26 sep 2014 04:00

23 jan 2015 14:42

Hålla ihop istället för att trasa sönder

Ett av valrörelsens flitigast använda uttryck var "något håller på att gå sönder". Stefan Löfven (S) upprepade orden närmast som ett mantra över det som han ansåg hade gått fel under åtta år av alliansstyre.

Fredrik Reinfeldt (M) kontrade med att Sverige tvärtom klarat att hålla uppe både välfärd och arbetsmarknad under en svår ekonomisk kris. Han varnade istället för att något kommer att gå sönder med en spretig och otydlig röd-grön regering.

Men den som vann allra mest på sin ”trasighetsvarning” var ändå Jimmie Åkesson (SD) som lyckades bäst i valet och seglade upp som Sveriges tredje största parti.

Det Jimmie Åkesson tyckte hade gått sönder var det svenska samhället. Att samhället förändrats har han i och för sig rätt i. Samhället kommer dessutom fortsätta att förändras. Sverige är en spelare på den globala arenan och det är bara att blicka ut i Europa för att se hur världsekonomin slagit hårt mot många länder. Det homogena samhället präglat av en likhetsnorm håller på att försvinna.

Vi kommer aldrig tillbaka till det Sverige vi hade på 1900-talet då de socioekonomiska ojämlikheterna mellan befolkningsgrupper var mindre än idag och där det varken fanns någon större integrationsproblematik eller ett mångkulturellt samhälle att ta hänsyn till.

Men vill man lösa dagens utmaningar går det inte att orientera efter gårdagens karta. Att sluta sina gränser kommer inte att fungera. Samhället förändras, men det behöver inte betyda att det måste bli sämre.

Visst är det ett pedagogiskt dilemma att förklara hur invandringen faktiskt kan vara en lösning på ett demografiskt problem med åldrande befolkning, samtidigt som många går arbetslösa. Om vi ska kunna upprätthålla åtminstone delar av vår levnadsstandard och få några små smulor kvar i pensionssystemet framöver så måste fler svenskar arbeta. Ersättningen för dem som går i pension kommer delvis att utgöras av utrikesfödda.

Många politiker har pratat om solidaritet och hur katastrofer tvingar människor på flykt, men de flesta har misslyckats att förklara värdet av invandring. Människors oro har inte heller tagits på allvar. Det är förmodligen samma oro och existentiella förvirring som ligger till grund både för den som känner igen sig i Löfvens beskrivning ”att något gått sönder” och den som sympatiserar med Åkessons ”trasiga värld”. Att gå på propagandan från SD om att det hjälper bara vi kastar ut alla de där som inte var med och byggde upp folkhemmet vore förödande. Vi måste istället bli bättre på att öppna arbetsmarknaden och välkomna våra nya svenskar med såväl förståelse som krav.

Hur kan vi minska trösklarna på arbetsmarknaden för utrikesfödda? Varför har vi inte lyckats bättre med instegsjobb? Var hittar vi tillbaka till ett folkhem som visserligen är mer färgstarkt men ändå bygger på gemenskap och ansvar?

Integrationsproblemen splittrar landet. Skillnader mellan storstadsregioner och landsbygd skär sönder gemenskapen. Utmaningarna är många. Lösningarna kan dock aldrig bygga på rasism eller ökad splittring.

Sprickorna får inte växa sig så stora att något verkligen går sönder. Det har vi inte råd med.

Fredrik Reinfeldt (M) kontrade med att Sverige tvärtom klarat att hålla uppe både välfärd och arbetsmarknad under en svår ekonomisk kris. Han varnade istället för att något kommer att gå sönder med en spretig och otydlig röd-grön regering.

Men den som vann allra mest på sin ”trasighetsvarning” var ändå Jimmie Åkesson (SD) som lyckades bäst i valet och seglade upp som Sveriges tredje största parti.

Det Jimmie Åkesson tyckte hade gått sönder var det svenska samhället. Att samhället förändrats har han i och för sig rätt i. Samhället kommer dessutom fortsätta att förändras. Sverige är en spelare på den globala arenan och det är bara att blicka ut i Europa för att se hur världsekonomin slagit hårt mot många länder. Det homogena samhället präglat av en likhetsnorm håller på att försvinna.

Vi kommer aldrig tillbaka till det Sverige vi hade på 1900-talet då de socioekonomiska ojämlikheterna mellan befolkningsgrupper var mindre än idag och där det varken fanns någon större integrationsproblematik eller ett mångkulturellt samhälle att ta hänsyn till.

Men vill man lösa dagens utmaningar går det inte att orientera efter gårdagens karta. Att sluta sina gränser kommer inte att fungera. Samhället förändras, men det behöver inte betyda att det måste bli sämre.

Visst är det ett pedagogiskt dilemma att förklara hur invandringen faktiskt kan vara en lösning på ett demografiskt problem med åldrande befolkning, samtidigt som många går arbetslösa. Om vi ska kunna upprätthålla åtminstone delar av vår levnadsstandard och få några små smulor kvar i pensionssystemet framöver så måste fler svenskar arbeta. Ersättningen för dem som går i pension kommer delvis att utgöras av utrikesfödda.

Många politiker har pratat om solidaritet och hur katastrofer tvingar människor på flykt, men de flesta har misslyckats att förklara värdet av invandring. Människors oro har inte heller tagits på allvar. Det är förmodligen samma oro och existentiella förvirring som ligger till grund både för den som känner igen sig i Löfvens beskrivning ”att något gått sönder” och den som sympatiserar med Åkessons ”trasiga värld”. Att gå på propagandan från SD om att det hjälper bara vi kastar ut alla de där som inte var med och byggde upp folkhemmet vore förödande. Vi måste istället bli bättre på att öppna arbetsmarknaden och välkomna våra nya svenskar med såväl förståelse som krav.

Hur kan vi minska trösklarna på arbetsmarknaden för utrikesfödda? Varför har vi inte lyckats bättre med instegsjobb? Var hittar vi tillbaka till ett folkhem som visserligen är mer färgstarkt men ändå bygger på gemenskap och ansvar?

Integrationsproblemen splittrar landet. Skillnader mellan storstadsregioner och landsbygd skär sönder gemenskapen. Utmaningarna är många. Lösningarna kan dock aldrig bygga på rasism eller ökad splittring.

Sprickorna får inte växa sig så stora att något verkligen går sönder. Det har vi inte råd med.

  • Karin Eriksson