29 jul 2015 06:00

29 jul 2015 06:00

Religion kan främja integration

I takt med den ökade invandringen har integrationen seglat upp som en av de viktigaste politiska frågorna. Trots detta har vi en regering som närmast har abdikerat inför integrationsutmaningarna. Att sätta tilltro till civilsamhälleliga aktörer, i stället för politiken, är visserligen inte någon svensk paradgren, särskilt inte om aktörerna är av det religiösa slaget. Men att religiösa församlingar kan bidra till att underlätta integrationen i Sverige framgår av författaren Torbjörn Elenskys nya rapport ”Får man ta Gud med sig till Sverige?” (Timbro).

Rapporten är ett konstruktivt inlägg i den häftiga debatt som har rasat det senaste året på grund av terrorsekten Islamiska statens mördande. En redan stark misstänksamhet mot religioner och dess utövare har underblåsts. Inte bara troende muslimer drabbas, utan även utövare av andra religioner. I det sekulära Sverige är religioners potentiellt negativa konsekvenser allmänt tankegods, medan kunskapen om radikaliseringsprocesser fortfarande är bristfällig. Religioners starka identitetsskapande kraft i positiv bemärkelse är också mindre känd.

I rapporten beskrivs några av de funktioner den religiösa hemvisten kan fylla för immigranten. Tydligt är att församlingsdeltagandet kan fungera som en bro in i det nya samhället. I det i hög grad religiösa invandrarlandet USA är denna funktion starkare än i Sverige. Det framgår dock av Elenskys besök i Jakobsbergs moské och pingstförsamlingen i Bredäng att församlingsliv även i Sverige kan vara en bro till inhemska traditioner, vanor och tankemönster. Då församlingsspråket är svenska kan även inträdet på den svenska arbetsmarknaden underlättas. Detsamma gäller integrationsfrämjande kontaktytor rent allmänt.

Mycket tyder dessvärre på att religionens integrationsfunktion är mindre effektiv i starkt sekulariserade länder som Sverige. Religionen och församlingslivet blir i stället för en bro ofta en buffert – en slags trygghetszon med känslor av hemhörighet och skydd mot det okända. Oavsett kan emellertid religionen vara en positiv kraft för integration. Forskning visar att det vanligtvis inte är islam, utan snarare gamla sociala och kulturella strukturer, som står i vägen för integration. Dessa sedvanor kan slipas ner tack vare den gemensamma religiösa identitet församlingslivet underbygger.

Att integrationen historiskt sett har fungerat bättre i USA än i europeiska länder, inklusive Sverige, förklaras förmodligen inte bara av att amerikaner i regel är mindre religionsfientliga. Integrationshämmande förhållanden på arbetsmarknaden ändras dessvärre inte över en natt. Däremot kan vi gott, som föreslås i rapporten, försöka att inta en mera självreflekterande svensk identitet. I mötet med invandrare, särskilt religiösa, skadar inte insikten att svenskarna av många uppfattas som de annorlunda, men att vi alla samtidigt har mer gemensamt än vad vi kanske tror. Bättre integration förutsätter dock att viljan till förståelse är ömsesidig.

Erik Hagström

I takt med den ökade invandringen har integrationen seglat upp som en av de viktigaste politiska frågorna. Trots detta har vi en regering som närmast har abdikerat inför integrationsutmaningarna. Att sätta tilltro till civilsamhälleliga aktörer, i stället för politiken, är visserligen inte någon svensk paradgren, särskilt inte om aktörerna är av det religiösa slaget. Men att religiösa församlingar kan bidra till att underlätta integrationen i Sverige framgår av författaren Torbjörn Elenskys nya rapport ”Får man ta Gud med sig till Sverige?” (Timbro).

Rapporten är ett konstruktivt inlägg i den häftiga debatt som har rasat det senaste året på grund av terrorsekten Islamiska statens mördande. En redan stark misstänksamhet mot religioner och dess utövare har underblåsts. Inte bara troende muslimer drabbas, utan även utövare av andra religioner. I det sekulära Sverige är religioners potentiellt negativa konsekvenser allmänt tankegods, medan kunskapen om radikaliseringsprocesser fortfarande är bristfällig. Religioners starka identitetsskapande kraft i positiv bemärkelse är också mindre känd.

I rapporten beskrivs några av de funktioner den religiösa hemvisten kan fylla för immigranten. Tydligt är att församlingsdeltagandet kan fungera som en bro in i det nya samhället. I det i hög grad religiösa invandrarlandet USA är denna funktion starkare än i Sverige. Det framgår dock av Elenskys besök i Jakobsbergs moské och pingstförsamlingen i Bredäng att församlingsliv även i Sverige kan vara en bro till inhemska traditioner, vanor och tankemönster. Då församlingsspråket är svenska kan även inträdet på den svenska arbetsmarknaden underlättas. Detsamma gäller integrationsfrämjande kontaktytor rent allmänt.

Mycket tyder dessvärre på att religionens integrationsfunktion är mindre effektiv i starkt sekulariserade länder som Sverige. Religionen och församlingslivet blir i stället för en bro ofta en buffert – en slags trygghetszon med känslor av hemhörighet och skydd mot det okända. Oavsett kan emellertid religionen vara en positiv kraft för integration. Forskning visar att det vanligtvis inte är islam, utan snarare gamla sociala och kulturella strukturer, som står i vägen för integration. Dessa sedvanor kan slipas ner tack vare den gemensamma religiösa identitet församlingslivet underbygger.

Att integrationen historiskt sett har fungerat bättre i USA än i europeiska länder, inklusive Sverige, förklaras förmodligen inte bara av att amerikaner i regel är mindre religionsfientliga. Integrationshämmande förhållanden på arbetsmarknaden ändras dessvärre inte över en natt. Däremot kan vi gott, som föreslås i rapporten, försöka att inta en mera självreflekterande svensk identitet. I mötet med invandrare, särskilt religiösa, skadar inte insikten att svenskarna av många uppfattas som de annorlunda, men att vi alla samtidigt har mer gemensamt än vad vi kanske tror. Bättre integration förutsätter dock att viljan till förståelse är ömsesidig.

Erik Hagström