10 apr 2015 06:00

10 apr 2015 06:00

När säkerhetspolitik och verklighet går åt olika håll

Soldater från Skaraborg får inte tillräckligt med mat i Mali.

Det var gårdagens huvudnyhet i Dagens Nyheter. I samma tidning skriver försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström att Sverige bör skicka en väpnad styrka till norra Irak.

Det finns ett trovärdighetsproblem i Sveriges säkerhetspolitik. Ett problem som handlar om att politik och verklighet inte alltid håller samman.

Regeringsförslag om en styrka till norra Irak borde redan ha föregåtts av snabba och hållbara beslut för att strypa tillförseln av IS-krigare från Sverige. De är i dag betydligt fler än de 35 personer som regeringen vill skicka för att delta i den internationella koalitionen mot IS.

Styrkan i Mali ska naturligtvis ha all den utrustning och proviant som behövs för att kunna lösa sitt uppdrag. Huvuddelen av den svenska personalen kommer från Skaraborg och underrättelsebataljonen på K 3 i Karlsborg. Skickar Sveriges riksdag ut soldater att riskera sina liv i fjärran länder så måste de också få det som krävs för att må bra.

Campen i Mali har exempelvis haft allvarliga logistikproblem där material kommit sent eller inte alls. Uppgiften att bedriva underrättelsearbete har många gånger fått stå tillbaka för att rent praktiskt lösa provisoriskt byggande av campen. Det uppdrag soldaterna tränats till har inte alltid kunnat utföras på grund av brister i utrustning, förläggning eller proviant.

När den näringslivsexpert DN talat med säger att ”Soldaterna kommer att bli mer och mer undernärda och riskerar bristsjukdomar om det fortsätter så här” funderar man på om det verkligen handlar om vårt genomreglerade Sverige.

En utlandstjänstgöring är fysiskt krävande. Det tär på soldaternas hälsa och fysik även när matransonen är god och riklig. Varje dag bär man tung utrustning och får ofta genomföra fysiskt ansträngande uppdrag i ett tufft klimat.

Att svensk säkerhetspolitik kan kosta människoliv är alla som åker på utlandstjänst medvetna om. Men att svenska politiker och myndigheter inte gör sitt yttersta för att minimera riskerna är inte värdigt ett demokratiskt land. Afghanistaninsatsen vittnar exempelvis om hur nödvändig och efterfrågad säkerhetsutrustning kommit styrkorna till del först efter många påtryckningar och medial uppmärksamhet.

Att uppdraget i Mali är både svårt och besvärligt kan knappast ha kommit som en överraskning.

När våra politiker med stolthet talar om Sveriges internationella uppdrag bör vi fråga oss om det enbart handlar om storpolitik eller om det faktiskt är tänkt att vara en praktisk hjälp för säkerhetsbyggandet i de länder vi åker till. Är det värt att skicka svenska soldater på högriskuppdrag i utlandet för att få en fjäder i hatten och stärka våra internationella förbindelser utan att ge de förutsättningar som krävs? Vill vi verkligen betala det priset?

Sverige har uppenbarligen inte prioriterat vare sig våra soldater eller de civila de är satta att skydda och stödja i Mali.

 

Det var gårdagens huvudnyhet i Dagens Nyheter. I samma tidning skriver försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström att Sverige bör skicka en väpnad styrka till norra Irak.

Det finns ett trovärdighetsproblem i Sveriges säkerhetspolitik. Ett problem som handlar om att politik och verklighet inte alltid håller samman.

Regeringsförslag om en styrka till norra Irak borde redan ha föregåtts av snabba och hållbara beslut för att strypa tillförseln av IS-krigare från Sverige. De är i dag betydligt fler än de 35 personer som regeringen vill skicka för att delta i den internationella koalitionen mot IS.

Styrkan i Mali ska naturligtvis ha all den utrustning och proviant som behövs för att kunna lösa sitt uppdrag. Huvuddelen av den svenska personalen kommer från Skaraborg och underrättelsebataljonen på K 3 i Karlsborg. Skickar Sveriges riksdag ut soldater att riskera sina liv i fjärran länder så måste de också få det som krävs för att må bra.

Campen i Mali har exempelvis haft allvarliga logistikproblem där material kommit sent eller inte alls. Uppgiften att bedriva underrättelsearbete har många gånger fått stå tillbaka för att rent praktiskt lösa provisoriskt byggande av campen. Det uppdrag soldaterna tränats till har inte alltid kunnat utföras på grund av brister i utrustning, förläggning eller proviant.

När den näringslivsexpert DN talat med säger att ”Soldaterna kommer att bli mer och mer undernärda och riskerar bristsjukdomar om det fortsätter så här” funderar man på om det verkligen handlar om vårt genomreglerade Sverige.

En utlandstjänstgöring är fysiskt krävande. Det tär på soldaternas hälsa och fysik även när matransonen är god och riklig. Varje dag bär man tung utrustning och får ofta genomföra fysiskt ansträngande uppdrag i ett tufft klimat.

Att svensk säkerhetspolitik kan kosta människoliv är alla som åker på utlandstjänst medvetna om. Men att svenska politiker och myndigheter inte gör sitt yttersta för att minimera riskerna är inte värdigt ett demokratiskt land. Afghanistaninsatsen vittnar exempelvis om hur nödvändig och efterfrågad säkerhetsutrustning kommit styrkorna till del först efter många påtryckningar och medial uppmärksamhet.

Att uppdraget i Mali är både svårt och besvärligt kan knappast ha kommit som en överraskning.

När våra politiker med stolthet talar om Sveriges internationella uppdrag bör vi fråga oss om det enbart handlar om storpolitik eller om det faktiskt är tänkt att vara en praktisk hjälp för säkerhetsbyggandet i de länder vi åker till. Är det värt att skicka svenska soldater på högriskuppdrag i utlandet för att få en fjäder i hatten och stärka våra internationella förbindelser utan att ge de förutsättningar som krävs? Vill vi verkligen betala det priset?

Sverige har uppenbarligen inte prioriterat vare sig våra soldater eller de civila de är satta att skydda och stödja i Mali.

 

  • Karin Eriksson