13 okt 2014 06:00

07 jan 2015 12:16

Nobels felpris

Nobels fredspris tilldelas i år Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai för deras arbete för barns rättigheter. Yousafzai är en av de mest populära pristagarna på länge, men tyvärr visar valet av henne att den norska Nobelpriskommittén fortfarande använder priset i politiskt och glättigt PR-syfte.

Det är inget fel på varken Yousafzai eller hennes gärning. Hon är en enastående ung kvinna som besitter åtskilliga av de egenskaper vi värdesätter allra högst: bildningslust, mod, intelligens och en stark känsla för rätt och fel. Hon har på goda grunder blivit ett föredöme för åtskilliga människor världen över. Och det finns ingen gräns för vad hon kan komma att uträtta med tiden.

Men att tilldela Yousafzai Nobels fredspris nu är ingenting annat än att spekulera i framtiden, att inteckna hennes framtid. Det må vara ett populärt val och det må skapa en positiv presscykel med många internetklick planeten över, men det gör det inte desto mindre cyniskt.

Satyarthi förefaller dock vara ett respektabelt val. Bakom sig har han åtskilliga decennier av arbete för att avskaffa tvångsarbete för barn. För detta gedigna arbete har han tagit emot en lång rad utmärkelser genom åren och hans verk kröns nu rättmätigt med Nobels fredspris.

Valet av Malala Yousafzai visar att den norska kommittén fortfarande inte tar priset på erforderligt allvar. Det följer dock en allmän trend där erfarenhet och meriter värderas lägre än andra egenskaper, till exempel grupptillhörighet. Valet av Yousafzai sker på samma grunder som Stefan Löfven använde när han gjorde SSU-ordföranden Gabriel Wikström, 29 år och utan erfarenhet av det svenska vårdsystemet, till sjukvårdsminister. Populärt eller inte, det bär en oseriös prägel.

Måhända ansågs valet av Satyarthi inte vara tillräckligt poppigt. Eller så ville kommittén passa på att ge det till en indier och en pakistanier av symboliska skäl, de poängterade trots allt denna aspekt särskilt vid avslöjandet. Och det fungerade ju bra när Nelson Mandela och F. W. de Klerk delade priset 1993, och när Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin delade det 1994. Varför inte nu? Skillnaden torde vara uppenbar, men inte så för kommittén tydligen. De nyss nämnda prismottagarna hade i respektive situation gjort det svåra valet att lägga meningsskiljaktigheter åt sidan för att uppnå ett större mål. Det var inte påklistrad symbolik, det var konkreta handlingar.

Nobels testamente är delvis otidsenligt och många av dess kriterier omöjliga att tillämpa rakt av i dag. Men samtidigt är Nobels sista vilja glasklar: Det är konkret och handfast fredsarbete som ska belönas. Det finns åtskilliga priser av mindre tyngd som delas ut till nya talanger med hopp om att de ska påverka världen positivt. Nobels fredspris ska vara det finaste priset som går att få. Det ger inte lika många delningar på Facebook, men det betyder så mycket mer. Det gör att priset är så mycket mer värt. Något som den norska Nobelkommittén uppenbarligen inte vill leva upp till.

Daniel Persson

Det är inget fel på varken Yousafzai eller hennes gärning. Hon är en enastående ung kvinna som besitter åtskilliga av de egenskaper vi värdesätter allra högst: bildningslust, mod, intelligens och en stark känsla för rätt och fel. Hon har på goda grunder blivit ett föredöme för åtskilliga människor världen över. Och det finns ingen gräns för vad hon kan komma att uträtta med tiden.

Men att tilldela Yousafzai Nobels fredspris nu är ingenting annat än att spekulera i framtiden, att inteckna hennes framtid. Det må vara ett populärt val och det må skapa en positiv presscykel med många internetklick planeten över, men det gör det inte desto mindre cyniskt.

Satyarthi förefaller dock vara ett respektabelt val. Bakom sig har han åtskilliga decennier av arbete för att avskaffa tvångsarbete för barn. För detta gedigna arbete har han tagit emot en lång rad utmärkelser genom åren och hans verk kröns nu rättmätigt med Nobels fredspris.

Valet av Malala Yousafzai visar att den norska kommittén fortfarande inte tar priset på erforderligt allvar. Det följer dock en allmän trend där erfarenhet och meriter värderas lägre än andra egenskaper, till exempel grupptillhörighet. Valet av Yousafzai sker på samma grunder som Stefan Löfven använde när han gjorde SSU-ordföranden Gabriel Wikström, 29 år och utan erfarenhet av det svenska vårdsystemet, till sjukvårdsminister. Populärt eller inte, det bär en oseriös prägel.

Måhända ansågs valet av Satyarthi inte vara tillräckligt poppigt. Eller så ville kommittén passa på att ge det till en indier och en pakistanier av symboliska skäl, de poängterade trots allt denna aspekt särskilt vid avslöjandet. Och det fungerade ju bra när Nelson Mandela och F. W. de Klerk delade priset 1993, och när Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin delade det 1994. Varför inte nu? Skillnaden torde vara uppenbar, men inte så för kommittén tydligen. De nyss nämnda prismottagarna hade i respektive situation gjort det svåra valet att lägga meningsskiljaktigheter åt sidan för att uppnå ett större mål. Det var inte påklistrad symbolik, det var konkreta handlingar.

Nobels testamente är delvis otidsenligt och många av dess kriterier omöjliga att tillämpa rakt av i dag. Men samtidigt är Nobels sista vilja glasklar: Det är konkret och handfast fredsarbete som ska belönas. Det finns åtskilliga priser av mindre tyngd som delas ut till nya talanger med hopp om att de ska påverka världen positivt. Nobels fredspris ska vara det finaste priset som går att få. Det ger inte lika många delningar på Facebook, men det betyder så mycket mer. Det gör att priset är så mycket mer värt. Något som den norska Nobelkommittén uppenbarligen inte vill leva upp till.

Daniel Persson