11 sep 2014 06:00

07 jan 2015 12:15

Frivillig plikt åter?

Folkpartiet har i valrörelsen lyft frågan om aktiverande av värnplikten i Försvaret. Den har aldrig formellt avskaffats, utan finns kvar för händelse av ofred, och tillämpas följaktligen inte nu.

Yrkesförsvaret, som infördes 2009, har inte attraherat tillräckligt många soldater och sjömän. Först 2023 beräknas Försvarsmakten nå full numerär. I dagens tappning handlar frågan om hur man med en mindre årlig kull om cirka 10 000 värnpliktiga skulle kunna lösa Försvarets personalbehov.

Svenska reformer blir gärna ytterligheter. Så var det när värnplikten avskaffades. Vi gick från att vara extrema i bemärkelsen att vi bara hade värnpliktigt manskap till att bara ha yrkesanställda. Och samtidigt gjordes omställningen till ett modernt insatsförsvar.

Kanske är det så att man borde ha kombinerat de två. Det finns en tilltalande tanke med värnpliktsförsvar, alla medborgare blir delaktiga och man får in ett bredare snitt av befolkningen i Försvaret än när man rekryterar yrkessoldater för längre tid.

Värnpliktens stora nackdel är dock genomströmningen, när någon just utbildats klart väntar muck runt hörnet. I kombination med den raska tekniska utvecklingen gör det att värnpliktiga snabbt inte har adekvat utbildning för kommande uppgifter. Yrkesförsvarets problem är istället att få folk att vilja stanna tillräckligt länge. Kanske borde man nu pröva att återinföra värnplikt för att få större årligt utbildade kullar som kan kallas in vid behov, men som även finner en naturlig ingång till att bli yrkesanställda eller engagerade i hemvärnet.

Vi lever i en orolig tid med rysk aggression i vårt närområde och då är det rimligt att man vågar tänka om. Det är bra att Folkpartiet driver försvarsfrågan. Men hittills har man tyvärr inte backat upp talet om Försvarets vikt med reda pengar. Det har man haft åtskilliga tillfällen att göra i regeringens interna budgetförhandlingar, men försvaret har fått stå tillbaka när det kommit till kritan.

Den som är försvarsvän har dock inget alternativ till regeringen. Stefan Löfven (S) har utlovat att han i en eventuell regering ska följa Försvarsberedningen. Men att tro att hans tilltänkta partners om han vinner –Miljöpartiet samt eventuellt Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ skulle avstå från inflytande över försvarspolitiken är minst sagt naivt.

Regeringen fattar alla beslut kollektivt. Ska försvarsmotståndarna överge försvarsnedläggningen krävs sannolikt stora eftergifter på andra områden. Det är tveksamt om Socialdemokraterna skulle acceptera det priset, särskilt med tanke på de tidigare mycket omfattande neddragningar av Försvaret man genomförde i regeringsställning 1994-2006.

Försvarsfrågan är traditionellt inget som vinner val. Men den är samtidigt ett lackmustest på regeringsduglighet. Klarar regeringsunderlaget inte ansvaret för en av statens kärnuppgifter är den inte redo att axla ansvaret för helheten.

Per Selstam

Yrkesförsvaret, som infördes 2009, har inte attraherat tillräckligt många soldater och sjömän. Först 2023 beräknas Försvarsmakten nå full numerär. I dagens tappning handlar frågan om hur man med en mindre årlig kull om cirka 10 000 värnpliktiga skulle kunna lösa Försvarets personalbehov.

Svenska reformer blir gärna ytterligheter. Så var det när värnplikten avskaffades. Vi gick från att vara extrema i bemärkelsen att vi bara hade värnpliktigt manskap till att bara ha yrkesanställda. Och samtidigt gjordes omställningen till ett modernt insatsförsvar.

Kanske är det så att man borde ha kombinerat de två. Det finns en tilltalande tanke med värnpliktsförsvar, alla medborgare blir delaktiga och man får in ett bredare snitt av befolkningen i Försvaret än när man rekryterar yrkessoldater för längre tid.

Värnpliktens stora nackdel är dock genomströmningen, när någon just utbildats klart väntar muck runt hörnet. I kombination med den raska tekniska utvecklingen gör det att värnpliktiga snabbt inte har adekvat utbildning för kommande uppgifter. Yrkesförsvarets problem är istället att få folk att vilja stanna tillräckligt länge. Kanske borde man nu pröva att återinföra värnplikt för att få större årligt utbildade kullar som kan kallas in vid behov, men som även finner en naturlig ingång till att bli yrkesanställda eller engagerade i hemvärnet.

Vi lever i en orolig tid med rysk aggression i vårt närområde och då är det rimligt att man vågar tänka om. Det är bra att Folkpartiet driver försvarsfrågan. Men hittills har man tyvärr inte backat upp talet om Försvarets vikt med reda pengar. Det har man haft åtskilliga tillfällen att göra i regeringens interna budgetförhandlingar, men försvaret har fått stå tillbaka när det kommit till kritan.

Den som är försvarsvän har dock inget alternativ till regeringen. Stefan Löfven (S) har utlovat att han i en eventuell regering ska följa Försvarsberedningen. Men att tro att hans tilltänkta partners om han vinner –Miljöpartiet samt eventuellt Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ skulle avstå från inflytande över försvarspolitiken är minst sagt naivt.

Regeringen fattar alla beslut kollektivt. Ska försvarsmotståndarna överge försvarsnedläggningen krävs sannolikt stora eftergifter på andra områden. Det är tveksamt om Socialdemokraterna skulle acceptera det priset, särskilt med tanke på de tidigare mycket omfattande neddragningar av Försvaret man genomförde i regeringsställning 1994-2006.

Försvarsfrågan är traditionellt inget som vinner val. Men den är samtidigt ett lackmustest på regeringsduglighet. Klarar regeringsunderlaget inte ansvaret för en av statens kärnuppgifter är den inte redo att axla ansvaret för helheten.

Per Selstam