21 okt 2014 06:00

07 jan 2015 12:03

Avstå kvävande jordbruksskatt

Miljöminister Åsa Romson (MP) skulle inte klara sig länge som lantbrukare. Och ännu kortare tid som minister i en borgerlig regering, med tanke på att hon som skeppare knappast har varit något miljöföredöme. Det är uppenbarligen lättare att kräva stränga miljöregler för andra än att själv följa dem.

Som om lantbrukets situation inte vore tillräckligt besvärlig, vill regeringen slå en gammal spik i lantbrukets kista genom att återinföra gödselskatten till år 2016. Det i ett läge där många gårdar bokstavligen går på knäna och dras med svag lönsamhet. Ja, då vill man beskatta varje kilo kväve med en krona och åttio öre.

I praktiken lär inte denna pålaga leda till något minskat kväveläckage till Östersjön. Och i den mån det skulle göra det så är det svenska bidraget till utsläppen av näringsämnen litet i förhållande till länderna i det gamla östblocket. Den praktiska nyttan av skatten är på sin höjd är marginell. Med dagens precisionsodling optimeras gödningstillförseln för att den redan dyra växtnäringen inte ska gå till spillo. Högre kostnader för gödningen påverkar inte grödans behov av näring.

Närhelst bönderna själva uttrycker sin oro över svag lönsamhet brukar de bemötas med påståendet att svensk lantbruks framtid handlar om att ta till vara på de marknadsfördelar som våra stränga miljöskyddsregler påstås ge och satsa på kvalitetsprodukter. Med tanke på att vi sedan år 1990 gått från att vara i princip självförsörjande på livsmedel till att importera hälften av vad vi äter, kan man fråga sig om konsumenterna verkligen efterfrågar svensk kvalitet.

Vi ska naturligtvis ha ett gott djurskydd och vara rädda om miljön, men det är vi inte genom att avveckla vårt egna jordbruk. Om vi är tror att svenskt lantbruks framtid uteslutande handlar om premiumprodukter för de köpstarka och medvetna konsumenterna är vi fel ute. Det har visat sig att alla äter, även de som inte har råd att köpa ekologisk lokalproducerad mat fullproppad med mervärden.

För den stora massan av konsumenter kommer priset att vara avgörande, och då har inte svenskt jordbruk en chans om vi inte får möjlighet att konkurrera på lika villkor. Det handlar inte bara om att Sverige bör undvika verkningslösa straffskatter, som en återinförd konstgödselskatt, utan också om att andra EU-länder ska leva upp till de regler som faktiskt finns.

Sverige och regeringen har en stor och viktig uppgift i att se till att exempelvis grisdirektivet följs av andra medlemsländer. Det torde trots allt inte vara så svårt att göra mer på området än den förra regeringen.

Att återinföra gödselskatten är bara att påskynda avvecklingen av lantbruket och i förlängningen landsbygden. Livsmedelskonsumtionen lär inte minska i takt med att svenska bönder ger upp. Det enda som händer är att svensk mat ersätts med utländsk, som inte producerats i enlighet med de högt ställda svenska kraven. Miljöbelastningen ökar i andra länder och våra åkrar och ängar växer igen med skog. Det kan väl ändå inte vara en önskvärd utveckling.

Som om lantbrukets situation inte vore tillräckligt besvärlig, vill regeringen slå en gammal spik i lantbrukets kista genom att återinföra gödselskatten till år 2016. Det i ett läge där många gårdar bokstavligen går på knäna och dras med svag lönsamhet. Ja, då vill man beskatta varje kilo kväve med en krona och åttio öre.

I praktiken lär inte denna pålaga leda till något minskat kväveläckage till Östersjön. Och i den mån det skulle göra det så är det svenska bidraget till utsläppen av näringsämnen litet i förhållande till länderna i det gamla östblocket. Den praktiska nyttan av skatten är på sin höjd är marginell. Med dagens precisionsodling optimeras gödningstillförseln för att den redan dyra växtnäringen inte ska gå till spillo. Högre kostnader för gödningen påverkar inte grödans behov av näring.

Närhelst bönderna själva uttrycker sin oro över svag lönsamhet brukar de bemötas med påståendet att svensk lantbruks framtid handlar om att ta till vara på de marknadsfördelar som våra stränga miljöskyddsregler påstås ge och satsa på kvalitetsprodukter. Med tanke på att vi sedan år 1990 gått från att vara i princip självförsörjande på livsmedel till att importera hälften av vad vi äter, kan man fråga sig om konsumenterna verkligen efterfrågar svensk kvalitet.

Vi ska naturligtvis ha ett gott djurskydd och vara rädda om miljön, men det är vi inte genom att avveckla vårt egna jordbruk. Om vi är tror att svenskt lantbruks framtid uteslutande handlar om premiumprodukter för de köpstarka och medvetna konsumenterna är vi fel ute. Det har visat sig att alla äter, även de som inte har råd att köpa ekologisk lokalproducerad mat fullproppad med mervärden.

För den stora massan av konsumenter kommer priset att vara avgörande, och då har inte svenskt jordbruk en chans om vi inte får möjlighet att konkurrera på lika villkor. Det handlar inte bara om att Sverige bör undvika verkningslösa straffskatter, som en återinförd konstgödselskatt, utan också om att andra EU-länder ska leva upp till de regler som faktiskt finns.

Sverige och regeringen har en stor och viktig uppgift i att se till att exempelvis grisdirektivet följs av andra medlemsländer. Det torde trots allt inte vara så svårt att göra mer på området än den förra regeringen.

Att återinföra gödselskatten är bara att påskynda avvecklingen av lantbruket och i förlängningen landsbygden. Livsmedelskonsumtionen lär inte minska i takt med att svenska bönder ger upp. Det enda som händer är att svensk mat ersätts med utländsk, som inte producerats i enlighet med de högt ställda svenska kraven. Miljöbelastningen ökar i andra länder och våra åkrar och ängar växer igen med skog. Det kan väl ändå inte vara en önskvärd utveckling.

  • Greger Ekman