30 sep 2014 06:00

23 jan 2015 14:21

LEDARE: Talmän till slut

Kontrasten mellan den avgående talmannen och den tillträdande är skarp. Per Westerberg (M) är en statsmannamässig veteran. Han var industri- och näringsminister i Carl Bildts regering 1991-1994, och med sina 35 år i rikets högsta folkvalda församling är han riksdagens ålderman. Han har varit en samlande och neutral kraft och det har behövts i den gångna, splittrade riksdagen.

Urban Ahlin som valdes till talman i går är mer slugger än statsman, och posten som talman har erbjudits honom som kompensation. I två mandatperioder har Ahlin kämpat som Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Tacksamheten från partiet uteblev. Strax innan S lyckades återerövra regeringsmakten på nåder mer än meriter plockades föredettingen Margot Wallström hem igen. Att hon skulle bli något annat än utrikesminister var föga troligt. Ahlin måste erbjudas en rimlig reträttposition och därför blev han i måndags riksdagens talman.

Inte heller de tre vice talmännen tillför ämbetet mycket rent statsmannamässigt. Vice talman blev Moderaternas Tobias Billström, tills nyligen migrationsminister. För de M-väljare som har hoppats på en justering av migrationspolitiken är utnämningen med rätta en besvikelse. Det kan inte uteslutas att Billström själv ville ha ett miljöombyte, och han lär passa bra på posten. Men faktum kvarstår att partiets enda talesperson i migrationsfrågan med någon större trovärdighet precis har neutraliserats.

Till andre vice talman valdes efter en sluten och utdragen omröstning, påkallad av Vänsterpartiets behov av att visa att partiet definitivt inte är redo för att sitta i en regering, precis som väntat Björn Söder (SD). Att frångå praxis för att utestänga SD från en arena som har stått över partipolitiken hade varit oklokt. Söder är dock ett intressant val av SD.

Sverigedemokraterna är ett synnerligen toppstyrt parti. Sannolikt kände partiledningen att det var för riskabelt att välja någon utanför den innersta kretsen. Söder kan de nog lita på, men utnämningen kommer likväl att kräva sin tribut av SD.

Av talmännen förväntas det ett stort mått av neutralitet. Det är fullt naturligt. De ska leda arbetet i kammaren och styr debatterna. Deras insatser tål inte ett stort mått partipolitisk verksamhet. Att Söder skulle kunna fortsätta vara SD:s partisekreterare torde därför vara uteslutet. Partiledaren Jimmie Åkesson (SD) kan se fram emot en mandatperiod med 29 fler riksdagsledamöter för partiet än tidigare. Det är en stor ökning och en utmaning för partiet. Att han skulle ha haft nytta av Söder i det arbetet är ingen vild gissning.

Tredje vice talman blev Miljöpartiets Esabelle Dingizian som under sina åtta år i riksdagen inte har gjort något starkt intryck.

Trots att det parlamentariska läget är sådant att riksdagen kommer att vara mer betydelsefull än på länge är talmansuppställningen alltså helt i avsaknad av seniora statsmän. Förhoppningsvis är partierna mer ödmjuka inför situationen än vad talmansvalet skvallrar om.

Daniel Persson

Kontrasten mellan den avgående talmannen och den tillträdande är skarp. Per Westerberg (M) är en statsmannamässig veteran. Han var industri- och näringsminister i Carl Bildts regering 1991-1994, och med sina 35 år i rikets högsta folkvalda församling är han riksdagens ålderman. Han har varit en samlande och neutral kraft och det har behövts i den gångna, splittrade riksdagen.

Urban Ahlin som valdes till talman i går är mer slugger än statsman, och posten som talman har erbjudits honom som kompensation. I två mandatperioder har Ahlin kämpat som Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Tacksamheten från partiet uteblev. Strax innan S lyckades återerövra regeringsmakten på nåder mer än meriter plockades föredettingen Margot Wallström hem igen. Att hon skulle bli något annat än utrikesminister var föga troligt. Ahlin måste erbjudas en rimlig reträttposition och därför blev han i måndags riksdagens talman.

Inte heller de tre vice talmännen tillför ämbetet mycket rent statsmannamässigt. Vice talman blev Moderaternas Tobias Billström, tills nyligen migrationsminister. För de M-väljare som har hoppats på en justering av migrationspolitiken är utnämningen med rätta en besvikelse. Det kan inte uteslutas att Billström själv ville ha ett miljöombyte, och han lär passa bra på posten. Men faktum kvarstår att partiets enda talesperson i migrationsfrågan med någon större trovärdighet precis har neutraliserats.

Till andre vice talman valdes efter en sluten och utdragen omröstning, påkallad av Vänsterpartiets behov av att visa att partiet definitivt inte är redo för att sitta i en regering, precis som väntat Björn Söder (SD). Att frångå praxis för att utestänga SD från en arena som har stått över partipolitiken hade varit oklokt. Söder är dock ett intressant val av SD.

Sverigedemokraterna är ett synnerligen toppstyrt parti. Sannolikt kände partiledningen att det var för riskabelt att välja någon utanför den innersta kretsen. Söder kan de nog lita på, men utnämningen kommer likväl att kräva sin tribut av SD.

Av talmännen förväntas det ett stort mått av neutralitet. Det är fullt naturligt. De ska leda arbetet i kammaren och styr debatterna. Deras insatser tål inte ett stort mått partipolitisk verksamhet. Att Söder skulle kunna fortsätta vara SD:s partisekreterare torde därför vara uteslutet. Partiledaren Jimmie Åkesson (SD) kan se fram emot en mandatperiod med 29 fler riksdagsledamöter för partiet än tidigare. Det är en stor ökning och en utmaning för partiet. Att han skulle ha haft nytta av Söder i det arbetet är ingen vild gissning.

Tredje vice talman blev Miljöpartiets Esabelle Dingizian som under sina åtta år i riksdagen inte har gjort något starkt intryck.

Trots att det parlamentariska läget är sådant att riksdagen kommer att vara mer betydelsefull än på länge är talmansuppställningen alltså helt i avsaknad av seniora statsmän. Förhoppningsvis är partierna mer ödmjuka inför situationen än vad talmansvalet skvallrar om.

Daniel Persson