26 mar 2015 06:00

26 mar 2015 08:18

Offentlig flykt till storstäderna

LEDARE

Skatteverket kommer att lägga ned sin verksamhet på nio orter, däribland Mariestad. Arbetsförmedlingen går vidare med sina planer på att rationalisera bort en tredjedel av sina kontor, det är runt 100 kontor som försvinner.

Samtidigt finns det också tecken på att domstolsdöden (som tidigare slagit hårt mot Mariestad) kan vara i återkommande, då det sista målet nu avgjorts i tingsstället i Oskarshamn.

Sett vart och ett för sig är det inget anmärkningsvärt med något av alla dessa enskilda beslut. Det offentliga kan inte vara okänsligt för hur det använder pengar och bör aktsamt undvika att slösa med skattepengar. Men även om varje enskilt beslut är rationellt blir summan av dem förödande.

De kvalificerade jobben försvinner, inte bara från landsbygden utan även från större städer. Kriminalvårdens huvudkontor ligger i Norrköping. Ändå lyckades man inte rekrytera en generaldirektör som var villig att arbeta där. När Nils Öberg tillträdde som generaldirektör i januari 2012 öppnade myndigheten raskt ett nytt kontor i Stockholm för Öberg och ett par andra höga chefer. Bara hyran för kontoret gick på omkring 1,3 miljoner kronor per år, rapporterade Sveriges Radio.

När de kvalificerade jobben försvinner uppstår flera problem. Det blir svårt för dem som utbildar sig att stanna kvar på orten, eller ens i regionen. Med varje flyttlass minskar också förutsättningarna att driva andra rörelser. Centraliseringen underlättar dock inte bara utflyttningen, den försvårar även inflyttningen. Rekryteringen av de kvarvarande kvalificerade jobben blir svårare då många tvingas tacka nej eftersom deras partner inte kan finna arbete i närheten. Detta gör det i sin tur ännu mer rationellt att flytta ännu fler kvalificerade arbeten till Stockholm. Det är en självfödande problematik.

När land och stad ställs mot varandra är det staden som är normen. Utgångspunkten är att det är logiskt att ha verksamheten i exempelvis Stockholm, Göteborg eller Uppsala och att något annat måste vara väldigt väl motiverat.

Att det inte skulle gå att få kompetenta medarbetare någon annanstans än i de största städerna är befängt. Många som flyttar dit gör det enbart för att de kvalificerade jobben har centrerats dit. Det kommer inte att sluta, storstäderna kommer av fullt naturliga skäl att ha fler kvalificerade arbetsplatser även framöver. Men det offentliga behöver inte bidra till utarmningen av resten av landet.

Logik talar mer för resten av landet än för storstäderna. Kompetensen finns uppenbarligen där och lokalhyrorna är väsentligt lägre än i storstäderna. Det viktigaste argumentet är dock demokrativården. I takt med att myndigheterna avskärmar sig från många medborgares vardag riskerar respekten för deras verksamhet att minska. Det gäller inte enbart polis-, åklagar- och domstolsväsendena utan i högsta grad också Skatteverket och Arbetsförmedlingen.

Flykten till städerna är verklig, men det är det offentliga som driver på den. Det behöver inte vara så.

 

Samtidigt finns det också tecken på att domstolsdöden (som tidigare slagit hårt mot Mariestad) kan vara i återkommande, då det sista målet nu avgjorts i tingsstället i Oskarshamn.

Sett vart och ett för sig är det inget anmärkningsvärt med något av alla dessa enskilda beslut. Det offentliga kan inte vara okänsligt för hur det använder pengar och bör aktsamt undvika att slösa med skattepengar. Men även om varje enskilt beslut är rationellt blir summan av dem förödande.

De kvalificerade jobben försvinner, inte bara från landsbygden utan även från större städer. Kriminalvårdens huvudkontor ligger i Norrköping. Ändå lyckades man inte rekrytera en generaldirektör som var villig att arbeta där. När Nils Öberg tillträdde som generaldirektör i januari 2012 öppnade myndigheten raskt ett nytt kontor i Stockholm för Öberg och ett par andra höga chefer. Bara hyran för kontoret gick på omkring 1,3 miljoner kronor per år, rapporterade Sveriges Radio.

När de kvalificerade jobben försvinner uppstår flera problem. Det blir svårt för dem som utbildar sig att stanna kvar på orten, eller ens i regionen. Med varje flyttlass minskar också förutsättningarna att driva andra rörelser. Centraliseringen underlättar dock inte bara utflyttningen, den försvårar även inflyttningen. Rekryteringen av de kvarvarande kvalificerade jobben blir svårare då många tvingas tacka nej eftersom deras partner inte kan finna arbete i närheten. Detta gör det i sin tur ännu mer rationellt att flytta ännu fler kvalificerade arbeten till Stockholm. Det är en självfödande problematik.

När land och stad ställs mot varandra är det staden som är normen. Utgångspunkten är att det är logiskt att ha verksamheten i exempelvis Stockholm, Göteborg eller Uppsala och att något annat måste vara väldigt väl motiverat.

Att det inte skulle gå att få kompetenta medarbetare någon annanstans än i de största städerna är befängt. Många som flyttar dit gör det enbart för att de kvalificerade jobben har centrerats dit. Det kommer inte att sluta, storstäderna kommer av fullt naturliga skäl att ha fler kvalificerade arbetsplatser även framöver. Men det offentliga behöver inte bidra till utarmningen av resten av landet.

Logik talar mer för resten av landet än för storstäderna. Kompetensen finns uppenbarligen där och lokalhyrorna är väsentligt lägre än i storstäderna. Det viktigaste argumentet är dock demokrativården. I takt med att myndigheterna avskärmar sig från många medborgares vardag riskerar respekten för deras verksamhet att minska. Det gäller inte enbart polis-, åklagar- och domstolsväsendena utan i högsta grad också Skatteverket och Arbetsförmedlingen.

Flykten till städerna är verklig, men det är det offentliga som driver på den. Det behöver inte vara så.

 

  • Daniel Persson