21 aug 2015 06:00

21 aug 2015 09:12

Nätmobben får inte styra pressetiken

Nyhetssommaren 2015 närmar sig sitt slut. Många rubriker har handlat om grova våldsbrott och i Skaraborg har mordet på Lisa Holm skakat om hela bygden.

I dess spår har diskussionen om etik och publiceringar, inte minst inom sociala medier, tagit fart. Det är bra och välbehövligt. Journalistiken ska granskas och ifrågasättas, men det är på nätet som de grova övertrampen med spekulationer och felaktigt utpekade gärningsmän eskalerat.

Flashback-mobben, som hävdar att det är den enda riktiga yttrandefriheten, har all anledning att skämmas. I trådar har man yttrat sig djupt kränkande mot Lisa Holm med familj och dessutom hängde man tidigt ut en man som misstänkt med både namn och bild. Riktig yttrandefrihet innebär inte att man får förtala människor.

Etablerade mediahus får också klä skott för andras publiceringar som inte alls ryms inom den pressetik vi rättar oss efter. PR-profilen Martin Borgs har exempelvis undersökt genomslaget för artiklar om det uppmärksammade mordet på Ikea. Det visade sig att främlingsfientliga sajter, som Avpixlat, hade lika stor spridning som public service.

För Mariestads-Tidningens del har det varit både ros och ris. Jag har till exempel blivit ombedd att lämna min plats till förfogande på grund av en artikel, likväl som jag mottagit beröm från läsare som tycker att Mariestads-Tidningen är en sansad röst i det offentliga larmet.

Artikeln som föranledde kritik var inte något pressetiskt övertramp. Den innehöll varken felaktig fakta eller spekulationer, men kritiken säger ändå något viktigt om vår tid. Den vittnar om känslomässig upprördhet och svårigheten att hålla två separata tankar igång samtidigt. Vi lever i en tid där det offentliga samtalet allt mer kretsar kring åsikter snarare än fakta. En värld där tyckande från någon som aldrig satt sig in i ett ämne kan få lika stort genomslag som en erfaren forskare eller vetenskapsman.

Den kritiserade artikeln handlade om en tidigare dömd mördare som ställde ut sina tavlor på Bäcken.

Det var tajmingen som felade denna måndag. De stora nyhetsrubrikerna handlade nämligen om mordet på Kinnekulle. Vi har alla berörts av det fruktansvärda dådet och när känslorna tar överhand så är det svårt att inte färga världen utifrån den sinnesstämning man befinner sig i.

Utställningen på Bäcken eller den dömde konstnären hade naturligtvis ingenting med mordet på Kinnekulle att göra, men att han fick utrymme upplevde några läsare som kränkande.

Jag kan förstå känslan. Det var synd att utställningen skulle komma exakt vid denna tidpunkt.

Men jag har ingen förståelse för att man läser in åsikter eller ställningstagande som inte finns. Jag har föga fördragsamhet med grova brottslingar. Visst ska man ge människor en andra chans men det är klokt att göra det med en sund skepsis när någon begått bestialiska våldsbrott.

Det måste ändå gå att berätta en historia utan att det ska kopplas till något annat. Hur skulle vi annars kunna förhålla oss till en värld som har både avgrundsdjup smärta och fantastiska glädjeämnen? Vem kränker man genom att skildra något som inte stämmer överens med hans eller hennes sinnesstämning?

Åsikter väver sig in i journalistiken på ett olyckligt sätt. Läsare förväntar sig att allt ska handla om subjektivt tyckande, men det är inte journalistikens roll. När känslorna stormar på sociala medier är det bra att journalistiken finns med pressetik och kritisk granskning. Reportern ska förhålla sig objektiv.

Det var därför med viss förvåning jag noterade hur Aftonbladet motiverade beslutet att i detalj berätta om knivattacken på Ikea. Den stora ryktesspridningen på nätet var en bidragande orsak till att gå ut med detaljer som polisen ännu inte bekräftat, och förklaringen var att tidningen ville visa att de inte döljer något.

Media ska berätta allt vi vet, men vi måste också tänka på polisens arbete och visa respekt för både anhöriga och misstänka som ännu inte fått sin dom. Vissa uppgifter och detaljer som läckt ut under förundersökningen om mordet på Kinnekulle har vi exempelvis utelämnat. Tids nog får vi veta vad som hänt.

Det är en farlig väg att gå om journalistiken tummar på pressetiska regler med hänvisning till nätmobben.

