09 jan 2015 06:00

23 jan 2015 13:57

Vem är Charlie?

Idag är alla Charlie. Alla vill visa sin sympati för det fria ordet efter det kallblodiga dådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Nu står större delen av offentligheten i den fria världen upp mot åsiktsförtrycket. Det är bra och välkommet.

Det är svårt att ta annan ställning i valet mellan serietecknare och Kalasjnikovbeväpnade mördare. När saken inte ställts så på sin spets har det tyvärr inte varit lika solklart att alla verkligen är Charlie. Alla har inte alltid stått upp för yttrandefriheten och mot åsiktsförbud och censur.

När Jyllands-Posten 2006 publicerade karikatyrteckningar på profeten Mohammed sa en av den nya svenska regeringens ministrar så här i en intervju med tidningen Dagen (2/2 2006):

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”Citatet kommer från Mehmet Kaplan (MP). Uttalanden som det har präglat mycket av den offentliga debatten. Man vill gärna ha yttrandefrihet men inte när det blir jobbigt för att någon grupp inte håller med.

I en SIFO-undersökning som Tidningsutgivarna gjorde 2008 och upprepade 2010 svarar var femte respektive var fjärde riksdagsledamot anonymt att det är inte borde vara tillåtet att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupperingar. Det är inte heller så mycket Charlie.

På onsdagskvällen uttalade statsägda Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén i direktsändning att offren i dådet inte var oskyldiga. I går torsdag tvingades radioledningen be om ursäkt för vad som sas vara en felsägning och förtydliga att Sveriges Radio är för yttrandefrihet. Samtidigt finns det kvar en osäkerhet, åsikten har varit väldigt vanlig i den svenska offentligheten.

Hur många i det offentliga Sverige har helhjärtat eller ens halvhjärtat stött konstnären Lars Vilks rätt att göra och ställa ut sitt verk av profeten Mohammed som rondellhund? Svaret är tyvärr att det varit alldeles för få. När för få i den stora massan inte står upp för yttrandefriheten även när den är besvärlig, jobbig eller stötande blir samhällsklimatet trängre. Och då uppkommer det mikroklimat där vissa grupper förmår att tysta andra med hot och våld. Förlorare blir vi alla, för när det som får sägas blir allt snävare avgränsat väntar åsiktsförbud och censur runt hörnet.

Samhället måste sluta upp bakom dem som vågar trotsa åsiktspoliser och yttrandefrihetsmotståndare. Inte bara nu utan varje dag året om. Det är de som är de dagliga väktarna av alla andras yttrandefrihet. I dag vill alla vara Charlie. I förrgår ville fortfarande skrämmande många tysta Charlie som då beskylldes för att vara rasistisk.

Det är svårt att ta annan ställning i valet mellan serietecknare och Kalasjnikovbeväpnade mördare. När saken inte ställts så på sin spets har det tyvärr inte varit lika solklart att alla verkligen är Charlie. Alla har inte alltid stått upp för yttrandefriheten och mot åsiktsförbud och censur.

När Jyllands-Posten 2006 publicerade karikatyrteckningar på profeten Mohammed sa en av den nya svenska regeringens ministrar så här i en intervju med tidningen Dagen (2/2 2006):

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”Citatet kommer från Mehmet Kaplan (MP). Uttalanden som det har präglat mycket av den offentliga debatten. Man vill gärna ha yttrandefrihet men inte när det blir jobbigt för att någon grupp inte håller med.

I en SIFO-undersökning som Tidningsutgivarna gjorde 2008 och upprepade 2010 svarar var femte respektive var fjärde riksdagsledamot anonymt att det är inte borde vara tillåtet att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupperingar. Det är inte heller så mycket Charlie.

På onsdagskvällen uttalade statsägda Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén i direktsändning att offren i dådet inte var oskyldiga. I går torsdag tvingades radioledningen be om ursäkt för vad som sas vara en felsägning och förtydliga att Sveriges Radio är för yttrandefrihet. Samtidigt finns det kvar en osäkerhet, åsikten har varit väldigt vanlig i den svenska offentligheten.

Hur många i det offentliga Sverige har helhjärtat eller ens halvhjärtat stött konstnären Lars Vilks rätt att göra och ställa ut sitt verk av profeten Mohammed som rondellhund? Svaret är tyvärr att det varit alldeles för få. När för få i den stora massan inte står upp för yttrandefriheten även när den är besvärlig, jobbig eller stötande blir samhällsklimatet trängre. Och då uppkommer det mikroklimat där vissa grupper förmår att tysta andra med hot och våld. Förlorare blir vi alla, för när det som får sägas blir allt snävare avgränsat väntar åsiktsförbud och censur runt hörnet.

Samhället måste sluta upp bakom dem som vågar trotsa åsiktspoliser och yttrandefrihetsmotståndare. Inte bara nu utan varje dag året om. Det är de som är de dagliga väktarna av alla andras yttrandefrihet. I dag vill alla vara Charlie. I förrgår ville fortfarande skrämmande många tysta Charlie som då beskylldes för att vara rasistisk.

  • Per Selstam