20 maj 2015 06:00

22 maj 2015 12:19

Vård...var god dröj!

”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

Så står det i andra paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen.

I vårt område är det Västra Götalandsregionen som ska se till att lagens ord om lika vård efterlevs. Jag läser på Regionens hemsida ”att på vårdcentralen får man en trygg kontakt genom hela livet och vi hälsar barn och vuxna i alla åldrar välkomna!”

Det är en trygghet som 80-åriga Kerstin inte riktigt vågar lita på. Hon är en av de patienter som hamnat i kläm i läkarbristens Skaraborg. Hon hade ringt om en tid på vårdcentralen i Mariestad eftersom hon var osäker på sina mediciner och blev satt på väntelista. Den väntetiden skulle sträcka sig ända till hösten.

Det är lätt att bli upprörd när man hör om äldre människors känsla av oro och vanmakt. Är det här verkligen det pålitliga Sverige som tar hand om sina medborgare? Jag pratade med en mamma som hade en dotter med urinvägsinfektion. Tiderna på vårdcentralen var slut och hon uppmanades att åka till akuten, där fick hon sitta med sin lilla dotter och vänta halva natten.

Problemet med den krackelerande vården är inte bara ett bekymmer för den enskilde patienten. Den ifrågasätter själva fundamentet för välfärdsstaten. Vad händer med gemenskapen i ett samhälle där närmare var tionde medborgare i arbetsför ålder skaffat sig en privat lösning för att man tröttnat på köerna samtidigt som vårdcentralen säger att de icke akuta patientärendena får vänta till hösten?

Vilket förtroende för samhällskontraktet får medborgarna när vårdcentralen lägger ner den öppna sköterskemottagningen på grund av att det kom för många människor? I mina öron låter det snarare som om anstormningen av patienter skulle leda till längre öppethållande och fler sjuksköterskor. Att strypa tillgången till vård innebär kortare väntetid, men knappast en lösning på problemet.

Det finns en väl utbyggd administration och politisk organisation i Regionen som kostar skattebetalarna stora summor. Här ska problemlösningen ske. Ingen förväntar sig att Närhälsan i Mariestad ska hitta lösningarna, men ändå är det på lokal nivå som trycket är hårdast. Personalen sliter för att få verksamheten att gå runt.

Vill man återknyta ett förtroende för vårt välfärdssystem måste intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen efterlevas. Det spelar ingen roll om hemsidans löften är fagra eller politikerna talar om solidaritet när verkligheten visar något annat. Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Vi har all rätt att förvänta oss att systemet fungerar.

I Mariestad kan den som inte får en tid på vårdcentralen sätta sig i bilen och köra till akutmottagningen i Skövde. Det kan visserligen bli en väntan på många timmar i ett överfullt väntrum, men möjligheten finns.

För de äldre människor som inte har tillgång till bil och där hälsoläget inte är tillräckligt allvarligt för ambulans blir den resan mycket besvärligare.

För en 80-åring som oroar sig över att hennes mediciner inte fungerar som det är tänkt skulle resan dessutom vara helt onödig. Hon skulle inte få någon tid bland alla akutpatienter.

Det blir till att vänta.

Under tiden har förmodligen några till tecknat en privat försäkring och förändrat statistiken ytterligare.

Karin Eriksson

”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

Så står det i andra paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen.

I vårt område är det Västra Götalandsregionen som ska se till att lagens ord om lika vård efterlevs. Jag läser på Regionens hemsida ”att på vårdcentralen får man en trygg kontakt genom hela livet och vi hälsar barn och vuxna i alla åldrar välkomna!”

Det är en trygghet som 80-åriga Kerstin inte riktigt vågar lita på. Hon är en av de patienter som hamnat i kläm i läkarbristens Skaraborg. Hon hade ringt om en tid på vårdcentralen i Mariestad eftersom hon var osäker på sina mediciner och blev satt på väntelista. Den väntetiden skulle sträcka sig ända till hösten.

Det är lätt att bli upprörd när man hör om äldre människors känsla av oro och vanmakt. Är det här verkligen det pålitliga Sverige som tar hand om sina medborgare? Jag pratade med en mamma som hade en dotter med urinvägsinfektion. Tiderna på vårdcentralen var slut och hon uppmanades att åka till akuten, där fick hon sitta med sin lilla dotter och vänta halva natten.

Problemet med den krackelerande vården är inte bara ett bekymmer för den enskilde patienten. Den ifrågasätter själva fundamentet för välfärdsstaten. Vad händer med gemenskapen i ett samhälle där närmare var tionde medborgare i arbetsför ålder skaffat sig en privat lösning för att man tröttnat på köerna samtidigt som vårdcentralen säger att de icke akuta patientärendena får vänta till hösten?

Vilket förtroende för samhällskontraktet får medborgarna när vårdcentralen lägger ner den öppna sköterskemottagningen på grund av att det kom för många människor? I mina öron låter det snarare som om anstormningen av patienter skulle leda till längre öppethållande och fler sjuksköterskor. Att strypa tillgången till vård innebär kortare väntetid, men knappast en lösning på problemet.

Det finns en väl utbyggd administration och politisk organisation i Regionen som kostar skattebetalarna stora summor. Här ska problemlösningen ske. Ingen förväntar sig att Närhälsan i Mariestad ska hitta lösningarna, men ändå är det på lokal nivå som trycket är hårdast. Personalen sliter för att få verksamheten att gå runt.

Vill man återknyta ett förtroende för vårt välfärdssystem måste intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen efterlevas. Det spelar ingen roll om hemsidans löften är fagra eller politikerna talar om solidaritet när verkligheten visar något annat. Sverige har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Vi har all rätt att förvänta oss att systemet fungerar.

I Mariestad kan den som inte får en tid på vårdcentralen sätta sig i bilen och köra till akutmottagningen i Skövde. Det kan visserligen bli en väntan på många timmar i ett överfullt väntrum, men möjligheten finns.

För de äldre människor som inte har tillgång till bil och där hälsoläget inte är tillräckligt allvarligt för ambulans blir den resan mycket besvärligare.

För en 80-åring som oroar sig över att hennes mediciner inte fungerar som det är tänkt skulle resan dessutom vara helt onödig. Hon skulle inte få någon tid bland alla akutpatienter.

Det blir till att vänta.

Under tiden har förmodligen några till tecknat en privat försäkring och förändrat statistiken ytterligare.

Karin Eriksson