Nyhetssommaren 2015 närmar sig sitt slut. Många rubriker har handlat om grova våldsbrott och i Skaraborg har mordet på Lisa Holm skakat om hela bygden.

I dess spår har diskussionen om etik och publiceringar, inte minst inom sociala medier, tagit fart. Det är bra och välbehövligt. Journalistiken ska granskas och ifrågasättas, men det är på nätet som de grova övertrampen med spekulationer och felaktigt utpekade gärningsmän eskalerat.

Flashback-mobben, som hävdar att det är den enda riktiga yttrandefriheten, har all anledning att skämmas. I trådar har man yttrat sig djupt kränkande mot Lisa Holm med familj och dessutom hängde man tidigt ut en man som misstänkt med både namn och bild. Riktig yttrandefrihet innebär inte att man får förtala människor.

Etablerade mediahus får också klä skott för andras publiceringar som inte alls ryms inom den pressetik vi rättar oss efter. PR-profilen Martin Borgs har exempelvis undersökt genomslaget för artiklar om det uppmärksammade mordet på Ikea. Det visade sig att främlingsfientliga sajter, som Avpixlat, hade lika stor spridning som public service.

För Mariestads-Tidningens del har det varit både ros och ris. Jag har till exempel blivit ombedd att lämna min plats till förfogande på grund av en artikel, likväl som jag mottagit beröm från läsare som tycker att Mariestads-Tidningen är en sansad röst i det offentliga larmet.

Artikeln som föranledde kritik var inte något pressetiskt övertramp. Den innehöll varken felaktig fakta eller spekulationer, men kritiken säger ändå något viktigt om vår tid. Den vittnar om känslomässig upprördhet och svårigheten att hålla två separata tankar igång samtidigt. Vi lever i en tid där det offentliga samtalet allt mer kretsar kring åsikter snarare än fakta. En värld där tyckande från någon som aldrig satt sig in i ett ämne kan få lika stort genomslag som en erfaren forskare eller vetenskapsman.

Den kritiserade artikeln handlade om en tidigare dömd mördare som ställde ut sina tavlor på Bäcken.

Det var tajmingen som felade denna måndag. De stora nyhetsrubrikerna handlade nämligen om mordet på Kinnekulle. Vi har alla berörts av det fruktansvärda dådet och när känslorna tar överhand så är det svårt att inte färga världen utifrån den sinnesstämning man befinner sig i.

Utställningen på Bäcken eller den dömde konstnären hade naturligtvis ingenting med mordet på Kinnekulle att göra, men att han fick utrymme upplevde några läsare som kränkande.

Jag kan förstå känslan. Det var synd att utställningen skulle komma exakt vid denna tidpunkt.

Men jag har ingen förståelse för att man läser in åsikter eller ställningstagande som inte finns. Jag har föga fördragsamhet med grova brottslingar. Visst ska man ge människor en andra chans men det är klokt att göra det med en sund skepsis när någon begått bestialiska våldsbrott.

Det måste ändå gå att berätta en historia utan att det ska kopplas till något annat. Hur skulle vi annars kunna förhålla oss till en värld som har både avgrundsdjup smärta och fantastiska glädjeämnen? Vem kränker man genom att skildra något som inte stämmer överens med hans eller hennes sinnesstämning?

Åsikter väver sig in i journalistiken på ett olyckligt sätt. Läsare förväntar sig att allt ska handla om subjektivt tyckande, men det är inte journalistikens roll. När känslorna stormar på sociala medier är det bra att journalistiken finns med pressetik och kritisk granskning. Reportern ska förhålla sig objektiv.

Det var därför med viss förvåning jag noterade hur Aftonbladet motiverade beslutet att i detalj berätta om knivattacken på Ikea. Den stora ryktesspridningen på nätet var en bidragande orsak till att gå ut med detaljer som polisen ännu inte bekräftat, och förklaringen var att tidningen ville visa att de inte döljer något.

Media ska berätta allt vi vet, men vi måste också tänka på polisens arbete och visa respekt för både anhöriga och misstänka som ännu inte fått sin dom. Vissa uppgifter och detaljer som läckt ut under förundersökningen om mordet på Kinnekulle har vi exempelvis utelämnat. Tids nog får vi veta vad som hänt.

Det är en farlig väg att gå om journalistiken tummar på pressetiska regler med hänvisning till nätmobben.

  • Karin Eriksson