29 maj 2015 06:00

29 maj 2015 09:00

Begriplig känsla, men saknar lösningar

En av veckans mest lästa artiklar var kommunalråd Johan Abrahamssons debattinlägg i tisdags om en kriminell mans framfart i staden.

Abrahamsson förordade livstidsstraff och uppmanade Mariestads-Tidningen att namnge mannen som kallas ”Daniel”. Kommunalrådet fick många popularitetspoäng och sympatier från både höger och vänster. Det är lätt att förstå.

Mariestadsborna har tröttnat på inbrott, buskörning, skadegörelse, narkotikabrott, fylla på stationshuset, dieselstölder, nedskräpning, åldringsbrott, misshandel, mord, bedrägerier och till råga på allt långa väntetider när man ringer polisen.

Äntligen vågar någon sätta ner foten när det gäller stadens kriminella! Daniel har flitigt samlat rubriker ur brottskatalogen. Han har gjort sig skyldig till bland annat grov misshandel, rattfylleri, olaga hot, våldsamt motstånd, flera stölder, övergrepp i rättssak och fått besöksförbud gällande en kvinna. Ingen snygg meritlista.

Men vilken fot var det egentligen kommunalrådet satte ner? Att skriva en debattartikel i affekt visar möjligen att måttet är rågat för Mariestadsborna. Jag betvivlar dock att Daniel rättar sig efter kommunalrådets reprimand. Lösningen är snarare en polis som kommer när man larmar, som patrullerar gatorna på nätterna, som faktiskt löser många av de vardagsbrott som eroderar förtroende för rättssamhället. Det bör kombineras med förebyggande arbete redan i tidig skolålder. Hur många nya ”Daniel” skulle dyka upp i ett laglöst land när vi stängt in honom och kastat bort nyckeln?

Skulle vi sätta alla kriminella på livstids fängelsestraff så måste vi inte bara bygga nya anstalter utan även höja skatterna. En livstidsdömd fånge kostar mer än en miljon kronor om året. Ett tankeexperiment är att istället för livstidsdom anställa poliser för en miljon kronor så kunde dessa punktmarkera den kriminelle nästan dygnet runt och vi fick alla sova gott om nätterna. Det är varken rimligt eller ekonomiskt hållbart, men ger i alla fall en fingervisning om hur resurserna används och fördelas.

Det är också en viktig moralisk fråga. Är det verkligen rätt väg att stoppa undan alla kriminella för evigt? Är det en värdig människosyn? Bör Sveriges straffpåföljder närma sig några av världens värsta diktaturer?

Våra pressetiska regler säger att vi ska vara försiktiga med namnpubliceringar och noga överväga den publicistiska skadan. Offentliga personer med makt får finna sig i en helt annan granskning än en ung man med invandrarbakgrund, utan utbildning eller riktig maktposition. Skvallervärdet må vara högt, men inte allmänintresset. Är det någon som verkligen är intresserad av att ta reda på vem han är så har vi en offentlighetsprincip i Sverige där det står var och en fritt att läsa exempelvis polisens förundersökning när åtal väckts.

Det betyder inte att det är fel att uttrycka frustration över saker och tings tillstånd. Vi måste få säga att kriminella är parasiter på vårt gemensamma samhällsbygge. Vi har tröttnat på att nästan varenda rättstvist, bekostad av våra skattepengar, går till att försvara störande människor som blir kränkta, klottrare som berövas sin rätt att uttrycka sig eller fuskare som känner sig diskriminerade.

Men därifrån till att frångå gällande rättsprinciper vore ett olyckligt steg. Vi har fortfarande högt förtroende för ett system som bygger på rättssäkerhet, öppenhet och medmänsklighet.

Alternativet skulle vara att ta rättvisan i egna händer. Då har historien visat att den inte brukar vara så rättvis längre.

 

Abrahamsson förordade livstidsstraff och uppmanade Mariestads-Tidningen att namnge mannen som kallas ”Daniel”. Kommunalrådet fick många popularitetspoäng och sympatier från både höger och vänster. Det är lätt att förstå.

Mariestadsborna har tröttnat på inbrott, buskörning, skadegörelse, narkotikabrott, fylla på stationshuset, dieselstölder, nedskräpning, åldringsbrott, misshandel, mord, bedrägerier och till råga på allt långa väntetider när man ringer polisen.

Äntligen vågar någon sätta ner foten när det gäller stadens kriminella! Daniel har flitigt samlat rubriker ur brottskatalogen. Han har gjort sig skyldig till bland annat grov misshandel, rattfylleri, olaga hot, våldsamt motstånd, flera stölder, övergrepp i rättssak och fått besöksförbud gällande en kvinna. Ingen snygg meritlista.

Men vilken fot var det egentligen kommunalrådet satte ner? Att skriva en debattartikel i affekt visar möjligen att måttet är rågat för Mariestadsborna. Jag betvivlar dock att Daniel rättar sig efter kommunalrådets reprimand. Lösningen är snarare en polis som kommer när man larmar, som patrullerar gatorna på nätterna, som faktiskt löser många av de vardagsbrott som eroderar förtroende för rättssamhället. Det bör kombineras med förebyggande arbete redan i tidig skolålder. Hur många nya ”Daniel” skulle dyka upp i ett laglöst land när vi stängt in honom och kastat bort nyckeln?

Skulle vi sätta alla kriminella på livstids fängelsestraff så måste vi inte bara bygga nya anstalter utan även höja skatterna. En livstidsdömd fånge kostar mer än en miljon kronor om året. Ett tankeexperiment är att istället för livstidsdom anställa poliser för en miljon kronor så kunde dessa punktmarkera den kriminelle nästan dygnet runt och vi fick alla sova gott om nätterna. Det är varken rimligt eller ekonomiskt hållbart, men ger i alla fall en fingervisning om hur resurserna används och fördelas.

Det är också en viktig moralisk fråga. Är det verkligen rätt väg att stoppa undan alla kriminella för evigt? Är det en värdig människosyn? Bör Sveriges straffpåföljder närma sig några av världens värsta diktaturer?

Våra pressetiska regler säger att vi ska vara försiktiga med namnpubliceringar och noga överväga den publicistiska skadan. Offentliga personer med makt får finna sig i en helt annan granskning än en ung man med invandrarbakgrund, utan utbildning eller riktig maktposition. Skvallervärdet må vara högt, men inte allmänintresset. Är det någon som verkligen är intresserad av att ta reda på vem han är så har vi en offentlighetsprincip i Sverige där det står var och en fritt att läsa exempelvis polisens förundersökning när åtal väckts.

Det betyder inte att det är fel att uttrycka frustration över saker och tings tillstånd. Vi måste få säga att kriminella är parasiter på vårt gemensamma samhällsbygge. Vi har tröttnat på att nästan varenda rättstvist, bekostad av våra skattepengar, går till att försvara störande människor som blir kränkta, klottrare som berövas sin rätt att uttrycka sig eller fuskare som känner sig diskriminerade.

Men därifrån till att frångå gällande rättsprinciper vore ett olyckligt steg. Vi har fortfarande högt förtroende för ett system som bygger på rättssäkerhet, öppenhet och medmänsklighet.

Alternativet skulle vara att ta rättvisan i egna händer. Då har historien visat att den inte brukar vara så rättvis längre.

 

  • Karin Eriksson