17 okt 2014 06:00

23 jan 2015 14:43

Ledare: Hur ska MaP bygga nytt förtroende?

Komikern Magnus Betnér tar i en av sina shower upp hur tröttsamt det är att ständigt bli inplacerad i ett politiskt fack från vänster till höger. Han har exempelvis flera gånger fått frågan :”Men om man är feminist då är man väl vänster?”. Hans svar har varit: ”Näej, då är man normal”. Det är fler än Betnér som inte känner sig hemmastadda med en vänster- eller högerstämpel i alla detaljfrågor.

Det finns inte heller något land i Europa som har en så tydlig skala i politiken, där allt måste kategoriseras ur en vänster-högerdimension, som Sverige. I de flesta länder finns partier som står för andra frågor. Det kan till exempel vara stad – landsbygd eller kyrka – stat. I en internationell jämförelse är det svenska partisystemet ett av världens mest endimensionella.

I den bemärkelsen har Mariestadspartiet, MaP, en poäng i sin strävan att inte tillhöra någon del av den ideologiska vänster-högerskalan. Det finns många andra frågor eller riktningar att profilera sig i. Problemet är att väljarna inte klart har förstått vad de stora frågorna är för MaP. Mariestads bästa är naturligtvis ett bra mål. Men vilket parti har inte det? Och hur har MaP tänkt sig vägen dit?

Den traditionella skiljelinjen mellan exempelvis statens makt och individuell frihet ger trots allt ett riktmärke för väljarna. Det är ett förenklingsverktyg för att kunna navigera mellan olika partier.

Är det oklart för väljarna var partiet står så blir personvalet desto viktigare. Det var därför Henrik Karlsson kunde segla upp som partiets stora stjärna, eller snarare partiets fd stora stjärna. Henrik Karlsson kommer från Lyrestad och han har bland annat varit aktiv på sociala medier där han tagit strid för kransorterna. Vad ”varumärket Henrik Karlsson” kan leverera återstår förstås att se.

MaP:s förgrundsgestalter, Christer Dalvik och Evert Eklind, känner sig lurade av Karlssons hastiga avhopp och det med rätta. Tanken var att välkomna ett dragplåster men istället drog han ett starkt mandat ur partiet. Nu står de snopna kvar med begränsad makt och inflytande, men det kan knappast ha kommit som en överraskning. Partiets rykte har blivit nedsolkat av tidigare majoritetsbyten och svekdebatter. Att byta från ett läger till ett annat har inte varit några problem för Dalvik och Eklind. Då är det kanske inte så konstigt att en partimedlem gör samma sak.

I MTs presentation av partierna inför valet säger Dalvik bland annat att han missbedömt hur viktig frågan om ”Vänerns pärla” var för Mariestadsborna. Det blev en hjärtefråga för MaP. Tanken går självfallet till ”pärlans initiativtagare” och partiets grundare, Björn Berggren. Men partiets band med sin forne förgrundsgestalt är brutna och kontakten minst sagt frostig. Den som har läst Björn Berggrens bok ”Glädje och allvar” får en bild av hur maktlystnad och skrupelfrihet breder ut sig inom MaP.

Läsaren bör betänka att det är en mans personliga erfarenheter och ska läsas som en subjektiv skildring. Men faktum kvarstår: Domen från partiets grundare är hård.

Det ska bli intressant att se hur Mariestadspartiet kommer att axla sin nya roll och bygga nytt förtroende under mandatperioden. Klarar man inte detta blir valet 2018 det sista.

Karin Eriksson

Komikern Magnus Betnér tar i en av sina shower upp hur tröttsamt det är att ständigt bli inplacerad i ett politiskt fack från vänster till höger. Han har exempelvis flera gånger fått frågan :”Men om man är feminist då är man väl vänster?”. Hans svar har varit: ”Näej, då är man normal”. Det är fler än Betnér som inte känner sig hemmastadda med en vänster- eller högerstämpel i alla detaljfrågor.

Det finns inte heller något land i Europa som har en så tydlig skala i politiken, där allt måste kategoriseras ur en vänster-högerdimension, som Sverige. I de flesta länder finns partier som står för andra frågor. Det kan till exempel vara stad – landsbygd eller kyrka – stat. I en internationell jämförelse är det svenska partisystemet ett av världens mest endimensionella.

I den bemärkelsen har Mariestadspartiet, MaP, en poäng i sin strävan att inte tillhöra någon del av den ideologiska vänster-högerskalan. Det finns många andra frågor eller riktningar att profilera sig i. Problemet är att väljarna inte klart har förstått vad de stora frågorna är för MaP. Mariestads bästa är naturligtvis ett bra mål. Men vilket parti har inte det? Och hur har MaP tänkt sig vägen dit?

Den traditionella skiljelinjen mellan exempelvis statens makt och individuell frihet ger trots allt ett riktmärke för väljarna. Det är ett förenklingsverktyg för att kunna navigera mellan olika partier.

Är det oklart för väljarna var partiet står så blir personvalet desto viktigare. Det var därför Henrik Karlsson kunde segla upp som partiets stora stjärna, eller snarare partiets fd stora stjärna. Henrik Karlsson kommer från Lyrestad och han har bland annat varit aktiv på sociala medier där han tagit strid för kransorterna. Vad ”varumärket Henrik Karlsson” kan leverera återstår förstås att se.

MaP:s förgrundsgestalter, Christer Dalvik och Evert Eklind, känner sig lurade av Karlssons hastiga avhopp och det med rätta. Tanken var att välkomna ett dragplåster men istället drog han ett starkt mandat ur partiet. Nu står de snopna kvar med begränsad makt och inflytande, men det kan knappast ha kommit som en överraskning. Partiets rykte har blivit nedsolkat av tidigare majoritetsbyten och svekdebatter. Att byta från ett läger till ett annat har inte varit några problem för Dalvik och Eklind. Då är det kanske inte så konstigt att en partimedlem gör samma sak.

I MTs presentation av partierna inför valet säger Dalvik bland annat att han missbedömt hur viktig frågan om ”Vänerns pärla” var för Mariestadsborna. Det blev en hjärtefråga för MaP. Tanken går självfallet till ”pärlans initiativtagare” och partiets grundare, Björn Berggren. Men partiets band med sin forne förgrundsgestalt är brutna och kontakten minst sagt frostig. Den som har läst Björn Berggrens bok ”Glädje och allvar” får en bild av hur maktlystnad och skrupelfrihet breder ut sig inom MaP.

Läsaren bör betänka att det är en mans personliga erfarenheter och ska läsas som en subjektiv skildring. Men faktum kvarstår: Domen från partiets grundare är hård.

Det ska bli intressant att se hur Mariestadspartiet kommer att axla sin nya roll och bygga nytt förtroende under mandatperioden. Klarar man inte detta blir valet 2018 det sista.

Karin Eriksson