12 okt 2015 09:53

12 okt 2015 09:53

Nu är det tid för riktigt samarbete

DÖ har fallit. Alla helgens nyhetssändningar har handlat om konsekvenser och analyser efter den övergivna Decemberöverenskommelsen.

Vårt eget kommunalråd Johan Abrahamsson skojar på sociala medier om att hösten är här och att han funderar på när löven ska falla.

Det är han inte ensam om. En av de stora frågorna är hur länge regeringen ska kunna hålla ihop. Något svar är omöjligt att ge, kanske blir det så som många hoppades efter valturbulensen att Socialdemokraterna fortsätter att regera utan Miljöpartiet. Det öppnar för bredare samförståndslösningar mot mitten.

Ett är i alla fall säkert, Stefan Löfven lär inte släppa ifrån sig makten frivilligt. Färskt i minnet är hans deklaration om att inte sitta kvar om alliansen budget vann samt beslutet om nyval. Det blev som bekant ingenting av detta och istället kom Decemberöverenskommelsen.

Att ta ansvar för landet är bra, men det kräver en ansträngning från båda parter. Ska de borgerliga partierna kunna behålla någon form av förtroendekapital gentemot sina väljare krävs att regeringen visar respekt för det jämna valresultatet och står vid sitt ord. I flera frågor har det snarare blivit tvärtom och förtroendet för Löfven och hans regeringen sjunker snabbt.

Att ta ansvar innebär då inte att hålla fast vid en överenskommelse vars intentioner var goda, men som praktiskt urholkat förtroendet för politiken i ett läge som kräver nationell samling. Det var därför Decemberöverenskommelsen var tvungen att somna in.

Nu var det KD som höll i bilan, vilket troligen kommer att innebära ökat stöd i kommande opinionsundersökningar, men sällan har man dock sett Anna Kinberg Batra så upprymd som när hon konstaterade att KDs beslut innebär att DÖ är upphävd. Förhoppningsvis bryter det ett läge som liknats vid handlingsförlamning.

För Mariestad, liksom för alla andra kommuner i landet, är det flyktingkrisen som i det korta perspektivet är den största frågan. Vi har en tillströmning av flyktingar som vi inte haft tidigare och belastningen på välfärdssystemen är ansträngande.

Det är ohållbart att tro att kommuner som redan går på knäna ska kunna lösa de problem som uppstår på egen hand. Mycket går att lära av Tyskland, bland annat när det gäller fördelning inom landet. Det är knappast rimligt att fattiga utflyttningskommuner ska drabbas hårdast enbart på grund av att det finns lediga bostäder. De kommuner som har bäst ekonomi och en god arbetsmarknad har helt andra förutsättningar för ett bra mottagande. Inte minst för att det finns resurser hos rikare kommuner att skyndsamt förstärka skolan som har svårt att hantera alla nya barn som med kort varsel ska in i klasserna.

Men det handlar också om att försöka bryta den trend där Sverige tar emot en oproportionerligt stor andel flyktingar i jämförelse med våra grannländer. Regelverket kräver en anpassning till övriga Europa.

Det betyder inte på något vis att vi ska stänga våra gränser eller upphöra med att ge flyktingar med skyddsskäl asyl. Vi ska vara stolta över att kunna hjälpa till i ett nödläge. Det handlar i stället om att vrida på rattarna i systemet så att de stämmer bättre överens med verkligheten.

Några exempel vore att i större utsträckning ge tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd och likt Tyskland överväga att begränsa kontantbidrag till flyktingar och istället ge naturaförmåner som matkuponger.

Migrationsverket måste också få ökade resurser att klara av en snabbare handläggning. I dag belastas systemen tungt av många asylsökande som inte har skäl nog att stanna. Det är nu politikerna måste visa en handfast och hållbar ledning. Socialdemokrater och moderater bör sätta sig ner för att gemensamt diskutera lösningar.

Både på akuta problem men också för att stoppa den kris demokratin står inför.

