem var mer EU.

Vidare sade han att nationella intressen ofta får för mycket utrymme och bör sättas åt sidan för att inte stå i vägen för de gemensamma europeiska intressena. Det är sant att det finns många områden inom vilka Europa gynnas av samarbete, men att Juncker uttalar sig som han gör är problematiskt av flera skäl. För även om han för syns skull betonade att han inte vill inskränka medlemsländernas suveränitet, så anser många att kommissionens ständiga påtryckningar för mer överstatlighet innebär just detta.

Skepticismen mot EU har fått stor utbredning i Storbritannien, som röstat för att lämna unionen, men även på andra håll såsom exempelvis Visegradländerna (Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien). I somras manade den tidigare polske premiärministern Donald Tusk, numera Europeiska rådets ordförande, Juncker och andra federationsinriktade unionstoppar till självkritik och försiktighet. ”Besatta vid idén om omedelbar och total integration, så har vi inte lyckats se att vanligt folk, Europas invånare inte delar vår EU-entusiasm”, sade han då.

Juncker var i detta tal lite försiktigare i sitt ordval, men särskilt mycket självkritik hade han inte tagit till sig. Förslagen han presenterade fortsatte längs den utstakade vägen mot mer EU. Vissa av områdena han tog upp kan vara rimliga även utifrån ett subsidiaritetsperspektiv. Ska det exempelvis vara fri rörlighet inom EU är det rimligt att man gemensamt hjälps åt att bevaka de yttre gränserna. Särskilt i sken av de senaste årens migrationsvåg och det växande terroristhotet. Att stärka gränsmyndigheten Frontex och att utvidga kontrollen på inresande i unionen kan därför accepteras av de flesta.

I många andra frågor är ökad unionsutbredning dock tveksam. Att EU:s investeringsfond ska få fördubblad kapacitet och att EU ska satsa stora resurser på en Afrikafond är tveksamt. Det kan även ifrågasättas om det verkligen ska ligga på EU:s bord att bekämpa ungdomsarbetslösheten, lova ungdomar praktik- och jobbgaranti eller att skapa internetuppkoppling åt hela unionen. Att han vill ge unionens höga representant för utrikesfrågor status som utrikesminister samtidigt som han vill göra EU till mer av en militärunion kommer säkert få representanter för flera medlemsländer att protestera.

Det är viktigt att påminna sig om att en anledning till att Europa en gång i tiden växte sig så starkt var den stora pluralism som fanns mellan olika nationer, system och idéer. En pluralism som skapade utbyte, konkurrens och drev på utvecklingen. Det är denna mångfald som ger EU-samarbetet dess styrka. Det vore tragiskt om Europa förlorade sin kraft till följd av en strävan mot likriktning och överstatlighet.

Tony Gunnarsson

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll under onsdagen det årliga linjetalet i Strasbourg. Trots att budskapet var att Europa behöver mer gemenskap och solidaritet så riskerar talet att leda till det motsatta: mer splittring och ilska. Juncker propagerade nämligen som vanligt om att lösningen på Europas problem var mer EU.

Vidare sade han att nationella intressen ofta får för mycket utrymme och bör sättas åt sidan för att inte stå i vägen för de gemensamma europeiska intressena. Det är sant att det finns många områden inom vilka Europa gynnas av samarbete, men att Juncker uttalar sig som han gör är problematiskt av flera skäl. För även om han för syns skull betonade att han inte vill inskränka medlemsländernas suveränitet, så anser många att kommissionens ständiga påtryckningar för mer överstatlighet innebär just detta.

Skepticismen mot EU har fått stor utbredning i Storbritannien, som röstat för att lämna unionen, men även på andra håll såsom exempelvis Visegradländerna (Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien). I somras manade den tidigare polske premiärministern Donald Tusk, numera Europeiska rådets ordförande, Juncker och andra federationsinriktade unionstoppar till självkritik och försiktighet. ”Besatta vid idén om omedelbar och total integration, så har vi inte lyckats se att vanligt folk, Europas invånare inte delar vår EU-entusiasm”, sade han då.

Juncker var i detta tal lite försiktigare i sitt ordval, men särskilt mycket självkritik hade han inte tagit till sig. Förslagen han presenterade fortsatte längs den utstakade vägen mot mer EU. Vissa av områdena han tog upp kan vara rimliga även utifrån ett subsidiaritetsperspektiv. Ska det exempelvis vara fri rörlighet inom EU är det rimligt att man gemensamt hjälps åt att bevaka de yttre gränserna. Särskilt i sken av de senaste årens migrationsvåg och det växande terroristhotet. Att stärka gränsmyndigheten Frontex och att utvidga kontrollen på inresande i unionen kan därför accepteras av de flesta.

I många andra frågor är ökad unionsutbredning dock tveksam. Att EU:s investeringsfond ska få fördubblad kapacitet och att EU ska satsa stora resurser på en Afrikafond är tveksamt. Det kan även ifrågasättas om det verkligen ska ligga på EU:s bord att bekämpa ungdomsarbetslösheten, lova ungdomar praktik- och jobbgaranti eller att skapa internetuppkoppling åt hela unionen. Att han vill ge unionens höga representant för utrikesfrågor status som utrikesminister samtidigt som han vill göra EU till mer av en militärunion kommer säkert få representanter för flera medlemsländer att protestera.

Det är viktigt att påminna sig om att en anledning till att Europa en gång i tiden växte sig så starkt var den stora pluralism som fanns mellan olika nationer, system och idéer. En pluralism som skapade utbyte, konkurrens och drev på utvecklingen. Det är denna mångfald som ger EU-samarbetet dess styrka. Det vore tragiskt om Europa förlorade sin kraft till följd av en strävan mot likriktning och överstatlighet.

Tony Gunnarsson