18 jun 2015 06:00

18 jun 2015 17:03

Minst inflytande har medborgarna

Kommunalråd Johan Abrahamsson (M) sa under måndagens budgetdebatt att han var ledsen om han gjorde några i salen besvikna när han yttrade följande ord: ”Medborgarna är inte till för politiker och tjänstemän. Det är faktiskt politiker och tjänstemän som är till för medborgarna.”

Det hela handlade om vilka funktioner som ska finnas i ett utökat medborgarkontor på nedre plan i stadshuset. Kommunalrådet poängterade att några tjänstemän måste lämna ”skalskyddet” i huset och flytta närmre kommuninvånarna för att kunna ge en bättre service. Många åhörare blev säkert förvånade. Det borde vara en självklarhet att kommunanställda och politiker är till för medborgarna. Det är ett fint uppdrag att vara i det allmännas tjänst. Jag undrar vem som skulle bli besviken av att bli påmind om det?

Kommunalrådets markering väcker dock frågor om hur det står till med vår demokrati. I 2014 års demokratiutredning, som leds av Olle Wästberg, konstateras att den svenska demokratin är relativt välmående om man frågar medborgarna, men det finns vissa tecken på begynnande sjukdom. Delaktigheten mellan valen i politiken är exempelvis låg. Enligt en undersökning tycker knappt hälften av de förtroendevalda att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av, då de upplever att de sitter på åskådarplats. De verkliga besluten fattas av tjänstemän eller i uppgörelser över deras huvuden. Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev: ”När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation.”

Samtidigt märker vi på Mariestads-Tidningen hur kommunens organisation tystnar. Ansvariga tjänstemän gör sig emellanåt oanträffbara när vi söker dem, vi får kortfattade eller inga svar, offentliga handlingar kan vara svåra att få ut och ibland lyckas inte ens kommunens egna tjänstemän hitta efterfrågade handlingar i diariet. Politiker vågar eller vill inte yttra sig innan beslut är fattade. Det blir således svårare och svårare att få en folklig förankring under beslutsprocessen. Demokrati i betydelsen folkmakt tycks tunnas ut. Då ska man inte förväxla folkmakt med populism. Ibland måste obekväma beslut fattas för en långsiktig nytta. Men utan att lyssna på medborgarna kommer stadshuset att bli den förskansade borg som Johan Abrahamsson varnar för.

Jag har inte tillräcklig insyn för att med bestämdhet säga att Mariestad skulle vara i riskzonen, men att kommunens högste politiker slår larm om bristande demokratisk förankring från talarstolen är ändå en klar fingervisning om att vi bör ta problemet på allvar.

När politikerna bestämmer att mer pengar ska plockas ur våra plånböcker, oavsett om det gäller skatt eller avgifter, måste vi ha en chans att granska rimligheten i att våra privata ekonomier försämras ytterligare. Vi måste kunna lita på att någon utanför kommunens egen organisation får insyn och att pengarna förvaltas på ett ansvarsfullt sätt. Det är ju faktiskt vi som är både finansiärer och kunder. Vi betalar en stor del av våra inkomster till kommunen och för dessa pengar får vi god service och värdefull verksamhet. Men utan öppenhet och granskning riskerar vi att utveckla en kultur där enskilda skor sig på skattemedel, enbart anställer vänner och bekanta eller slösar med våra gemensamma pengar.

I det avseendet är det bra att Johan Abrahamsson påminner om det självklara.

Det är bara sorgligt att det ska vara nödvändigt.

 

Det hela handlade om vilka funktioner som ska finnas i ett utökat medborgarkontor på nedre plan i stadshuset. Kommunalrådet poängterade att några tjänstemän måste lämna ”skalskyddet” i huset och flytta närmre kommuninvånarna för att kunna ge en bättre service. Många åhörare blev säkert förvånade. Det borde vara en självklarhet att kommunanställda och politiker är till för medborgarna. Det är ett fint uppdrag att vara i det allmännas tjänst. Jag undrar vem som skulle bli besviken av att bli påmind om det?

Kommunalrådets markering väcker dock frågor om hur det står till med vår demokrati. I 2014 års demokratiutredning, som leds av Olle Wästberg, konstateras att den svenska demokratin är relativt välmående om man frågar medborgarna, men det finns vissa tecken på begynnande sjukdom. Delaktigheten mellan valen i politiken är exempelvis låg. Enligt en undersökning tycker knappt hälften av de förtroendevalda att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av, då de upplever att de sitter på åskådarplats. De verkliga besluten fattas av tjänstemän eller i uppgörelser över deras huvuden. Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev: ”När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation.”

Samtidigt märker vi på Mariestads-Tidningen hur kommunens organisation tystnar. Ansvariga tjänstemän gör sig emellanåt oanträffbara när vi söker dem, vi får kortfattade eller inga svar, offentliga handlingar kan vara svåra att få ut och ibland lyckas inte ens kommunens egna tjänstemän hitta efterfrågade handlingar i diariet. Politiker vågar eller vill inte yttra sig innan beslut är fattade. Det blir således svårare och svårare att få en folklig förankring under beslutsprocessen. Demokrati i betydelsen folkmakt tycks tunnas ut. Då ska man inte förväxla folkmakt med populism. Ibland måste obekväma beslut fattas för en långsiktig nytta. Men utan att lyssna på medborgarna kommer stadshuset att bli den förskansade borg som Johan Abrahamsson varnar för.

Jag har inte tillräcklig insyn för att med bestämdhet säga att Mariestad skulle vara i riskzonen, men att kommunens högste politiker slår larm om bristande demokratisk förankring från talarstolen är ändå en klar fingervisning om att vi bör ta problemet på allvar.

När politikerna bestämmer att mer pengar ska plockas ur våra plånböcker, oavsett om det gäller skatt eller avgifter, måste vi ha en chans att granska rimligheten i att våra privata ekonomier försämras ytterligare. Vi måste kunna lita på att någon utanför kommunens egen organisation får insyn och att pengarna förvaltas på ett ansvarsfullt sätt. Det är ju faktiskt vi som är både finansiärer och kunder. Vi betalar en stor del av våra inkomster till kommunen och för dessa pengar får vi god service och värdefull verksamhet. Men utan öppenhet och granskning riskerar vi att utveckla en kultur där enskilda skor sig på skattemedel, enbart anställer vänner och bekanta eller slösar med våra gemensamma pengar.

I det avseendet är det bra att Johan Abrahamsson påminner om det självklara.

Det är bara sorgligt att det ska vara nödvändigt.

 

  • Karin Eriksson