Det var därför DÖ var tvungen att begravas.

Nu är det tid för samarbete.

 

Vårt eget kommunalråd Johan Abrahamsson skojar på sociala medier om att hösten är här och att han funderar på när löven ska falla.

Det är han inte ensam om. En av de stora frågorna är hur länge regeringen ska kunna hålla ihop. Något svar är omöjligt att ge, kanske blir det så som många hoppades efter valturbulensen att Socialdemokraterna fortsätter att regera utan Miljöpartiet. Det öppnar för bredare samförståndslösningar mot mitten.

Ett är i alla fall säkert, Stefan Löfven lär inte släppa ifrån sig makten frivilligt. Färskt i minnet är hans deklaration om att inte sitta kvar om alliansen budget vann samt beslutet om nyval. Det blev som bekant ingenting av detta och istället kom Decemberöverenskommelsen.

Att ta ansvar för landet är bra, men det kräver en ansträngning från båda parter. Ska de borgerliga partierna kunna behålla någon form av förtroendekapital gentemot sina väljare krävs att regeringen visar respekt för det jämna valresultatet och står vid sitt ord. I flera frågor har det snarare blivit tvärtom och förtroendet för Löfven och hans regeringen sjunker snabbt.

Att ta ansvar innebär då inte att hålla fast vid en överenskommelse vars intentioner var goda, men som praktiskt urholkat förtroendet för politiken i ett läge som kräver nationell samling. Det var därför Decemberöverenskommelsen var tvungen att somna in.

Nu var det KD som höll i bilan, vilket troligen kommer att innebära ökat stöd i kommande opinionsundersökningar, men sällan har man dock sett Anna Kinberg Batra så upprymd som när hon konstaterade att KDs beslut innebär att DÖ är upphävd. Förhoppningsvis bryter det ett läge som liknats vid handlingsförlamning.

För Mariestad, liksom för alla andra kommuner i landet, är det flyktingkrisen som i det korta perspektivet är den största frågan. Vi har en tillströmning av flyktingar som vi inte haft tidigare och belastningen på välfärdssystemen är ansträngande.

Det är ohållbart att tro att kommuner som redan går på knäna ska kunna lösa de problem som uppstår på egen hand. Mycket går att lära av Tyskland, bland annat när det gäller fördelning inom landet. Det är knappast rimligt att fattiga utflyttningskommuner ska drabbas hårdast enbart på grund av att det finns lediga bostäder. De kommuner som har bäst ekonomi och en god arbetsmarknad har helt andra förutsättningar för ett bra mottagande. Inte minst för att det finns resurser hos rikare kommuner att skyndsamt förstärka skolan som har svårt att hantera alla nya barn som med kort varsel ska in i klasserna.

Men det handlar också om att försöka bryta den trend där Sverige tar emot en oproportionerligt stor andel flyktingar i jämförelse med våra grannländer. Regelverket kräver en anpassning till övriga Europa.

Det betyder inte på något vis att vi ska stänga våra gränser eller upphöra med att ge flyktingar med skyddsskäl asyl. Vi ska vara stolta över att kunna hjälpa till i ett nödläge. Det handlar i stället om att vrida på rattarna i systemet så att de stämmer bättre överens med verkligheten.

Några exempel vore att i större utsträckning ge tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd och likt Tyskland överväga att begränsa kontantbidrag till flyktingar och istället ge naturaförmåner som matkuponger.

Migrationsverket måste också få ökade resurser att klara av en snabbare handläggning. I dag belastas systemen tungt av många asylsökande som inte har skäl nog att stanna. Det är nu politikerna måste visa en handfast och hållbar ledning. Socialdemokrater och moderater bör sätta sig ner för att gemensamt diskutera lösningar.

Både på akuta problem men också för att stoppa den kris demokratin står inför.

Det var därför DÖ var tvungen att begravas.

Nu är det tid för samarbete.

 

  • Karin Eriksson